Okänt antal munnar att mätta

Man fick ytterligare ett barn och kände hur antalet små individer med många bestyr att se, hålla, laga, plåstra, krama blev dubbelt så många medan händerna fortsatte vara två och famnen en. Jo, det är ju så. Man räcker inte till. Ett livets faktum.

Men då tänkte vi att vi utökar lite, bara lite, som semester, nu när du jobbat hela hösten älskling? Åka bort lite och göra något annat, hela familjen och bara vara ett slag, tillsammans. Vi far till värmländska skogen och tar hand om huset när syster med man måste gå på kurs i Stockholm? Visst?

Så nu har vi gått från två barn i en synnerligen dåligt planerad tvåa till sex barn, en hund, fyra kaniner och ännu okänt antal höns i en enorm prästgård. Då kan man bara leva som flock. Kanske räcker man till, lite här och var. Om man har tur.

Ibland känns det lite som att prästgården är ett gigantiskt sjörövarskepp där jag står vid rodret. Det blåser ibland och skorven kränger, men stadigt framåt glider den. Hatten med det vida brättet sitter på och händerna blir allt narigare.

Mörkret sänker sig över skogen och huset och i det faller stora fjäderlätta ulliga snöflingor. Imorgon kanske världen är vit och rundat bullig. Då blir det en bra jul, sa min tioåriga systerdotter när hon såg snön som föll. Kanske det.


- Posted using BlogPress from my iPhone