måndag 5 december 2011

Okänt antal munnar att mätta

Man fick ytterligare ett barn och kände hur antalet små individer med många bestyr att se, hålla, laga, plåstra, krama blev dubbelt så många medan händerna fortsatte vara två och famnen en. Jo, det är ju så. Man räcker inte till. Ett livets faktum.

Men då tänkte vi att vi utökar lite, bara lite, som semester, nu när du jobbat hela hösten älskling? Åka bort lite och göra något annat, hela familjen och bara vara ett slag, tillsammans. Vi far till värmländska skogen och tar hand om huset när syster med man måste gå på kurs i Stockholm? Visst?

Så nu har vi gått från två barn i en synnerligen dåligt planerad tvåa till sex barn, en hund, fyra kaniner och ännu okänt antal höns i en enorm prästgård. Då kan man bara leva som flock. Kanske räcker man till, lite här och var. Om man har tur.

Ibland känns det lite som att prästgården är ett gigantiskt sjörövarskepp där jag står vid rodret. Det blåser ibland och skorven kränger, men stadigt framåt glider den. Hatten med det vida brättet sitter på och händerna blir allt narigare.

Mörkret sänker sig över skogen och huset och i det faller stora fjäderlätta ulliga snöflingor. Imorgon kanske världen är vit och rundat bullig. Då blir det en bra jul, sa min tioåriga systerdotter när hon såg snön som föll. Kanske det.


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 28 november 2011

Kråkan kunde. Men stavar dåligt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sjuk bebis skriker hem mamma från styrelsemöte

Det här är mest ett test för att se om Kåråkan kan även i telefonen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 10 september 2011

Den som ändå finge slippa stresshjärtat

och kunde ta det hela med ro. Den som kunde tänka -åh vad roligt för henne att hon fått nytt jobb! istället för att känna -faan! Kul för henne, men vad ska jag få för jävla jobb nu då?! Det finns väl inget jobb i hela världen jag skulle kunna få, för nu har hon fått det där enda jobbet som jag inte ens visste fanns!
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.

Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.

fredag 12 augusti 2011

Ur minnet

Jag minns en blond flicka med hår så rakt att varje hårstrå verkade ha stuprörslika egenskaper. En näsa minst lika rak. En kran, en riktig kran bland blå ögon, en spetsig mun och höga kindben. Hon hade ett ärr i överläppen och när hon drog läppen upp över tänderna i ett av sina mekaniska leenden såg man att hon hade små fläckfritt vita tänder i perfekt rad. Med spetsiga hörntänder. Under den där smala läppen med den läkta revan hade hon huggtänder.
Hon var alltid ensam, alltid i otakt. Ensam även när hon gick bredvid någon. Jag minns att när hon skrattade var det som att hon gick sönder. Alla anletsdrag blev till kaos i ansiktet och skrattet bubblade okontrollerat. Hela kroppen kämpade emot. Som att hon faktiskt var rädd att hon skulle upplösas om hon gav efter. Jag minns henne som en vän, en liten stund. I en rik förort där vi båda var evigt aviga, bland människor som aldrig skulle låta oss vara, vi visste det med fjortonåringens absoluta säkerhet. Och vi visste att enda vägen framåt var emot, det hade vi gemensamt. Enda vägen fram var med låst dörr och volymen på max.
Jag minns hennes berättelser om sin mamma. Hur hon blev förbjuden, inlåst. Hennes mamma hade låst dörren en gång. Hon fick inte använda tampong. Mamma visste att det var farligt. Det kunde förstöra underlivet. Det som rann mellan benen behövde få komma ut. Inte pilla.
Jag minns hur hon hittade en låt. Hon stängde dörren, låste från insidan och spelade för mig. En kompromisslös bas dundrade fram och hennes spända kropp liksom stötte sig runt runt ut i rummet. Hon dansade på helt stela ben. Det kändes som att hon var på väg att brisera. Något var på väg att gå sönder. Hon skrattade med lungorna till bristningsgränsen fulla av luft på en skär lurvig matta bakom en låst dörr med ljudet som vapen mot en tvingande perfekt omvärld. Vi var exakt lika gamla, på dagen. Det gjorde oss till ett, en stund.
Jag lämnade henne där. Släppte henne, vände mig bort i ett sånt där avgörande läge som bortom varje tvivel säger att nej, du kan inte lita på mig längre, jag är inte din bundsförvant. Du får klara dig själv. Varje gång vi sen mötte blick så såg jag det, sveket, stirra tillbaka. Jag lämnade henne där med berått mod. Ytterligare ett år gick vi i samma klass men vi pratade inte så mycket mer. Jag lämnade henne och knappt ett ord sa hon till mig under den resterande tiden. Hon kunde sitta bredvid och jag visste att jag inte längre fanns.

onsdag 29 juni 2011

Nyheterna i korthet

Lillis vände sig idag, i skuggan under oxeln. Från rygg till mage, helt plötsligt rullade hon runt. Och runt. Varje gång jag la tillbaka henne på rygg. Runt igen. Med stort leende. Mamman nästan lika glad som ungen.
Liten råkade ut för en svidande leka-trekonflikt. Eller, hon blev avvisad och utstött. DU FÅR KOMMA PÅ MITT FEMÅRSKALAS! och VISST TYCKER DU S INTE OM HENNE LÄNGRE?! Det var Liten och S som lekte när Skitungen gjorde entré och dikterade.
Får man slå pissiga femåringar? Dra in dem i busken och väsa, skrämma skiten ur dem och göra ILLA. Ge igen. För Litens tårar och alla ens egna gamla oblandade ostar som ligger och gömmer sig och helt plötsligt vid sådana här tillfällen börjar släppa ifrån sig unken doft. Många gamla ostar att ge igen för. Inte alltid lätt att skilja mina gamla från hennes färska.
Tack och lov hade S svarat -jo det gör jag.
Heja S. Modig, snart 4 år. Till äldre dagistjej och allt. Äldre dagistjej med långt vitblont hår och vippig klänning.
Och amman (mamman) i skuggan under oxeln, hela dagen. Med kaffet och babblet. Babblet, helt ostyrigt. Skönt. Många ord, triviala och livsviktiga om sömnen, maten, klänningen tutten skriket storasyster sovet. Om och om igen.
Och imorgon. Om och om igen. Igen.

söndag 19 juni 2011

Funderat: söndag

Översättningar, otroligt kluriga.

På sida efter sida fastnar jag just nu (min senast 8-10 lästa böcker) vid uttryck och frågar mig vad som finns bakom, i originalet. Använde Atwood crap eller shit, när översättaren skriver skit? Damerna som kallas tanten är de old ladies för Atwood, är det det som översatts, eller något annat, som frugan? I slutänden handlar det förstås om tolkning av språk och sådan är aldrig given och den färgar alltid och ofrånkomligt det som står att översätta. Ja, sen finns förstås de där "ord för ordöversättningarna" där sötnosar eller gullungar kallas för luktärter i översättning, för att sweet pea råkar beteckna en växt om man ska vara korrekt, men det är en helt annan fråga. En man förstås som översättare måste tampas rätt mycket med. Är det språket eller dess konventioner som skall bevaras i översättningen? Jag förstår tanken med att översätta sweet pea med luktärt, även om jag tycker det är ett dåligt val i det fallet. Jag förstår strävan att bevara språkets, textens och författarens integritet. Klurigt men roligt. Men vad f*** är det som står skrivet egentligen? frågar jag mig just nu när jag läser. På minst var tionde sida.

(Jag kanske helt enkelt borde sluta läsa översättningar så jag kunde ägna mig enbart åt texten när jag läser istället för att fråga mig hur texten egentligen ser ut. I alla fall översättningar från engelska kunde jag ju hoppa. Förbannat dyrt bara.)

En annan sak jag funderar på är dessa konventioner när man beskriver vissa saker. Nyfödda spädbarn beskrivs ofta exempelvis som skrynkliga, särskilt deras ansikten. Jag kan gå med på att spädbarn, när de skriker, kan knyckla ihop hela ansiktet (precis som andra individer av människosläktet) men allvarligt, vem har någonsin sett ett skrynkligt barn? Skrynkligt i den här meningen skulle för mig vara att ha en hudstruktur som ett russin. Och ändå står det där gång på gång, i Atwoods tappning, "nyfödda barn, med ansikten som skrynkliga aprikoser", vad fan har hänt med den ungen tänker jag?

fredag 17 juni 2011

Det kommer bli en himla bra sommar

Och rädda världen, typ.

Jag kan inte läsa flera böcker samtidigt. Eller nej, det är ju inte sant, det kan jag. Men jag har svårt att läsa två skönlitterära böcker samtidigt, eller nej, jag hade det förr. I alla fall.
Ok jag börjar om. Förr hamnade jag ofta i situationen att försöka läsa två böcker samtidigt. Det funkade aldrig, troligen för att jag bara inbillade mig att jag verkligen försökte läsa två böcker samtidigt. Egentligen var två böcker på nattduksbordet nästan alltid ett tecken på att jag egentligen tröttnat på den ena av böckerna och därför lockats att börja på en annan. Det var alltså en förtäckt avvecklingsteknik. Jag övade sen på att rationalisera bort den och istället bara stå för att jag inte gillar allt jag läser och helt sonika lägga dåliga böcker på hyllan och inte försöka släpa mig igenom dem. Det kan jag nu, ganska bra. Senaste bok jag la på hyllan var Niklas Rådströms Drivved från arkadien. Efter sisådär en 70-80 sidor fanns det fortfarande inget som drev mig framåt, texten kändes som en väl konstruerad föreställning. Som att teaterensemblen eller regissören missat dramats kärna. Allt var liksom bra, och snyggt och enligt konventionen men ändå...dött. Det där sista viktigaste saknades, vad nu det kan ha varit. Typ saltet i vinägretten. Nu lagd på hyllan. Hur som. Off track.

Nu, det var ju det jag skulle säga. Läser jag två. Eller jag lyssnar på en, och läser en. Kattöga av Atwood (läses) och helt otippat Born to Run (lyssnas). Atwood är bra. Finfin hittills, men det är ett annat inlägg. För Born to Run är helt fantastisk. Det är ren och skär inspiration. Man behöver inte ens va intresserad av löpning. Jag skulle kunna försöka förklara varför, och vad det är som är så fantastiskt men med vissa saker vet man på förhand att det inte är lönt att försöka. Det är bara för mycket av vad det nu är, det man inte kan förklara riktigt. Just det är det här. Eller den här boken. Den får mig att bara vilja kasta av mig kläderna och springa. Bara springa springa, run away from trouble like the rarámori. Och rädda världen.

Gahhhh läs!
Det var det jag skulle säga.

måndag 13 juni 2011

Hon växer ur min famn

den stora lilla. Hon ligger bredvid. Lite på sidan, lite på andra sidan, lite med benet över. På tvärsen. I kors. Provar att ligga lite på. Och hasa ner. Vänder sig bort. Ändrar sig. Vill tillbaka. Bökar in huvudet, ansiktet med tummen i mun in i min famn. Rakt in i min bröstkorg. Som in i min kropp. Knölar sig runt ut bort, av med täcket måste få luft. Ändrar sig igen. Provar med armen i stället. På mig, runt mig. Följer min arm med sin hand. Vill ligga närmare.

I slutänden ligger hon bredvid, utsträckt, smal och spinkig och så obegripligt lång. Men bredvid. Det är när hon sover det verkligen syns. Att Liten är så stor.

När Lillis just kommit hem och vi fick de sedvanliga besöken, sa vi till Liten att folk ville komma, inte så mycket för att bebisen kommit nu, utan för att hon blivit storasyster och de vill träffa oss och henne då, särskilt. -Vill de se hur stor jag blivit? frågade hon. -Ja...de vill träffa dig. Och bebisen. -Så här stor har jag blivit nu! sa hon sen stolt och slog ut med armarna visade sin kropp. -Så här stor har jag blivit, nu när jag blivit storasyster, stor va?

Vilken identitetskris det är att få ett syskon. El grande livskris, till brädden fylld med växtverk. I ett slag berövad sin plats som Barn I Familjen. Är inte längre minst, inte längre den enda, inte för sig själv inte för sina föräldrar. Hela tillvaron ställd på ända. Så vad är man då? Det är mycket för vilken människa som helst att formulera och bygga på nytt. Man blir ju förstås stor, det är den mest omedelbara aspekten av den nya identitet man måste skapa sig. Man blir stor, oavsett hur redo man är för det. När jag känner henne böka runt för att få plats i min famn i ett anfall av mammamåste och ett villbaravaraliten, är det som att känna den där livskrisande växtverken direkt i min famn.

Och jag ligger där bredvid och kan bara försöka göra mig stor nog att få plats i och göra famnen tillräcklig att krympa i. Helt förgäves. I slutänden måste jag stå ut med faktumet att hon vuxit ur min kropp. Och att inget finns att göra åt det.

Donna Tartt

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag läste Den hemliga historien och tyckte den var riktigt bra. Men jag läste den då, när den kom, för så länge sedan nu att jag inte alls kan avgöra om jag hade uppskattat den idag. Jag minns att det fanns en passage med en professor som höll ett seminarium om litteratur och skönhet och formuleringen "skönhet är skräck" ur den beskrivningen har stannat hos mig. Jag minns att jag markerade och vek sidan för att kunna läsa igen.
Min mamma, maratonläsare extraordinär, rekommenderar gärna böcker om man frågar, men förhåller sig ändå ganska stillsam till sitt enorma läsande. Då och då utbrister hon "men den ska du ju läsa!" om böcker som kommer på tal men hon är alltid ganska avhållsam, prackar aldrig på en sina favoriter. Hur som haver, Den lille vännen av nämnda Tartt, tryckte hon i handen på mig och sa kort "ta den här". Det var flera år sen, för motsträvig som jag är, ställde jag boken i hyllan och tänkte att den titeln är rätt dålig. Sen har den stått. Och efter mången hungrig genomgång av olästa böcker i bokhyllan har den stått kvar, oläst. Stått kvar och blivit en av de där välbekanta "åh där står den där boken jag inte riktigt vill läsa men kanske borde ta mig igenom och därför inte gör mig av med även fast jag mest blir sur på att den står där oläst och känns som en läxa jag inte gjort". Som ett konstant dåligt samvete att bli påmind om i bokhyllan.
Fan va korkat det är.
Den lille vännen, en titel jag fortfarande tycker är rätt dålig, visade sig va skitbra, i brist på ett snyggare ord. Den bjuder in en i en för mig helt annan värld. Där årtalet är lite svårt att pricka men platsen och dess anda helt tar en i besittning. Jag har aldrig varit i amerikanska södern, i en övergiven, dammig småstad. Jag har aldrig upplevt den rasismen eller ett samhälle så i förfall. Men jag hör ljuden, känner värmen i huden och det kryper stundtals i mig när jag läser. Tartt har ett fantastiskt sätt att låta berättelsen utvecklas genom de olika gestalterna hon berättar om och berättelsen är stor och omfattande. I centrum för alla berättelsens trådar står Harriet, en avig tolvåring i otakt. En liten person med stor personlighet. Och det som drabbar mig är inte så mycket Harriets gestalt som Tartts förmåga att skildra hur utsatt en barn är för en oförstående och obegriplig vuxenvärld. Men det riktigt finfina med berättelsen är hur Tartt inte nöjer sig med att visa på utsattheten och den fruktansvärda ensamhet man upplever och lever i som barn, utan också på den enorma företagsamhet, kompetens och handlingskraft ett barn kan besitta. Ibland smärtar det så det nästan svartnar lite för ögonen då jag läser. Men åh vad det är bra. Hon skriver mig in i en annan värld, Tartt, en svettig, illaluktande värld. En ensam och farlig, en övergiven och missförstådd, obegriplig och ledsam och rå. Och samtidigt så öm.
Nu hoppas jag, HOPPAS JAG, att hon inte sabbar det på de sista hundra sidorna. Tartt I think I love you.

(Jag lyckades skriva hela inlägget utan att skämta om hennes namn - eloge till mig.)

tisdag 7 juni 2011

Det ligger två små och sover i sängen

En Liten och en ännu lite mindre. När de tittar på varandra är det nästan alltid någon av dem som ler. Den ena lyckligt förundrat, den andra glatt förväntansfullt. -Jag tycker det är så skönt nu när jag blivit storasyster, sa Liten här om dagen, för nu är det inte bara jag som är liten här i vårt hus längre.
När Lillis sover ser hon ut precis som Liten gjorde. När hon öppnar ögonen är hon en helt annan. Det är så annorlunda nu. Den lilla gör på andra sätt när jag förväntar mig lika. Det får mig att minnas hur det var. Jag minns upplevelsen av svettiga mjuka små fingrar som rycker och brottas med min stora hand när jag ammar i sängen med bultande varma fötter, skitiga av en dags travande med barnvagn och svettig nacke mot kudden. Jag minns plötsligt hur kräkstrasan, den för ändamålet avvarade kökshandduken, är den bästa första leksaken. En man kan fösa in i gapet innan man kan koordinera sina nävar. Om man är liten.
Jag minns Liten på det här sättet varje dag, samtidigt har jag svårt att komma ihåg hur hon såg ut när jag tittar på Lillis. Det är som att minnet av Liten som bebis finns i famnen, sitter i kroppen. Men när jag tittar dit ligger en annan bebis där. En med andra vis och andra sätt att vara och ta sig fram.
Jag var också en annan mamma. Ibland känns det orättvist att det är så lätt nu, när det var så svårt på många sätt då. Orättvist mot både mig och Liten.
Jag har fått magkatarr av allt kaffe jag häller i mig. Inte så att det föräldralediga livet är särskilt ledigt, men kaffe hinns med på ett eller annat vis. I morgon efter dagislämning ska jag promenera till det nyupptäckta bageriet, dricka en kaffe trots magsyran och sitta en stund. Dra lite med vagnen och önska mer plats att sova på.
Jag önskar mig mer plats i sängen i födelsedagspresent.

måndag 7 februari 2011

En sista liten bit

Trycket nedåt. Det blir hårt, drar ihop sig så att luften kramas ur mina lungor. Det gör lite diffust ont, molande. Det kommer och går. Det hejdar mina steg. Jag stannar, suckar och andas tungt. Sakta kan jag börja röra mig framåt igen. En ny ömhet ned i ryggslutet. Punkter mellan kotor och brosk som nu förblir ömma även sen jag vilat. Ett allt större behov av att släppa taget. Om jobbet. Om studierna. Om Allt Det Där Som Måste Tas Omhand. Bara lite till, bara lite kvar.
Jag tänkte i början, precis som sist, att det är så långt dit. Jag sa till Liten att först ska du börja dagis igen, det kommer bli höst, sen Lucia och jul. Sen ska du fylla år, fyra år ska du hinna bli. Så ska vi ha kalas. Sen, först sen, kommer Lillis.
Nu har kalaset varit och som på kommando började mina händer och fötter att svullna kvällen efter kalaset. Nu kommer det, vattnet som får kroppen att svullna och ansiktsdragen att flyta ut. Jag tycker inte särskilt mycket om att vara gravid. För mig är inte detta ett välsignat tillstånd och Lillis är ett ganska obekvämt barn att bära i magen. Jag vill gärna att hen ska komma ut. Nej det är inte helt sant. Jag vill att hen ska vara ute. Vara här med oss. Jag vill inte brottas om utrymmet mer och jag vill inte föda ett barn. Inte om jag får välja. Men jag vill få hålla om och komma nära med ansiktet. Jag vill känna den där tyngden, den fjäderlätta, som även fast den knappt kan mätas med en två tre mjölk ändå väger tyngst mot bröstet. Som en dank i handen, så obeskrivligt tung i botten av kulpåsen. Sån är tyngden när den är nyfödd. Jag vill att Du ska finnas hos mig, inte i mig.
Jag funderar på nätterna på hur jag ska få plats med två barn i famnen i sängen om morgonen. Jag tänker Lillis på magen och Liten på armen. Jag tänker på Liten som ska bli större än någon som alltid kommer vara mindre. Hur ska det gå? Hur ska det någonsin gå att älska två? Inte som jag älskat en. Som jag älskar den enda ungen. Men det måste gå för kärleken att föröka sig. Det måste det.
Det är så lite kvar nu. Men så oändligt långt dit ändå. Än kan jag inte släppa taget. Tre veckors jobb. Tre veckors studier och uppsatsläsande och funderande. Tre veckor, på den tiden måste jag skriva färdigt en artikel. En artikel jag tror jag vill stå för även om tio år. Sen kan jag släppa. Släppa och låta kroppen vara, låta den bli. Då kan jag låta känslan av allt det som rusar emot mig, i mig, få ta plats och form. Snart.
Då kommer jag hit.

fredag 7 januari 2011

Så ska man bli gräsänka också

Inte nog med att man har en liten på tvärs i magen. A ska resa bort. Just en sån vecka då dagarna är proppade och fixarmamman måste fram och rodda. Och jag orkar inte.

För första gången i vår relation ska vi vara ifrån varandra i en hel vecka. Det låter ju lite löjligt när man skriver ut det sådär. En vecka. Vi har ju varit ihop i snart åtta år, en vecka?! Allvarligt? Men när jag stod i köket igår så kom helt plötsligt en ensamhetskänsla över mig. En sån där "jag vill inte att du ska åka"känsla som gör att man känner sig väldigt liten helt plötsligt. Eller är det tvärtom? Det var lite ovant, kändes konstigt. Men det är ju trevligt att få huset för sig själv? försökte jag resonera. Det funkade inte. Varför funkar det inte?! tänkte jag febrilt. Då slog det mig. Det har inte hänt förr. Vi har båda varit iväg, men jag inser att de turerna aldrig varit längre än fyra dagar. En vecka känns helt otroligt långt. Och det i sig känns helt otroligt konstigt. Att sen sitta här och känna sig som värsta svampen, liten och porös och ensam i skogen, för att A ska åka bort i En vecka, det känns än konstigare. Potentiellt också lite övergiven. Det är min favvo, att känna mig övergiven i tid och otid. Helt oavsett vad omvärlden håller på med så kan en mycket påtaglig, samtidigt vag, känsla av att vara övergiven krypa på mig. Inte mitt favoritdrag hos mig själv, inte heller min bästa egenskap.

Nu vill ju jag att han ska åka. Och det kommer nog va rätt trevligt att han är borta bitvis, och mysigt att sakna honom lite. Och roddarmamman kommer fixa biffen. Men en välbekant känsla av att va minst i världen har satt in. Älskling, just nu vill jag bara ligga som ett litet litet ludd i din ficka. I din bröstficka. Ligga där tryggt, bara synlig som en liten utbuktning på skjortbröstet, och känna gunget av dina lite svajiga fotsteg. Det är tryggt där och varmt. Jag vet det.

Inte överens

Jag och Lillis har en beaf. Lillis har stått upp i snart två veckor. Ser man till kvinnans anatomi betyder det att bebis har stått/hoppat/sparkat mig på äggstockarna i 14 dagar snart. Och dessutom då försökt böka ut sitt huvud precis i mina revben.

Jag jag försöker verkligen. Att inte drabbas av ilskna anfall. Men humöret är rätt härsket vid det här laget. Tydligen ska man försöka placera sig så mycket upp och ner man kan (typ yoga position med ända upp huvud ner mellan benen, alternativt böneställning i sängen med samma princip ändan upp huvudet ner, för att göra det obekvämt för ungen, så att den lilla behagar vända sig spontant, för att få bättre plats för huvudet. Tills den vänder sig och förhoppningsvis inser att uppochner är det enda rätta. Det funkar inte, och hur hur länge kan man rimligtvis stå i en sån position som ganska väldigt gravid?

Det känns ju lite hårt att skälla åt en ofödd. Men här kommer det: SKITUNGE. VÄND DIG!