lördag 18 augusti 2012

Döden döden döden

Jag gjorde misstaget att gå genom mifo (mitt i folkungagatan), även kallat sofo, idag. Jävla gatufestspektakel med dålig musik och fula ballonger. Jag skulle på nån fotoutställning på andra sidan kvarteret. I höjd med nytorget, med blossande obehagseksem över hela kroppen och andnöd, stod valet mellan att hugga mig själv i hjärtat och klösa ur mig ögonen. Utställningen visade sig vara antiimponerande. På gränsen till provocerande dålig, med några få undantag. Så var det prepp för midnattsloppet, överallt i vägen, på vägen tillbaka. Tre genomblödda tamponger senare kändes dagens utflykt som en jävla death wish. Den var ett straff.



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 2 augusti 2012

Note to self:

Jag måste sluta generas av framgång, skämmas för det som gör mig stolt och fnittra bort mina bedrifter. Suck it up vafan. Sluta be om ursäkt när ingen ens anklagat. Own it damn it.


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 28 juni 2012

Lillis, va fan.

Att leva med Lillis är för tillfället ett av två möjliga lika värdelösa extremer. Hon har alltid något i handen. Pula, kollar, snor runt. Det är aldrig samma sak i mer än en halv minut om det inte är otroligt obeskrivligt gott eller precis lika förbjudet, typ globalkniven. De flesta saker i hemmet kvalar alltså inte in. Hon når upp till ca 1.15 på tå, klättrar obehindrat upp på de flesta stolar/toastolar och därigenom bord. Ok. Hjärnblödning. Ramla är hon ganska stursk på men mängden grejer hon drar runt på dessa synnerligen dåligt planerade 59 kvadratmetrarna är helt orimligt. Det är Orimligt! *nivån Kirstis utbrott i Idol* Antingen spenderar man 95% av sin tid med att gå ett rum efter henne, med en och annan nödvändig detour, dubbelvikt. Eller så lever man i ett hem som förvandlas till ett Hoarderlikt tillstånd på ungefär fem timmar.

Nu får du gå och lägga dig Lillis. Annars måste jag slänga allt vi äger.

onsdag 27 juni 2012

Såhär låter det




hos mig.

Det kan låta såhär?! Alltså, Alexi, du har fattats mig. Jag tror vi kommer vara vänner länge.  

En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem

Alltså, det vetefan.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 24 januari 2012

Jag har uppenbarligen en suck

En som säger andra saker än jag tror.
Jag har panikångest. Jag har haft det i rätt många år, sisådär snart 8. Jag har lärt mig leva med den, över tid och genom rätt mycket grävande i både gammalt och nytt. När den kom slog den ned som en granat i ett annars så ordnat städat liv. Som en solförmörkelse i fastforward. Plötslig och total. I efterhand insåg jag dock att den nog alltid funnits där, ångesten, lurandes bakom knuten, när jag känt mig ledsen eller rädd. Det hade bara aldrig blivit panik av den förut. Så blev det det en dag.
Jag har lärt mig leva med att jag har vissa jävligt svaga länkar som i vissa lägen gör sig fruktansvärt påminda. Nu vet jag ganska väl. Vill jag tro. Och oftast är jag ganska förskonad. Jag har alltid haft min ångest, kommer alltid ha. Och jag blir bättre och bättre på att hantera den. Tänker jag. Nu kan det gå månader, nästan år, utan påhälsning. Och jag kan nästan förmätet sakna den på något avlägset diffust sätt. Man vet att man lever på något vis när man har ångest. Kanske för att man tror att man ska dö. Allting blir så svartvitt. Det blir ont och gott som i en saga. Det blir ångest eller inte ångest. -Det går inte att leva såhär! säger ångesthjärnan i ångestkroppen medan paniken rider en i våg på våg på våg. Det är nattsvart. Men samtidigt kommer livet väldigt nära. På håll går det nästan att romantisera.
Ända tills den gör sig påmind igen. Först bara som den där lilla obehagskänslan i bröstet. En liten liten känsla som sakta flyter in, som helt plötsligt belägrat hela ens själ. Den är det enda som finns. I alla situationer ligger den som ett filter, ett first layer av obönhörligt sugande äckel i mellangärdet. Det är här någonstans den kommer, sucken. - Hur är det? frågar A inom ett par sekunder. Medvetet eller inte så hör han. Han hör. Att jag har ångest. Det har inte blivit panik än. Bara ångest. - Jag har ångest.
There it is. I won't kill myself for it, but there it is. The ångest.
Nu ska jag hålla handen ligga soffan tigga fotmassage. Sen ska jag gräva fatt i vad det är för skitångest. För någonstans är det det den är för mig, the ångest. Den är ett tick tick tick på rutan, en påminnelse om något gammalt blåmärke som fått sig en ny smäll, en ostädad vrå som börjar slamma igen. En liten sexåring någonstans för länge sen som behöver hålla någons hand. Tick tick tick se mig. Se mig.

torsdag 19 januari 2012

Det är fint på biblioteket




Man kunde tro att han upprepar sig. I övrigt är det som sagt fint på biblioteket.

- Posted using BlogPress from my iPhone