lördag 1 juni 2013

No drive

Nej. Jag kan inte köra en recovery. Jag har ingen hårddisk. Så sa datorn. Snälla då! Så sa jag.

Dator inlämnad. Troligen begravning i veckan. Troligen ett års jobb borta. Troligen texter från 5 års utbildning, borta. All of which råkar vara pretty ganska centrala för nuvarande jobbsituation. Säg inte "backup?", vad du än gör. Det kan bli den där överrinnande droppen. Och dropparna rinner över nu hela tiden ändå. Jag brukar skratta lite åt A, han bölar lite hit och dit åt ibland rätt triviala saker. Det är lite sött på något sätt, det där blödiga draget. Men mina droppar som rinner över är liksom inte riktigt som hans. Just nu (som i livet, just nu) rinner de helt okontrollerat hit och dit åt det mesta. Min ena syster brukade retas med en utav mina andra systrar när de var små. Hon som var lite yngre började alltid gråta om man sjöng något som var det minsta sorgligt (läs: allt som inte var hysteriskt skojigt). Så det gjorde givetvis den lite äldre. Nu är det lite som att jag har en sån syrra sittandes i rummet bredvid som slänger i låt på låt, på citat på filmslut som bara gör att jag vill böla. Nu är det inte datorn i sig som ger mig böl-feeling, mer jobbet i och livsläget runomkring som har gått ape-shit litegrann. Men, fan var den tvungen att tappa bort sin egen hårddisk?

Varsågod. Håll tillgodo. Sånt här sätter den imaginära syrran på hela tiden, läggav vafan!


fredag 31 maj 2013

Dagens ord är tvivel

Som i det stora feta jättetvivlet - på förmågan på orken på kunskapen på allt. Och tänk, just då går datorn sönder, helt spontant. Eventuellt är allt jag skrivit, alltså inte de där stora viktiga sakerna men alla de andra texterna och funderingarna, puts väck. HAHA! BORTA! Yes alltså. Om jag ändå skulle ta och skita i alltihop, baka och rensa ogräs på heltid, bli fet och bitter. Skita i huvudet och jobba med händerna i stället.

Just nu, så jävla oöverstigligt.

Och just det, herpesinfektion i halsen. Men, trevlig helg! Vänliga hälsningar Ylva

måndag 11 mars 2013

Sol ute, sol inne

svavelstinkande sumpträsk i sinne.

Försöker jobba med noll koppling till omvärlden. Ser kollegor prata engagerat om kommande händelser och gångna. Hör ingenting. Har svårt att svara när jag blir tilltalad. Responsen har ett delay på fem sekunder för länge. Samtalen blir helt offbeat och ögonbrynen hinner precis börja antyda en höjning, lite frågande, när jag får ur mig matta svar. Som ofta inte helt möter upp den ursprungliga kommentaren.

Minns en vän. Han sa en gång att "lately when you smile, it's like it's because you know you should. Like a mechanical twitch of the face." Så är det nu. Jag saknar dig ditt långa unikum till person.

Och soljävlen skiner som aldrig jävla förr. Skit på dig soljävel.

onsdag 6 mars 2013

Jag förbehåller mig rätten att förbjuda män i 50 årsåldern

För att de låter mer än alla andra, tar mer plats fysiskt och luktar ofta lite unket/för mycket rakvatten. Sen pensionärer - de har rullatorer som är ivägen, ser dåligt och är därför ofta ivägen. Sen pratar de också för lågt eftersom de hör dåligt och därför är de svåra att ha att göra med. Sen vill jag också ha förbud mot tonårstjejer. De låter för mycket, är för påverkade av samhällets skeva genusstruktur och därmed olidliga att stå ut med. De kläd också gärna av sig lite för mycket kläder på offentliga platser vilket gör mig obekväm. Sen lite för tjocka människor. Dem vill jag också förbjuda. Särskilt på kafé, en plats per arsel, det måste fan räcka! Träningsnarkomaner, de ställer orimliga krav på kafémenyerna, jag vill värna den svenska konditorikulturen, inga hirssallader och hälsojuicer! Biskvier ska det va! Och inget oljud! Inga för stora! Inga för Små! Alla bör prata som jag, äta som jag och gilla det jag gillar. Annars får det va!
Alltså särskilt det här med män och unga kvinnor. Och pensionärer. Samhället är så fyllt av dessa individer! Överallt måste vi möta dem! Någon enda liten plats utan män/kvinnor/pensionärer kan jag väl få ha utan att det ska bli ramaskri. Jag böjer mig för alla dessa i övrigt, låter dem finnas och ta plats. I alla situationer i samhället. Nu är det väl ändå min tur?!

Att det här ens är en diskussion är absurt. Att en så stor del av samhällsinvånarna faktiskt diskuterar, helt öppet, utifrån en slags idé eller position av att vara förfördelade, att utesluta en hel social kategori från (må så vara bara en specifik i just detta fall) en offentlig plats är absurt. (Ja, det handlar om att förbjuda barn från (ett) kafe. Prova att byta ut barn mot "kvinnor", "pensionärer" eller "judar" - känns det fortfarande ok i magen?) Särskilt när det kommer från människor som i sin vardag gärna kämpar för andra socialt och strukturellt utsatta och underordnade grupper i samhället (läs kvinnor).
Hyckleri gott folk! Och öppet förtryck.
- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 26 februari 2013

När man vet

Liten kollar på Grease och zappar mellan sina höjdpunkter, hoppar över hemskheterna. Typ när hon den där skruttiga alldeles för gamla donnan kommer in och knycker Danny och han lyfter på huvudet förvånat en gång och lallar med. I alla fall, begraven i tvättpåsen from för alldeles för många dagar sedan, hör jag i periferin ett svängigt pianokomp och börjar tänka på den där scenen i Top Gun när Goose spelar Great balls of fire med frugan som kommit på besök. Sen tänker jag en liten sekund på att det är så sorgligt att Goose dör. I det här läget överväldigas jag av känslan att jag vill grina en stund över det. Då vet man att snart är det mens.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 19 februari 2013

I dessa tider av näthat,

med en fantasi om att stänga av internet på framväxt och en tilltagande känsla att den här bloggsfären jag läst runt i verkar vara lite på utdöende får jag lust att säga något. Mest för sägandets skull. Sägande i sin mest triviala form. Jag är så allvarlig hela dagarna. Är den där seriösa Läraren som Svarar på Frågor. Och Undervisar om Viktiga Saker. Då infinner sig lusten att säga något, gärna lite menlöst och utan bestämt mål. Jag slår ett slag för lägre pretentioner i vardagen. Mer fulblogg.

Kan man stänga av internet? Vore inte det en jävla räddning för mänskligheten? I alla fall den överpriviligierade västerländska mänskligheten. Skulle folk ens komma ihåg hur man kommunicerar? Inte för att jag inte vill verka för och värna yttrandefrihet, men en gång i tiden var man tvungen att ha något att säga för att kunna kunna yttra sig (sen kan vi diskutera klass här men fan släpp det nu och häng med, problematisera inte så enträget hela tiden) och man var tvungen att säga det på ett sätt som fick folk att lyssna. För att lyckas med det gick man igenom en slags (ja jag vet i grunden rätt elitistisk) peer review som (ja jag vet var mer benägen att släppa fram vissa slags talare men var fan, så är det till viss del fortfarande ändå) erbjöd så pass mycket motstånd att  åsikter och argument faktiskt processades innan de kastades ut i det allmänna rummet vi värnar genom principen om yttrandefrihet. Det är ganska tydligt att en ganska stor (hur stor är den egentligen?) del av den svenska populationen inte kan hantera ett öppet (anonymt) rum för att säga sin mening och samtidigt upprätthålla grundläggande demokratiska principer. Principer som alla människors lika värde, livets okränkbarhet och (gudförbjude) solidaritet med sin nästa. Medmänsklighet är, om inte en demokratisk princip, så det påföljande resultatet av upprätthållandet av demokratins principer. Principer som pissas på till höger och vänster med yttrandefriheten som motiverande täckmantel. Deliver me från twitter.

Fulblogg. Där var jag. Det var ju faktiskt med fulblogg i åtanke jag valde namnet Kråksång en gång. För att jag gillar det där med att det är en oxymoron. Ett ord som innebär en innehållslig motsättning, typ fulsnygg. Gillar tanken att även kråkor kan göra sång, att det kan låta så fult om något så vackert. Så projekt fulblogg - med uppstyrd arbetsvardag kommer nedstyrd arbetsfri tid. Fan yin och jang. Peace och så. Tack ohej leverpastej.


söndag 17 februari 2013

Man jobbar en söndag



Trent. Det var jävligt länge sen. Men du är så otroligt välkommen tillbaka.