Barnanekdot 105

-Mamma mamma jag vill ha två tofsar! ropar Liten och kommer springande.
-A, ok, vad vill du ha för färger då då?
-Lila.
-Ok.
Jag borstar, benar, sätter upp två lagom (a)symmetriskt placerade tofsar, medan Liten förväntansfullt tittar sig i spegeln.
-Så! säger jag, nu är det klart!

Liten ler och tittar, begrundar en stund och utbrister sen glatt,
-Jag ser nästan lite fjantig ut?!

Lagom trivial vardagsobservation:

Klippa naglarna i apelsintider. Så jävla dåligt drag.

Bli färdig, börja om, börja nytt

Nu är A på väg till skolan för sista gången, för att ta examen. Bli uppkallad på scenen och få sitt examensbevis överlämnat. För att hålla avslutningstalet inför lärare och studenter. Traditionen bjuder dock inte anhöriga på kalaset. Så jag och Liten, som hålögt snorar i soffan, tittar ut på snöfallet och blåsten och vinkar hejdå och önskar lycka till, medan Lillis kör runt som värst i magen. Undrar hur det ska bli. Möter glatt hans lyckliga småleende genom fönstret, ett leende som ryckt i mungipan hans sen i går morse, när den sista uppgiften skickades in och det blev klart att den blev examen nu, det rådde inget tvivel om att det skulle bli nu. Nu finns det en profession, ett yrke som är hans. Mäktigt att komma till avslut. Spännande att börja på nytt. Livet blir faktiskt annorlunda nu, även om ett jobb är ett jobb är ett jobb, så är ändå det här ett jobb, det som i alla fall ska bli ett jobb, som verkligen är hans. Inte bara ett han har. På det där viset som man bara har jobb för att man råkade gå förbi just då just där, när någon ringde och undrade om du kanske, du kan ju, har du möjlighet, du kanske skulle kunna fixa det här för du är kompetent och det här behövs och ja, vad säger du? Han har valt den här vägen, gjort jobbet och nu, alldeles snart, får han det på papper att, ja, jobbet är väl utfört och nu får du tillgång och tillträde till det här, välkommen in och lycka till på vägen.

Åh vad han har jobbat. Åh vad jag är glad, glad för hans skull. Och stolt. Älskling, nu är du klar.

Noterat

Det kommer inte bli ljust idag. Regnet strilar ömsom öser ner. Jag lämnar Liten på dagis och funderar på hur lång tid det kommer att ta min fodrade tygjacka att bli blöt rakt igenom. Inte så att jag inte insåg att det regnade innan jag gick hemifrån. Men det är liksom viktigare att få på ungen rätt klädsel. -Är det här smart, tänkte jag när jag lyfte ner jackan från kroken. Skit samma, så blöt kommer jag inte bli.
Mycket folk på tunnelbanan, men det verkar som att en del stannat hemma. Rätt dag for life recess. Jackan blir tyngre för varje steg. Men jag ska ju bara fram och tillbaka, fram och tillbaka?! Idag av alla dagar?! Jag förundras helt kort över hur den stockholmska modellen för korrekt rulltrappeåkning är helt irrationell dagar som denna. Fram kommer man till Universitetet. Två rulltrappor igång uppåt. Jordens kö. För att det är extremt viktigt att man ska kunna gå i vänsterfil i rulltrappan. Så då går vi på en och en, ställer oss lydigt på höger sida. Ingen går ens i vänsterfil. Ett tåg till kommer in. Hela perrongen är en kö till rulltrappan. Vem orkar gå uppför rulltrappan tidiga morgnar när det inte kommer att bli fullt dagsljus på hela dagen? Däremot tar några frustrerade stressade stackare och går om hela kön fram till den trasiga stillastående rulltrappan och klättrar med tunga steg hela vägen upp. Eftersom det är sån förbannad kö till de fungerande rulltrapporna.
Sitter inklämd, blöt, med på gränsen stickig halsduk full med kallt regn mot halsen och mår illa på bussen hem för att Lillis kör runt och tar plats mina organ var tänkta att ta upp. Tänker att illamående vore ett lyckat biologiskt vapen. Som den där irriterande mobilsignalen som dök upp för några år sen. Den som bara var ett extremt högfrekvent pip som man inte kunde höra vart det kom ifrån. Bara ett skärande pip som snabbt blev otroligt obehagligt. Tänk att ha en sån illamående knapp att trycka in i passande lägen, på bussen, i folkmassor, i kön. Om man nu var lagd åt det hållet. Om.

En (irriterande) sann graviditetsmyt i fallet Kråkan

Folk säger så mycket, förklarar så mycket, tycker så kolossalt mycket, så fort en människa blir gravid. Alla dessa råd. Alla dessa "det är såhär" och alla dessa skräckhistorier. Min favorit från när jag väntade Liten var en människa, en tvåbarns mamma som jag aldrig träffat förr som lugnt förklarade för mig, efter en 15 minuters konversation i en full bar, att när stunden för förlossning väl kom, då skulle jag Känna precis vad som var rätt. Inte bli rädd, utan Känna, med det där eviga och rosenskimrande i blicken, precis vad jag ville och hur jag skulle göra. Det fanns ingenting att säga, bara hålla tyst och låta människan snacka tills jag hittade första bästa ursäkt och avlägsnade mig. För så är det, De Goda Råden kommer, hur man än gör. Vad man än säger. Hur lite man än samtycker och hur mycket man än visar att man vill prata om annat och inte är det minsta intresserad av varesig samtalsämnet eller goda råd. Och det finns ju så mycket att råda om, älta och pådyvla folk som väntar barn. Så många historier, rön, skrock, minnen och myter att dela, sprida och spekulera kring. Det mesta kan man låta passera (läs: skita i) har jag insett.

Men så finns det en sak. En irriterande sjukt löjlig grej som brukar upprepas i relation till gravida på det mest idiotförklarande vis. Att gravida kvinnor blir dumma. Att man helt enkelt fattar långsamt. Tänker långsamt och får svårare att lägga ihop ett och ett. Eller kanske snarare svårt att lägga ihop ett och ett, två och två och tre och tre samtidigt och hålla fler trådar igång. Gravida blir således glömska och lite virriga. Detta ska tydligen ha att göra med att synapserna i hjärnan tacklar av, börja klicka lite så att säga.

Jag skulle så gärna garva högt med opassande öppen mun. Om de inte vore för det löjliga faktumet att jag kan känna att min annars ganska välvilligt inställda hjärna så uppenbart arbetar emot mig, nu, precis som när jag väntade Liten. Allra tydligast är det när jag sätter mig för att skriva. Framförallt när jag måste vara tydlig, rakt på sak och problematiserande. Jag sitter med texter som annars hade tagit mig halva tiden och formulerar om och om. Inte för att jag tycker det jag skrivit är dåligt, utan för att jag inte på samma sätt som annars kan formulera mer avancerade tankegångar. Jag formulerar om fyra fem gånger för att överhuvudtaget få fram det jag har tänkt. Jag kan tänka det, och känna sammanhangen, jag vill beskriva men det är som att kopplingen mellan tanke och språk bara fungerar på vart fjärde försök. När jag väntade Liten fick det uppenbara konsekvenser för mina studieresultat. Utan att jag riktigt fattade hur eller varför fick jag så sopiga betyg helt plötsligt. Men nu känner jag det, så irriterande tydligt, varje gång jag sätter mig för att skriva. Och det stör mig något ofantligt. Men vad ska jag säga? Ursäkta mitt taffliga resonemang, jag är gravid?

Nä, känns inte helt ok. Känns inte som ett alternativ faktiskt. Alls.

Giant pig man freaks me out

Med några månaders mellanrum får jag ofta för mig att jag ska lyssna på José Gonzalez. Varje gång blir jag golvad och exalterad. Och varje gång blir jag påmind om första gången jag hörde hans musik.

I en skitig, lagom ocharmig, kontorslokal på östermalm tränade jag ashtanga yoga under en höst, jag tror det var slutet på oktober ungefär. Som nu, fast då. Vi röjde undan möbler och rullade ihop mattor, gjorde plats. Vi placerade ut våra mattor och medan det mörknade svettades vi, andades och försökte hitta vägar framåt, inåt, med kroppen inte mot. Få saker har lyckats koncentrera mig så som yoga. Kanske musicerande och riktigt förtvivlat barn. Hur som. Mot slutet av ett pass, vi var på väg in i avslappningsdelen, vi la oss ned och rummet började komma tillbaka. Jag började höra hur tyst det var igen, känna av hur mörkt det blivit utanför fönstret. Då hör jag någonstans långt borta en ensam gitarr, genom ventilationstrumman. Och på en sekund är det ljudet den enda som existerar. Ledarens lugna vägledande röst är helt plötsligt inte något att ledas av och söka sig mot, utan något att avvärja för att få lyssna ifred på ljudet som letar sig fram genom luftrummet mellan våra rum, som trevar sig fram genom det skitiga ventilationsgallret uppe i hörnet.

Bitvis var jag inte ens riktigt säker på att jag hörde något. Jag visste inte om de andra hörde. För mig var det en ensam gitarr i ett rum i närheten och musik som fanns bara i den stunden, som spelades ovetandes om att jag hörde. Det fanns någon bakom musiken, någon jag just då upplevde mig vara så fruktansvärt nära. Som fanns där med mig helt ensam, på andra sidan någonstans.

Passet tog slut. Musiken tystnade. Sen fick jag veta vad det var. Att det var något jag skulle kunna lyssna på och göra till mitt, i mina lurar. Och fortfarande blir jag golvad, av samma platta som den jag hörde genom ventilationstrumman, flera år senare. Och ändå, aldrig kommer det kunna bli sådär magiskt som det var då, i mörkret bland främlingar på ett dammigt kontorsgolv med själen vidöppen.

Här får ni en med insekter.



Videon till Killing for love kan ni bara få en länk till: http://www.youtube.com/watch?v=_vz-AZZ6J20, men därav inläggets titel.

Hormonhäxa

Man vaknar upp till en måndag i oktober med en hel tidigare vecka och en hel helgs samlade sömnskuld sakta domnande i kroppen, sakta surrande i hjärnan. Och här kan man ju sitta och förbanna sig. Oja sig. Och lova, dyrt och heligt, att nu, nu ska det bli ändring. Jag ska skärpa mig nu, för jag måste. Texterna skriver inte sig själva och böckerna måste läsas. Och jag måste ha plats över i sinnet att orka vänta på Liten och leran, höstlöven, skatterna vid sidan av trottoaren och de extra små turerna och konsterna hon vill göra och visa. Orka vänta medan maten som ska lagas väntar, hemmet som ska hållas sanitärt också väntar och en och annan social kontakt önskas upprätthållas. Också. Medan hormonerna bitvis skruvar om mitt humör och relativt snäll, omtänksam och trevlig mamma/sambo, förvandlas till spottande, fräsande, härjande häxa man som familjemedlem måste hitta ett sätt att stå ut med. Eller som man som vilt främmande medmänniska råkar komma i vägen för.

Det var lättare att vara gravid när man ingen egen familj hade och kunde ligga på soffan och känna sig speciell hela dagarna. Stackars dem, de som bor med mig. Inte varje dag tack och lov, men ibland och ibland lite för mycket.

Få något gjort nu, tänk något intelligent. Och försök vara lite trevlig mot folk.

Hej bloggen. Jag har saknat dig.