Giant pig man freaks me out

Med några månaders mellanrum får jag ofta för mig att jag ska lyssna på José Gonzalez. Varje gång blir jag golvad och exalterad. Och varje gång blir jag påmind om första gången jag hörde hans musik.

I en skitig, lagom ocharmig, kontorslokal på östermalm tränade jag ashtanga yoga under en höst, jag tror det var slutet på oktober ungefär. Som nu, fast då. Vi röjde undan möbler och rullade ihop mattor, gjorde plats. Vi placerade ut våra mattor och medan det mörknade svettades vi, andades och försökte hitta vägar framåt, inåt, med kroppen inte mot. Få saker har lyckats koncentrera mig så som yoga. Kanske musicerande och riktigt förtvivlat barn. Hur som. Mot slutet av ett pass, vi var på väg in i avslappningsdelen, vi la oss ned och rummet började komma tillbaka. Jag började höra hur tyst det var igen, känna av hur mörkt det blivit utanför fönstret. Då hör jag någonstans långt borta en ensam gitarr, genom ventilationstrumman. Och på en sekund är det ljudet den enda som existerar. Ledarens lugna vägledande röst är helt plötsligt inte något att ledas av och söka sig mot, utan något att avvärja för att få lyssna ifred på ljudet som letar sig fram genom luftrummet mellan våra rum, som trevar sig fram genom det skitiga ventilationsgallret uppe i hörnet.

Bitvis var jag inte ens riktigt säker på att jag hörde något. Jag visste inte om de andra hörde. För mig var det en ensam gitarr i ett rum i närheten och musik som fanns bara i den stunden, som spelades ovetandes om att jag hörde. Det fanns någon bakom musiken, någon jag just då upplevde mig vara så fruktansvärt nära. Som fanns där med mig helt ensam, på andra sidan någonstans.

Passet tog slut. Musiken tystnade. Sen fick jag veta vad det var. Att det var något jag skulle kunna lyssna på och göra till mitt, i mina lurar. Och fortfarande blir jag golvad, av samma platta som den jag hörde genom ventilationstrumman, flera år senare. Och ändå, aldrig kommer det kunna bli sådär magiskt som det var då, i mörkret bland främlingar på ett dammigt kontorsgolv med själen vidöppen.

Här får ni en med insekter.



Videon till Killing for love kan ni bara få en länk till: http://www.youtube.com/watch?v=_vz-AZZ6J20, men därav inläggets titel.

Hormonhäxa

Man vaknar upp till en måndag i oktober med en hel tidigare vecka och en hel helgs samlade sömnskuld sakta domnande i kroppen, sakta surrande i hjärnan. Och här kan man ju sitta och förbanna sig. Oja sig. Och lova, dyrt och heligt, att nu, nu ska det bli ändring. Jag ska skärpa mig nu, för jag måste. Texterna skriver inte sig själva och böckerna måste läsas. Och jag måste ha plats över i sinnet att orka vänta på Liten och leran, höstlöven, skatterna vid sidan av trottoaren och de extra små turerna och konsterna hon vill göra och visa. Orka vänta medan maten som ska lagas väntar, hemmet som ska hållas sanitärt också väntar och en och annan social kontakt önskas upprätthållas. Också. Medan hormonerna bitvis skruvar om mitt humör och relativt snäll, omtänksam och trevlig mamma/sambo, förvandlas till spottande, fräsande, härjande häxa man som familjemedlem måste hitta ett sätt att stå ut med. Eller som man som vilt främmande medmänniska råkar komma i vägen för.

Det var lättare att vara gravid när man ingen egen familj hade och kunde ligga på soffan och känna sig speciell hela dagarna. Stackars dem, de som bor med mig. Inte varje dag tack och lov, men ibland och ibland lite för mycket.

Få något gjort nu, tänk något intelligent. Och försök vara lite trevlig mot folk.

Hej bloggen. Jag har saknat dig.