Åh kören

Bästa, bästa kören. Kören är mitt fönster. Det slår upp och släpper in en massa luft och ljus, en gång i veckan. När jag inte har det där veckovisa insläppet, då blir livet lätt mest transportsträckor när det är som nu, lite för hög belastning på alla fronter. Ni vet, man vaknar, börjar med att påminna, tjata, stressa för att få alla i alla fall hjälpligt klädda och födda till förskola och skola innan man raskt skyndar mot tunnenbanan, står packad som en sill för att med snabba foten först gå fort fprt i lämmeltåget från tunnelbanan mot kontoret. Jobba och jobba på för att hina det där och det där innan mötet innan lunchen innan seminariet innan... för att lämmela tillbaka för att skynda sig hem, för att skynda sig med middagen så att vi hinner SITTA ner i alla fall lite tillsammans innan vi börjar påpeka att det börjar bli dags för pyjamas nu. Verkligen dags att sova nu så att barnen inte är dödströtta imorgon, jo kom NU annars Hinner vi ju inte Läsa! Åh, äntligen hamnar man i sängen och orkar förhoppningsvis läsa i alla fall två kapitel och ber en inre bön för att den lilla ska somna i alla fall gaska fort, så att man hinner sitta en stund helt ifred i soffan. Och kanske småprata lite, eventuellt tjata sig till lite fotmassage och glo på ett sparat Top chefavsnitt.

Jo kören. En dag i veckan bryts ovanstående dagschema (alltså vardagsmisären? Nä, alltså det är ingen misär, bara ett jäkla ekorrhjul när man ställer upp det sådär. Ett ekorrhjul jag i många år prioriterat bort. Önskar att jag kände att jag kunde det nu. Mental note - måste hitta saker som tar min tid, såna som jag kan bli av med, och prioritera bort dem. Jag vill inte ha ekorrhjulet) och det bryts helt och totalt, koncentrationen fokuseras helt på något specifikt och avgränsat. Man kan bara ägna sig åt ljudet, sin plats i det, sin notbild och sin dirigent. Åh min dirigent. Hon är magisk. När hon gör det där som hon gör, tar musiken i sina händer, då är det som att hon tar den inne i en. Hon håller musiken som kommer inuti en i sina händer och får den att dansa med henne. Ibland känns det som att hon helt fysiskt drar den ur en, runt solar plexus. Det lättade något från min axel. Det behövdes luft. Mera luft.

Fräser och gormar

mest hela tiden. Stackars stackars familj. Att stå ut med mig just nu, jag förstår att det inte är jättekul, oavsett ålder och familjespecifik relation till nämnda stresshjärta.

Jag måste rida ut den här stormen. Jag var så oförberedd på att den skulle komma. Den ska inte komma när en får det man jobbat för och strävat efter. (Eh, har det kanske hänt förr, kära vän? Anas en liten underliggande problematik rörande förväntningar... på mig själv?). Den ska ju komma vid kriser, alltså ja, ni vet, såna där, kriser? Nej. Behöver ta en dust med duktigheten. Inte få panik av den krypande ångesten. Och hitta ett fokus där det finns lagom distans, till duktigheten och de faktiska kraven. Där det som är viktigt får plats. De närmast hjärtat, lusten och tanken.

Jag behöver konstruera en inre coach som kan påminna om kursen, hålla garden på plats när den behövs och värna känslan; hjälpa till att navigera. Jag känner mig som Bambi som snurrar runt med magen mot isen i en rätt vildsint piruett med oberäknelig bana. Vore fint att i stället få skrinna framåt med lugna smäckra skär över sjön, med siktet mot en mötande solbeklädd strand och solen i ryggen. Men var tusan har jag gjort av skridskorna? Och varför är de så gruvligt rostiga?

5 cm snöslask och jag

känner trygghets narkomanen i mig väldigt starkt. Veckan har kanske inte varit den bästa. Varför ska en hålla på såhär?! Utsätta sig för jobb som verkligen Kräver en? Kunde en inte bara nöja sig med "att göra sitt och gå hem"-jobb? Att ha ångest för sitt jobb, vad Är det för skit? Att ha det för sitt liv, sina relationer eller något annat som är viktigt på riktigt, det kan jag stå ut med, men jobb? Alltså Jobb?!

Jag vill bara ligga som ett ludd i en varm ficka. En ficka på någon trevlig person som donar med ditt och datt. Vagga med. Stanna upp och slumra till, undra varför vi stannat helt plötsligt. Skumpa vidare. Och bara få ligga kvar, obemärkt.

Helst i A's ficka. Men ficka på annan snäll och trevlig person duger också.

No drive

Nej. Jag kan inte köra en recovery. Jag har ingen hårddisk. Så sa datorn. Snälla då! Så sa jag.

Dator inlämnad. Troligen begravning i veckan. Troligen ett års jobb borta. Troligen texter från 5 års utbildning, borta. All of which råkar vara pretty ganska centrala för nuvarande jobbsituation. Säg inte "backup?", vad du än gör. Det kan bli den där överrinnande droppen. Och dropparna rinner över nu hela tiden ändå. Jag brukar skratta lite åt A, han bölar lite hit och dit åt ibland rätt triviala saker. Det är lite sött på något sätt, det där blödiga draget. Men mina droppar som rinner över är liksom inte riktigt som hans. Just nu (som i livet, just nu) rinner de helt okontrollerat hit och dit åt det mesta. Min ena syster brukade retas med en utav mina andra systrar när de var små. Hon som var lite yngre började alltid gråta om man sjöng något som var det minsta sorgligt (läs: allt som inte var hysteriskt skojigt). Så det gjorde givetvis den lite äldre. Nu är det lite som att jag har en sån syrra sittandes i rummet bredvid som slänger i låt på låt, på citat på filmslut som bara gör att jag vill böla. Nu är det inte datorn i sig som ger mig böl-feeling, mer jobbet i och livsläget runomkring som har gått ape-shit litegrann. Men, fan var den tvungen att tappa bort sin egen hårddisk?

Varsågod. Håll tillgodo. Sånt här sätter den imaginära syrran på hela tiden, läggav vafan!

Dagens ord är tvivel

Som i det stora feta jättetvivlet - på förmågan på orken på kunskapen på allt. Och tänk, just då går datorn sönder, helt spontant. Eventuellt är allt jag skrivit, alltså inte de där stora viktiga sakerna men alla de andra texterna och funderingarna, puts väck. HAHA! BORTA! Yes alltså. Om jag ändå skulle ta och skita i alltihop, baka och rensa ogräs på heltid, bli fet och bitter. Skita i huvudet och jobba med händerna i stället.

Just nu, så jävla oöverstigligt.

Och just det, herpesinfektion i halsen. Men, trevlig helg! Vänliga hälsningar Ylva

Sol ute, sol inne

svavelstinkande sumpträsk i sinne.

Försöker jobba med noll koppling till omvärlden. Ser kollegor prata engagerat om kommande händelser och gångna. Hör ingenting. Har svårt att svara när jag blir tilltalad. Responsen har ett delay på fem sekunder för länge. Samtalen blir helt offbeat och ögonbrynen hinner precis börja antyda en höjning, lite frågande, när jag får ur mig matta svar. Som ofta inte helt möter upp den ursprungliga kommentaren.

Minns en vän. Han sa en gång att "lately when you smile, it's like it's because you know you should. Like a mechanical twitch of the face." Så är det nu. Jag saknar dig ditt långa unikum till person.

Och soljävlen skiner som aldrig jävla förr. Skit på dig soljävel.

Jag förbehåller mig rätten att förbjuda män i 50 årsåldern

För att de låter mer än alla andra, tar mer plats fysiskt och luktar ofta lite unket/för mycket rakvatten. Sen pensionärer - de har rullatorer som är ivägen, ser dåligt och är därför ofta ivägen. Sen pratar de också för lågt eftersom de hör dåligt och därför är de svåra att ha att göra med. Sen vill jag också ha förbud mot tonårstjejer. De låter för mycket, är för påverkade av samhällets skeva genusstruktur och därmed olidliga att stå ut med. De kläd också gärna av sig lite för mycket kläder på offentliga platser vilket gör mig obekväm. Sen lite för tjocka människor. Dem vill jag också förbjuda. Särskilt på kafé, en plats per arsel, det måste fan räcka! Träningsnarkomaner, de ställer orimliga krav på kafémenyerna, jag vill värna den svenska konditorikulturen, inga hirssallader och hälsojuicer! Biskvier ska det va! Och inget oljud! Inga för stora! Inga för Små! Alla bör prata som jag, äta som jag och gilla det jag gillar. Annars får det va!
Alltså särskilt det här med män och unga kvinnor. Och pensionärer. Samhället är så fyllt av dessa individer! Överallt måste vi möta dem! Någon enda liten plats utan män/kvinnor/pensionärer kan jag väl få ha utan att det ska bli ramaskri. Jag böjer mig för alla dessa i övrigt, låter dem finnas och ta plats. I alla situationer i samhället. Nu är det väl ändå min tur?!

Att det här ens är en diskussion är absurt. Att en så stor del av samhällsinvånarna faktiskt diskuterar, helt öppet, utifrån en slags idé eller position av att vara förfördelade, att utesluta en hel social kategori från (må så vara bara en specifik i just detta fall) en offentlig plats är absurt. (Ja, det handlar om att förbjuda barn från (ett) kafe. Prova att byta ut barn mot "kvinnor", "pensionärer" eller "judar" - känns det fortfarande ok i magen?) Särskilt när det kommer från människor som i sin vardag gärna kämpar för andra socialt och strukturellt utsatta och underordnade grupper i samhället (läs kvinnor).
Hyckleri gott folk! Och öppet förtryck.
- Posted using BlogPress from my iPhone