söndag 26 december 2010

Nu är glada julen slut

Vi har firat i värmländska skogen. I 30 minus med snötunga skogar i alla vädersträck. Helt i avsaknad av julstress. Lilla familjen tog sig hit i onsdags, på tomma vägar, i solsken utan halka. Varje dag har kretsat kring en extra stunds vila, matpyssel, barnens lek och samtal över tekoppar, halvdruckna kaffekoppar och presentpapper. När Liten skulle somna på julaftonskvällen var det en salig liten som vilade huvudet på kudden. Som låg där helt stilla med tummen i munnen och tänkte tillbaka på allt som hänt. Och en lycklig mamma som låg bredvid och såg på då hon somnade.

Det har varit så fruktansvärt mycket denna december. Det är så extra av allt när man dessutom går och väntar på Lillis. Jag har så mycket att läsa och skriva, så mycket kvar att framförallt skriva innan jag kan börja fundera på att vila ordentligt och känna efter hur trött jag egentligen är. Lite till. Kanske var det därför julstressen aldrig satte in, den fick inte plats. Det fick helt enkelt inte bli stress av julen med. Behovet av fristad för själen. Men nu är den över... i alla fall för en som måste spendera övriga dagar fram till den 3e januari med att klämma ur sig text. Mycket text. Det finns inte mycket plats kvar då. Till blogg exempelvis, eller andra forum där ord och fundering annars hade varit på sin plats. Allt det där som händer omkring jag gärna stannat upp vid och funderat över, det orkar jag inte med nu. Eller, det får inte plats helt enkelt. Som att #prataomdet. Oavsett om jag hade velat prata själv finns det en hel det att prata ändå. Men nu, nej.

I morgon åker vi, och vet inte när vi kan komma tillbaka. Hit till stora familjen i skogen som det alltid är så vemodigt att åka ifrån.

I brist på tid och plats att själv fundera är det tur att det finns så många eminenta funderare där ute man kan fundera med. Niklas Hellgren, en människa med otroligt mycket att säga, säger det otroligt bra om att #prataomdet, och annat. Han skriver alltid för mycket och för långt, men med all rätt, även om det resulterar i att man inte orkar till punkt alla gånger. Vill bara säga det.

Vill inte hem. Vill bara stanna här och fortsätta tappa tråden, låta kaffet kallna i koppen, koka nytt och leta upp gamla tappade trådar från förr. Sova för lite och sova igen. Baka den där tårtan vi hittade i boken och pilla i håret, killa på foten. Vill inte att den ska ta slut nu, julen. Inte nu när den behövs som bäst.

måndag 20 december 2010

Inutihicka

Lillis hade hicka idag. Ett litet litet men alldeles rytmiskt pick pick pick mot min ändalykt, inifrån. Under ett obeskrivligt tråkigt textseminarium. En intern påminnelse. Som en väckarklocka med ett alarm man inte kan stänga av.

En lång omväg till en jag respekterar

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit intresserad av berättelser. Få saker gör mig så upphetsad, exalterad, förundrad och lycklig som berättelser. Berättelser, oavsett form, litterära, verkliga, filmiska, bildliga. Oavsett hur de berättas, kan de förändra, påverka, förtrolla och föra bort, vidare till något annat. Jag är övertygad om berättelsers förmåga att förändra och störta omkull. Jag tror på berättelsers subversiva potential. Jag tror och jag längtar efter de där berättelserna som blir till upplevelser som för mig hän till något nytt. En känsla en insikt en åsikt en annan värld.

Med berättelsen kommer en berättare. Bakom berättelsen finns en berättare. I berättelsen finns också en berättare, synlig eller inte, allvetande eller med begränsad vetskap. Och det finns en väsentlig skillnad mellan de två, den verkliga berättaren skapar den andre, litterära berättaren, med olika mått av kontroll och distans. Men båda dessa påverkar i någon mening vår uppfattning om det vi läser. Den verklige berättaren finns alltid som koncept, någon man ibland kan tycka sig skymta mellan raderna, genom den litterära berättaren. Den verkliga berättaren står med sitt namn bakom berättelsen. Men med det inte sagt att distansen mellan den verklige berättaren och den litterära är kort eller obefintlig, den kan vara milsvid och omsorgsfullt konstruerad. Ändå finns skepnaden av berättaren där, som en undflyende skugga man som läsare sällan eller aldrig helt kan fånga. Men som nörd-läsare (Läs: undertecknad) gärna suktar efter sida upp och sida ner. Man läser varenda bok, kopplar ihop kopplar isär, samlar citat, tankebanor, liknande gestalter och porträtt, läser och läser och försöker samla ihop pusselbitar och skapar sig en idé eller i alla fall känsla av närhet till den där storheten vars berättelser man hänförs av. En storhet som i verkligheten är fruktansvärt långt bort och allt vi egentligen har är de spår berättaren valt att lämna efter sig, medvetet eller omedvetet.

Jag skulle säga något om Jonas Hassen Khemiri. Om hur det är så konstigt med en författare vars böcker jag inte uppskattar något särskilt, men vars person jag respekterar enormt. Det brukar liksom vara det omvända. man blir gripen av en text, man söker sig vidare och kärar ner sig fullständigt, så sätter nörd-läsandet igång och jakten på berättaren bakom är ett faktum. Jag har hört honom, alltså Khemiri, tala flera gånger, om sitt eget skrivande, om fiktion, om kultur och litteratur i olika sammanhang och det slår mig varje gång vilket skarpt intellekt han har. Jag har sett viss av hans dramatik, klart imponerad. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt än att han har all min respekt. Han skriver sånt här:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-ringer-mina-broder-1.1229545

Och med tanke på den harang som fick inleda det här är det en sån konstig känsla. Att respektera någon så, texten i DN är fantastisk, men samtidigt inte vara särskilt imponerad av hans böcker. Varför varför är inte hans böcker lika bra som han på något vis? Det finns ju uppenbarligen där i människan, i mängder. Säkerligen är det så enkelt att Khemiri velat skriva böcker jag inte velat läsa. Men jag går här och väntar på att han ska det. Att han ska skriva den där romanen med samma sting, kraft och eftertanke som i dramatiken och samma storslagna och orädda rättframma ton som i artikeln med samma intellektuella djup och ömhet han ofta ger uttryck för som talare. Den berättelsen kommer jag sluka och den kommer sluka mig. Kom igen Khemiri, gört bara gört!

lördag 18 december 2010

Barnanekdot 105

-Mamma mamma jag vill ha två tofsar! ropar Liten och kommer springande.
-A, ok, vad vill du ha för färger då då?
-Lila.
-Ok.
Jag borstar, benar, sätter upp två lagom (a)symmetriskt placerade tofsar, medan Liten förväntansfullt tittar sig i spegeln.
-Så! säger jag, nu är det klart!

Liten ler och tittar, begrundar en stund och utbrister sen glatt,
-Jag ser nästan lite fjantig ut?!

torsdag 16 december 2010

Lagom trivial vardagsobservation:

Klippa naglarna i apelsintider. Så jävla dåligt drag.

Bli färdig, börja om, börja nytt

Nu är A på väg till skolan för sista gången, för att ta examen. Bli uppkallad på scenen och få sitt examensbevis överlämnat. För att hålla avslutningstalet inför lärare och studenter. Traditionen bjuder dock inte anhöriga på kalaset. Så jag och Liten, som hålögt snorar i soffan, tittar ut på snöfallet och blåsten och vinkar hejdå och önskar lycka till, medan Lillis kör runt som värst i magen. Undrar hur det ska bli. Möter glatt hans lyckliga småleende genom fönstret, ett leende som ryckt i mungipan hans sen i går morse, när den sista uppgiften skickades in och det blev klart att den blev examen nu, det rådde inget tvivel om att det skulle bli nu. Nu finns det en profession, ett yrke som är hans. Mäktigt att komma till avslut. Spännande att börja på nytt. Livet blir faktiskt annorlunda nu, även om ett jobb är ett jobb är ett jobb, så är ändå det här ett jobb, det som i alla fall ska bli ett jobb, som verkligen är hans. Inte bara ett han har. På det där viset som man bara har jobb för att man råkade gå förbi just då just där, när någon ringde och undrade om du kanske, du kan ju, har du möjlighet, du kanske skulle kunna fixa det här för du är kompetent och det här behövs och ja, vad säger du? Han har valt den här vägen, gjort jobbet och nu, alldeles snart, får han det på papper att, ja, jobbet är väl utfört och nu får du tillgång och tillträde till det här, välkommen in och lycka till på vägen.

Åh vad han har jobbat. Åh vad jag är glad, glad för hans skull. Och stolt. Älskling, nu är du klar.

måndag 15 november 2010

Noterat

Det kommer inte bli ljust idag. Regnet strilar ömsom öser ner. Jag lämnar Liten på dagis och funderar på hur lång tid det kommer att ta min fodrade tygjacka att bli blöt rakt igenom. Inte så att jag inte insåg att det regnade innan jag gick hemifrån. Men det är liksom viktigare att få på ungen rätt klädsel. -Är det här smart, tänkte jag när jag lyfte ner jackan från kroken. Skit samma, så blöt kommer jag inte bli.
Mycket folk på tunnelbanan, men det verkar som att en del stannat hemma. Rätt dag for life recess. Jackan blir tyngre för varje steg. Men jag ska ju bara fram och tillbaka, fram och tillbaka?! Idag av alla dagar?! Jag förundras helt kort över hur den stockholmska modellen för korrekt rulltrappeåkning är helt irrationell dagar som denna. Fram kommer man till Universitetet. Två rulltrappor igång uppåt. Jordens kö. För att det är extremt viktigt att man ska kunna gå i vänsterfil i rulltrappan. Så då går vi på en och en, ställer oss lydigt på höger sida. Ingen går ens i vänsterfil. Ett tåg till kommer in. Hela perrongen är en kö till rulltrappan. Vem orkar gå uppför rulltrappan tidiga morgnar när det inte kommer att bli fullt dagsljus på hela dagen? Däremot tar några frustrerade stressade stackare och går om hela kön fram till den trasiga stillastående rulltrappan och klättrar med tunga steg hela vägen upp. Eftersom det är sån förbannad kö till de fungerande rulltrapporna.
Sitter inklämd, blöt, med på gränsen stickig halsduk full med kallt regn mot halsen och mår illa på bussen hem för att Lillis kör runt och tar plats mina organ var tänkta att ta upp. Tänker att illamående vore ett lyckat biologiskt vapen. Som den där irriterande mobilsignalen som dök upp för några år sen. Den som bara var ett extremt högfrekvent pip som man inte kunde höra vart det kom ifrån. Bara ett skärande pip som snabbt blev otroligt obehagligt. Tänk att ha en sån illamående knapp att trycka in i passande lägen, på bussen, i folkmassor, i kön. Om man nu var lagd åt det hållet. Om.

onsdag 3 november 2010

En (irriterande) sann graviditetsmyt i fallet Kråkan

Folk säger så mycket, förklarar så mycket, tycker så kolossalt mycket, så fort en människa blir gravid. Alla dessa råd. Alla dessa "det är såhär" och alla dessa skräckhistorier. Min favorit från när jag väntade Liten var en människa, en tvåbarns mamma som jag aldrig träffat förr som lugnt förklarade för mig, efter en 15 minuters konversation i en full bar, att när stunden för förlossning väl kom, då skulle jag Känna precis vad som var rätt. Inte bli rädd, utan Känna, med det där eviga och rosenskimrande i blicken, precis vad jag ville och hur jag skulle göra. Det fanns ingenting att säga, bara hålla tyst och låta människan snacka tills jag hittade första bästa ursäkt och avlägsnade mig. För så är det, De Goda Råden kommer, hur man än gör. Vad man än säger. Hur lite man än samtycker och hur mycket man än visar att man vill prata om annat och inte är det minsta intresserad av varesig samtalsämnet eller goda råd. Och det finns ju så mycket att råda om, älta och pådyvla folk som väntar barn. Så många historier, rön, skrock, minnen och myter att dela, sprida och spekulera kring. Det mesta kan man låta passera (läs: skita i) har jag insett.

Men så finns det en sak. En irriterande sjukt löjlig grej som brukar upprepas i relation till gravida på det mest idiotförklarande vis. Att gravida kvinnor blir dumma. Att man helt enkelt fattar långsamt. Tänker långsamt och får svårare att lägga ihop ett och ett. Eller kanske snarare svårt att lägga ihop ett och ett, två och två och tre och tre samtidigt och hålla fler trådar igång. Gravida blir således glömska och lite virriga. Detta ska tydligen ha att göra med att synapserna i hjärnan tacklar av, börja klicka lite så att säga.

Jag skulle så gärna garva högt med opassande öppen mun. Om de inte vore för det löjliga faktumet att jag kan känna att min annars ganska välvilligt inställda hjärna så uppenbart arbetar emot mig, nu, precis som när jag väntade Liten. Allra tydligast är det när jag sätter mig för att skriva. Framförallt när jag måste vara tydlig, rakt på sak och problematiserande. Jag sitter med texter som annars hade tagit mig halva tiden och formulerar om och om. Inte för att jag tycker det jag skrivit är dåligt, utan för att jag inte på samma sätt som annars kan formulera mer avancerade tankegångar. Jag formulerar om fyra fem gånger för att överhuvudtaget få fram det jag har tänkt. Jag kan tänka det, och känna sammanhangen, jag vill beskriva men det är som att kopplingen mellan tanke och språk bara fungerar på vart fjärde försök. När jag väntade Liten fick det uppenbara konsekvenser för mina studieresultat. Utan att jag riktigt fattade hur eller varför fick jag så sopiga betyg helt plötsligt. Men nu känner jag det, så irriterande tydligt, varje gång jag sätter mig för att skriva. Och det stör mig något ofantligt. Men vad ska jag säga? Ursäkta mitt taffliga resonemang, jag är gravid?

Nä, känns inte helt ok. Känns inte som ett alternativ faktiskt. Alls.

tisdag 26 oktober 2010

Giant pig man freaks me out

Med några månaders mellanrum får jag ofta för mig att jag ska lyssna på José Gonzalez. Varje gång blir jag golvad och exalterad. Och varje gång blir jag påmind om första gången jag hörde hans musik.

I en skitig, lagom ocharmig, kontorslokal på östermalm tränade jag ashtanga yoga under en höst, jag tror det var slutet på oktober ungefär. Som nu, fast då. Vi röjde undan möbler och rullade ihop mattor, gjorde plats. Vi placerade ut våra mattor och medan det mörknade svettades vi, andades och försökte hitta vägar framåt, inåt, med kroppen inte mot. Få saker har lyckats koncentrera mig så som yoga. Kanske musicerande och riktigt förtvivlat barn. Hur som. Mot slutet av ett pass, vi var på väg in i avslappningsdelen, vi la oss ned och rummet började komma tillbaka. Jag började höra hur tyst det var igen, känna av hur mörkt det blivit utanför fönstret. Då hör jag någonstans långt borta en ensam gitarr, genom ventilationstrumman. Och på en sekund är det ljudet den enda som existerar. Ledarens lugna vägledande röst är helt plötsligt inte något att ledas av och söka sig mot, utan något att avvärja för att få lyssna ifred på ljudet som letar sig fram genom luftrummet mellan våra rum, som trevar sig fram genom det skitiga ventilationsgallret uppe i hörnet.

Bitvis var jag inte ens riktigt säker på att jag hörde något. Jag visste inte om de andra hörde. För mig var det en ensam gitarr i ett rum i närheten och musik som fanns bara i den stunden, som spelades ovetandes om att jag hörde. Det fanns någon bakom musiken, någon jag just då upplevde mig vara så fruktansvärt nära. Som fanns där med mig helt ensam, på andra sidan någonstans.

Passet tog slut. Musiken tystnade. Sen fick jag veta vad det var. Att det var något jag skulle kunna lyssna på och göra till mitt, i mina lurar. Och fortfarande blir jag golvad, av samma platta som den jag hörde genom ventilationstrumman, flera år senare. Och ändå, aldrig kommer det kunna bli sådär magiskt som det var då, i mörkret bland främlingar på ett dammigt kontorsgolv med själen vidöppen.

Här får ni en med insekter.



Videon till Killing for love kan ni bara få en länk till: http://www.youtube.com/watch?v=_vz-AZZ6J20, men därav inläggets titel.

måndag 25 oktober 2010

Hormonhäxa

Man vaknar upp till en måndag i oktober med en hel tidigare vecka och en hel helgs samlade sömnskuld sakta domnande i kroppen, sakta surrande i hjärnan. Och här kan man ju sitta och förbanna sig. Oja sig. Och lova, dyrt och heligt, att nu, nu ska det bli ändring. Jag ska skärpa mig nu, för jag måste. Texterna skriver inte sig själva och böckerna måste läsas. Och jag måste ha plats över i sinnet att orka vänta på Liten och leran, höstlöven, skatterna vid sidan av trottoaren och de extra små turerna och konsterna hon vill göra och visa. Orka vänta medan maten som ska lagas väntar, hemmet som ska hållas sanitärt också väntar och en och annan social kontakt önskas upprätthållas. Också. Medan hormonerna bitvis skruvar om mitt humör och relativt snäll, omtänksam och trevlig mamma/sambo, förvandlas till spottande, fräsande, härjande häxa man som familjemedlem måste hitta ett sätt att stå ut med. Eller som man som vilt främmande medmänniska råkar komma i vägen för.

Det var lättare att vara gravid när man ingen egen familj hade och kunde ligga på soffan och känna sig speciell hela dagarna. Stackars dem, de som bor med mig. Inte varje dag tack och lov, men ibland och ibland lite för mycket.

Få något gjort nu, tänk något intelligent. Och försök vara lite trevlig mot folk.

Hej bloggen. Jag har saknat dig.

onsdag 14 april 2010

Snårigt, snärjigt, snabbt, snurrigt

Det är lite mycket nu, har man någonsin hört den förr? Kört den förr? Mina ord sinar, som vanligt. Det finns bara nog för det absolut nödvändigaste, mest akuta. Som Litens feber som hängt i sen i fredags. Hur mycket, hur länge, hur dan? Det fanns tillräckligt för de möten jag varit tvungen att ha i alla fall, fast A egentligen inte alls kunde vara hemma med sjukling den här veckan. Det fanns nog med ord, men precis på gränsen. Sen sitter man där på bussen, på väg hem, utan lunch i magen tjugo över ett grå i ansiktet av hunger, med musik i lurarna och önskar att det kunde gå att utplåna måsten om man bara koncentrerade sig tillräckligt på ljudet. Man betar av ett måste i taget, och jag försöker febrilt inte titta längre över horisonten än bara till nästa måste, för att inte kvävas av tidsbrist.

fredag 9 april 2010

Tappad tråd tar ton

Jag var tvungen att avbryta ett samtal igår, sådär mitt i tanken. Och nu när jag sitter här och donar med mitt, bläddrar fram och tillbaka i böckerna, skriver ned lösa funderingar och tänker halvfärdiga tankar in the making, så kom jag på det jag skulle säga precis innan jag var tvungen att gå. Det var en sån där tråd vi i samtalet lämnade lite i träda, lite bakom, för att samtalet helt plötsligt for iväg åt ett annat håll. En tråd med minnesanteckning att återkomma vid senare tillfälle. Tillfället kom bara aldrig.

Det jag skulle säga var, apropå om det förändrat mitt läsande att läsa göra vetenskap av (skön)litteratur och om det förändrat min upplevelse av skönlitteratur att läsa mycket vetenskapsteori och facklitteratur, att även om läsupplevelsen av teori och fiktion kan vara densamma för mig är det klart att ju fler upplevelser och berättelser jag tagit del av på det skönlitterära fältet så tvingas ribban hela tiden högre och högre upp. Det blir svårare och svårare att hitta texter som blir till sådana där upplevelser. Med det teoretiska är det lite tvärt om - ju mer jag lär mig av det teoretiska desto djupare kan min förståelse bli och ju bredare synfältet och ju häftigare kan erövringen av kunskap, av upplevelser, bli, även om man också där hela tiden höjer sin egen ribba. Men samtidigt är det ju så att jag är en sentimental, vek och blödig jävel, som vill bli förförd. Så blödig att när jag här om dagen efter moget övervägande och en lång värderande stirr i spegeln, lade The book of the new sun på hyllan på grund av min oförmåga att läsa sci-fi, och i stället läste första stycket i The sorrows of an American av Hustvedt, faktiskt var nära att börja grina. Jag skulle säkert kunna beskriva det med fina formuleringar om varför just Hustvedt och hennes berättande är så fantastiskt. Men i grund och botten är det nog så enkelt att till allt det svåra, tröga och komplicerade, det teoretiserade och de kvalificerade analyserna, så kommer det i slutänden också an på det som känns, på om det känns. På när det helt plötsligt händer något. För att det sker något högst personligt just då, inuti. Och det kan vi inte styra. Men vi kan vara öppna för det, eller inte.

tisdag 6 april 2010

Som läsare något defekt

I någonstans kring tre månader har jag jobbat mig genom Shadow and Claw i The Book of the New Sun av Gene Wolfe. Jag har funderat lite under vintern på att litteratur, som är en så stor del av mitt liv, har haft en så liten del här i bloggen. Gene Wolfe är svaret på frågan om varför. Jag skrev om att jag skulle läsa den här boken, ojoj, i början på februari. Om mina förväntningar. Neil Gaimans bedömning "the best novel of the last century", pressade ju upp dem något. Nu kan jag ju avslöja att hade det inte varit för den formuleringen hade jag aldrig tagit mig såhär långt. Aldrig. Och det är bara att erkänna, jag betvivlar å det grövsta att jag ens kommer att kunna avsluta den andra boken i detta så kallade epos. Men det som också står klart, är att en gammal klyscha väl beskriver situationen. Gene, det är inte du. Det är jag. Det är mig det är fel på.

Det är såhär. Jag förstår inte science fiction. Inte så att jag tycker att det är trist, inte tilltalas eller gillar det. Jag förstår inte. Jag kan läsa långa kapitel om gestalter i andra genrer utan att veta vilka de är eller hur de relaterar till huvudberättelsen. Långa parallellhistorier utan några som helst referenspunkter i tid, geografi eller storyline. Jag kan läsa berättelser utan direkt riktning, där läsandet mest är ett byggande av ord mer än någonting annat, där handlingen själv är sekundär om den ens finns där. Jag kan läsa om sådant jag inte förstår, sådant som är isärplockat och fragmenterat där historien tagits isär och man bara matas med bråkdelar av historien i en stigande förvirring och med ett stegrat "men åh hur går det ihop?!" Jag kan läsa ren fantasy, om påhittade ting, företeelser, artefakter och skeenden och ändå tro mig förstå berättelsen. Vad jag inte kan, är att läsa om ting, varelser och skeenden där man blandar science med fiction. Jag kan läsa utan karta, och i de flesta fall utan ordlista, men inte när jag läser science fiction. Sida upp och sida ner är det som att läsa en text med bläckplumpar för mig. Alla de här påhittade förekomsterna, som inte bryr mig i fantasy, förvirrar mig i science fiction. Och jag har försökt, jag har verkligen jobbat. Nu mer än någonsin. Och det är bara konstatera. Jag förstår inte. Och jag klarar inte av ovissheten.

Men jag vill. Jag ligger och lyssnar på A som berättar, om Arrakis och ökenplaneten. Om Pauls resa och ökenfolkets kamp. Jag ser en lärare bära med sig en Iain M. Banksbok och vill genast prata med henne, få veta vilka hennes favoriter är. För jag tycker det är så fantastiskt det A berättar, om The Culture och skeppen som kommunicerar. Om Noons böcker och filosofin, medvetandet, om fjäderdrogen och musiken. Om Gibson och Stevenson och cyberpunken. Åh jag vill. Men det går inte. Det går bara når det är A som berättar.

Att inte förstå, stör mig inte. Vanligtvis. Men i science fiction förstör det mig. Det är ett språk jag inte talar, ett tankesätt jag inte behärskar. Inte ens swingersgenren science fantasy, som Wolfe skriver, klarar jag. Tydligen. Inte ens när Neil Gaiman berättar att det jag har i min hand är det största, inte ens då.

Men, Gene. Det är verkligen inte du. Jag är ju trots allt läskunnig och ser kvalitéerna. Jag hör ju språket, de många berättarpositionerna och den eleganta prosan. Jag ser ju hur väl du byggt ditt universum. Jag anar hur intrikat protagonistens resa är och hur många berättelser i berättelsen du flätar samman. Hur skickligt du låter din berättare förleda läsaren.

Det är verkligen inte du. Det är jag. Jag är defekt.

måndag 5 april 2010

Nya förhandlingar

Liten står på pianopallen och sträcker sig upp mot sitt påskägg.

Jag: - Nej, du, det blir inte påskgodis direkt efter frukost. (Klockan var kanske kvart över 8.)
Liten: - Men jag vill...?
Jag: - Ja, det förstår jag, men det blir inget påskägg nu.
Liten: - Men jag vill ha godis nuu...?
Jag: - Ja, men det spelar ingen roll nu, det blir inget godis.
Liten: - Men? hänger med huvudet lite.

Liten tyst en stund, tar sats. - Men min mage vill ha godis...?
- Ja, det förstår jag, säger jag igen, men det blir ändå inget godis nu, lägger jag till och försöker hålla mig från att le för mycket.

Liten tyst en stund till och tar sen i med förnyad energi - Men jag vill ha godis nuuu! säger hon med pipig röst och håller om sin mage för att visa att det nu är magen själv som tagit över debatten.

Det är lite svårt att hålla sig allvarlig i det här läget.

Och allt det där som kunde ha varit

Det är så många inlägg jag inte skrivit under denna påskhelg. Mest har de handlat om soliga dagar och lek. Om hur Liten blivit stor nog att cykla på sin trehjuling och hur hon älskar den. Om varma kaffekoppar i solskenet med en bok i handen medan A påtat i rabatterna och Liten lärt sig klättra i träd. Om hur vi struntade i babyrave för det var så ofattbart härligt där vi var så Liten kunde få fortsätta klättra på bergsknallen utanför vårt hus och vi kunde få fortsätta beundra hennes framsteg. Om hur fantastisk A är där han hänger i kronan på äppelträdet han beskär, och hur vacker där han står bland buskarna med jordiga händer och solglimtar i ögonen. Hur gott sol luktar i huden på dem man älskar. Ja lite så.

Hela världen är vit. I alla fall utanför våra fönster. Jag har verkligen hållit mig, hela vintern och har nästan lyckats undvika helt att blogga om snön, om kylan och det eviga eländets tid, men det här känns som en puck i magen. Det här är för mycket. Det här är för sorgligt. Jag känner mig bestulen. Jag är bestulen. Jag är en vissen tulpan som står i lite slemmigt brungrönt vatten.

Snälla snälla. Sluta snöa.

tisdag 30 mars 2010

Fritt fram för drömanalys

Jag drömmer sällan mardrömmar. Oftare sådana där som är mer åt det krypande obehagets håll. Där man vaknar svettig och tacksam för att det inte var på riktigt. Oftare segt och utdraget hot av något slag än full mardrömskonfrontation och hot till liv och lem.

I perioder av mitt liv har det där mer diffusa hotet inneburit att springa, för allt vad man är värd, utan att komma någonstans. Ett särskilt minne jag har är hur jag springer i djup sand. Sand som jag bara sjunker ned i, som det inte går att ta spjärn mot. Jag tar i allt vad jag kan och det spelar ingen roll. Ju mer jag tar i desto trögare blir det att ta sig fram. Nåja. Det är väl kanske inte jättesvårt att lägga i en psykologiserande växel och tänka i banor av maktlöshet, prestationsångest och att känna sig jagad i allmänhet i sin livssituation, bildligt talat. Men så till nattens utflykt. Jag drömde att jag helt plötsligt insåg att jag ju inte kunde ta ut min universitetsexamen förrän jag kompletterat alla mina gymnasiebetyg och tagit min gymnasieexamen. Jag hade helt förträngt det bara. (Snacka akademikermardröm?! man ba *himlar med ögonen åt mig själv*.) Och till min ännu större förskräckelse inser jag att jag bara har betyg i ett enda ämne, svenska, och är tvungen att läsa om hela gymnasiet. Mattan bara dras under fötterna på mig.

Jag vaknade svettig och stel efter att ha drömt detta utdraget och till och från under ett helt morgon uppvaknande med Liten snoendes och bökandes hit och dit. Vaknar och är helt stressad en stund innan det går upp för mig att det faktiskt var en dröm. Vad trött man blir på sig själv, var min första reaktion. A garvade högt och roat, med all rätt, när jag berättade. Man kan ju inte annat än skratta lite?

Och samtidigt har drömmen legat där i bakhuvudet hela dagen, vad är det jag försöker säga mig själv?

söndag 28 mars 2010

Senaste nytt, psykos nästa?

Min kropp är skengravid. Inte så att den vill må illa, eller att jag är extra rund om magen (eller nja...om sanningen ska fram så kanske, men definitivt inte barnrelaterat...), att jag känner konstiga lukter eller är trött. Nej, kroppen har slagit på stort. Jag känner rörelser i magen. På riktigt. Sådana där tidiga mini-bebis-fisksnärtiga små dunk-dunk inifrån. Detta måste rimligen vara någon slags nervryck i tarmarna, för jag är inte gravid. Men det lilla rycket är placerat precis sådär långt ner i magen, lagom i mitten. Det känns precis exakt så som jag minns det. Det är ju bara det att det inte är Det, snarare typ gas. Man ränner runt och donar sådär som man gör, då känns det inte så mycket. Så sätter jag mig, då kommer det tillbaka.

Jag har hållit på med detta sen jag gick upp i morse och är vid det här laget helt psykad, fast jag Vet att det inte är bebis jag har i magen. Men kroppen reagerar som att det är det, signalerna går varma till hjärnan och varje gång jag känner av det är den första tanken liksom -hej! medan den andra är -men lägg av nu!

Jag har ägnat hela dagen åt att förklara för mig själv att jag har gaser eller nervryck eller hallucinationer i allmänhet. Sen kom syster och berättade i förbifarten att vår goda mor blivit gravid med tre av oss fyra medan hon ätit p-piller. Jaha, det hjälpte.

Markerar denna dagen i almanackan som dagen då psykosen möjligtvis bröt ut. Jag tror han heter Jens. Han som inte är där.

lördag 27 mars 2010

En stor Liten på uppdrag i regnet

Jag står i fönstret och tittar ut över snö som sakta, oändligt sakta, regnar bort. Alldeles strax kommer Liten runt hörnet. Hon ville följa med storkusinerna ut till djuren. I ett kort litet lämmeltåg kommer de traskande fram om husknuten, Liten så stor, tillsammans med de äldre kusinerna. Hon bär en bytta med matrester som ska till komposten. Alla bär de varsin bytta, två till hönsen och två till komposten. Största storkusinen går först. Högtidligt och koncentrerat går min Liten där med sin bytta. Hon stannar och ser stilla på när den största storkusinen fyller på nytt vatten till kaninerna, ställer försiktigt sin last på maken framför sig, så hon verkligen kan studera den äldre flickans sysslor, så att hon ser.

I lånade regnkläder och med stolthet i ryggen traskar hon runt där ute med de stora. Ute själv utan vuxen, ensam med storbarna. Och jag kan inte slita mig från fönstret. Inte på grund av oro, utan för att det är så fantastiskt att få se henne utifrån. Som hon är i världen utan mig. En hel liten egen människa.

fredag 26 mars 2010

Med locktång och skakiga knän

Jag har precis fått locka håret på en åttaårig flicka inför hennes första disco. En spänd och förväntansfull flicka i ny tröja och scarf.
-Jag har aldrig varit på disco, sa hon tyst under luggen, knappt hörbart över locktångssorlet. Hårsprayen låg tung i luften.
-Känns det spännande? frågade jag. Hon nickade.
-Hur är det på disco?
-Det brukar vara ganska hög musik, började jag, och så en kiosk. Och så brukar man dansa, la jag till. Men sen tog det stopp.

Allt det där om att inte få dansa, inte bli uppbjuden och känna sig som en enda i världen som inte fick dansa tryckare till Stand by me, om hur pojkarna började jagas i stället för att göra discoaktiga saker medan de flickorna som inte hade någon att dansa med fnissade och vände ryggarna till i hörnen. Att känna sig fel, i fel ålder, i fel kläder, på fel ställe och att inte höra till. Om skratt och danssteg som blev för höga, för vågade och för mycket av bara farten. Om känslan av golv som tippar och glider under fötterna medan man febrilt försöker dansa som de andra till musiken och ens insida känns som öppet böljande hav. Om känslan av att vara för stor, för gammal, för liten och aldrig aldrig riktigt ha en plats i samspelet de andra tycks ha. Om det sa jag inte så mycket.

-Du är jättefin, sa jag, medan hon beundrade sig själv i spegeln med förundrad min.
-Ha så roligt! la jag till, lika mycket för hennes skull som för min när hon lite stelt småsprang mot dörren. Hon hörde mig nog knappt.

Jag hoppas hoppas hoppas. Att hon inte är jag.

Om grader i helvetet

Vi är i skogen igen, vi tog vårt pick och pack och drog. Innan jag på allvar börjar njuta av att vi är här måste jag rensa ut en eller annan fundering jag hade under veckan och på vägen hit.

Jag, precis som många andra just nu funderade rätt mycket på det som pågår kring historien i Bjästa. Snacka om från bad till worse. Hur skolan och kyrkan och samhället än vrider sig på kroken nu har jag svårt att se hur det här kan få något slags bra slut för någon inblandad. Men det får det väl aldrig i och för sig. Det var fel från början, men hur samhället runt omkring sen beter sig visar ju ganska tydligt att det där som var fel från början har ett mycket större sammanhang som är minst lika skruvat och infekterat. Jag kan inte reda ut för mig själv vad jag tycker är värst, att en flicka, sedemera två flickor, har våldtagits eller att ett helt samhälle sen vänder henne ryggen? Och dessutom sluter upp kring pojken och faktiskt vänder sig mot henne/dem?

En annan fundering på samma spår hade jag i veckan. Jag zappade förbi ett inslag om svenska hollywoodfruar. Jag har inte sett det här programmet, men bara inslagen om får en ju att vilja dö. Om det är sån här mänskligheten är eller blir eller kan va, då vill inte jag. Det äcklar mig att dela art det det här. Men igen, jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker är värst. Att det finns människor som är såna, som svenska hollydoodle-tanterna, eller att det finns en marknad för att visa tvprogram om dem?

I förrgår öppnade jag Metro för första gången på flera år. Det skulle jag inte ha gjort. Man rapporterade bland annat att forskare i Toronto kommit fram till att människor som köper etiska produkter, typ rättvisemärkt, är mer omoraliska. De ljuger mer till och med. Detta har man kommit fram till genom att låta två grupper människor, såna som handlar respektive inte handlar etiska varor, först få göra det, över nätet. Sen har deltagarna fått uppge hur många prickar det finna på vardera sida om ett streck. De som överdrev - uppskattade sämst, visade sig vara de som också handlade etiska varor, ergo - de jävlarna är mer benägna att ljuga. Antingen har Metro missförstått å det grövsta och utelämnat någon högst väsentlig del av resonemanget, eller så är det någon på University of Toronto som fått en puck i huvudet.

Det är de här nyheterna en av Sveriges största dagstidningar väljer att skriva om, och det är det här vi läser. Det är det här vi tittar på. Och det är tydligen såhär vi gör.

Så vi drog och nu sitter vi här ute i skogen. Jag hoppas på rening, på att den gångna veckans funderingar och allt mer hopplösa avsky för människan kan regna bort och att jag ska återvända fylld av energi att förändra världen.

onsdag 24 mars 2010

Heads up

Sen kan man ta av sig sina tre dagar gamla 30 dagarslinser, tvätta dem och lägga dem i linsburken. Och sen kan man gå därifrån. Utan. Att. Fylla Burkjäveln. Med. Linsvätska.

...

tisdag 23 mars 2010

Jo, det är sant

Liten som just satt sig framför yoghurtskålen, öser på müsli och ber om ett glas vatten. Hon skopar upp en stor sked, omöjligt översvämmad och droppande. Slukar den hungrigt, tuggar omsorgsfullt.

- Vilken god müsli du har gjort mamma!
- Åh, tack! Vad snällt sagt, svarar jag och känner mig mjuk och lite luddig inuti.

Det var morgonen, sen på förmiddagen gick vi på Astons stenar på Teater Pero. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta oss en dag. Stjäla till oss en dag från plugg och dagis och leka själva. Liten lekte hopplekar i trappan på Pero innan det kom för mycket folk, då kröp hon ihop i mitt knä. Hon satt som sen som ett ljus hela föreställningen igenom och kröp ihop intill mig med tummen i munnen när slutet närmade sig. Hon fick klappa stenarna efteråt och gav sig på att prata med självaste Aston. -Jag har också stenar hemma, upplyste hon skådespelaren om. Hon är världens finaste min Liten.

En dag som börjar så, borde inte kunna bli annat än bra. Och nej, precis. Det har varit såhär bra, hela dagen. Så himla organiserat skolk, meningsfullt skolk dessutom. Det rekommenderas varmt.

måndag 22 mars 2010

Dagens samlade dialog:

C:a 08.00, Pressbyrån, centralen
Jag: -En stor te tack!
Annan människa: - 20 kronor.
Jag. - Tack.

C:a 08.40, på tåget utanför Stockholm
Konduktören: -Biljetterna tack!
Jag: ...

C:a 09.30, på tåget mellan Norrköping och Linköping
Jag: -Ursäkta mig, får jag komma förbi dig (med sikte på den släckta toaskylten)?
Annan människa: ...

C:a 12.00, Växjö station
Jag: -Ursäkta, hittar du här?
Annan människa: -Nej, jag kommer inte härifrån.

Jag: -Ursäkta, hittar du här?
Annan annan människa: (tvekande) -jaaaaa?
Jag: På vilken sida järnvägen ligger teatern, Växjö teater?
Annan annan människa: - (pekar med hela armen) Däråt!
Jag: - Tack!

C:a 12.10, Växjö teater
Jag: - Hej, jag kommer från Stockholm, från **********, har ni blivit informerade om att jag skulle komma idag och se föreställningen?
Andra människor: -Jaha, vad trevligt! (i kör) Då har du ledigt en timme, kom till strax innan ett, så kan du smita in och sätta dig längst bak!
Jag: -Tack!

C:a 12.20, lunchhak
Jag: En fisksoppa tack! Kan jag äta i baren?
Annan människa: -Ja, varsågod.

C:a 12.40
Jag- Får jag betala?
Annan människa. -110 kronor.
Jag: -Tack!

C:a 15.20, Pressbyrån, Växjö station
Jag: -En stor te tack!
Annan människa: -20 kronor!
Jag: -Tack!

C:a 16.50 på tåget mellan (tror jag) Nässjö och Mjölby
Jag: -Ursäkta mig, får jag komma förbi?
Annan människa: ...

Ja, utöver ett par tre smskonversationer med A och ett kort samtal med Bästavän, så är detta dagens samlade sociala interaktion. Mycket "Tack!", dagens mest frekventa ord. Jag kände mig lite ensam runt 16-snåret, då var det långt hem. Men Kräket II var ju nyfylld med oanat från A, så det löste sig. Dagens highlight var ett antikvariat på Västergatan med det passande namnet Antikvariatet i Växjö. Det var fullständigt ohämmat bokkaos och fantastiskt trevligt. I övrigt bar kanske inte dagen på så stora upplevelser eller överraskningar. Sverige är otroligt fult just nu, det är det mest illustrerande jag kan säga. Töande snö under mulen himmel genom skitigt tågfönster. Inget bestående intryck. Det tackar jag för, att denna dagen inte är något jag behöver minnas så särskilt.

söndag 21 mars 2010

Förfärande många timmar på tåg

Japp det är prospektet för min måndag. Men det kanske inte är läge att klaga, det är ju trots allt någon annan som betalar.

Har få ord över just nu, måste fokusera på andra ord som såna man skriver arbetsansökningar med. Det är döden tråkigt och gör alltid min tillvaro pressad, den allmänna stressnivån höjs genast några snäpp. Det är lite som att omgivningen helt plötsligt blivit ett spegelrum och så fort man tittar upp från det man har för händerna står det någon i spegeln och mimar "skaffa dig ett jobb! nu! ring alla, gräv under alla stenar, du måste skaffa dig ett JOBB!" Jo, jag blir onekligen lite stressad. Jag vill verkligen inte hora för ett vårdjobb jag antingen inte är kvalificerad för eller ett som man inte kan vara för okvalificerad för. Och service alá café/restaurang, den koppen har jag druckit ur. När ens spontana reflektion på gäster är -Var ni tvungna att gå just hit, det finns ju hundra andra ställen på gatan ni kan gå till?! då vet man att man jobbat färdigt inom den branschen. Och att dessutom bli tvingad att jobba från maj till september, har testat det, att jobba hela sommaren och julen och pluggat heltid resten av året. Det funkar inte för mig. Inte så att jag bara inte gillar läget, att aldrig va ledig, det går att leva med. Kanske inte med barn i och för sig, eller i allra högsta grad, skulle jag nog snarare säga, men i alla fall. "Funkar" kanske är ett dåligt ord, "klarar" är bättre. Jag klarar inte det. Jag har provat, jag gick sönder.

Nej, tänk att få ett sommarjobb man faktiskt vill ha. Kanske ett man till och med får på meriter, som sin utbildning till och med?! Det vore något det. Det kanske är värt att tråckla ihop ännu en ansökan för. Kanske.

Jag bad om ett gudsfinger här om dagen. Jag insåg sent på kvällen dagen efter att jag nog fick det också. Det är förstås en fråga om tolkning och om vad man väljer att se, slump ligger ju nära till hands också. Men gudsfingrar känns liksom lite roligare. Man känner sig lite viktigare på det viset.

Jag ska spendera i princip 12 timmar på tåg imorgon och min iPod, Kräket II, är fylld med dålig musik. Inte dålig egentligen, bara sån musik jag helt plötsligt inte alls vill lyssna på. Ens musiksamling kan verkligen bli så förbannat avtändande och dassig ibland. A brukade då och då på den gamla goda tiden bränna skivor till mig, av blandbandstyp. Nu sitter han och räddar min dag imorgon. Han fick fria händer med Kräket II. Det kan nog bli rätt trevligt med 12 timmar på tåg ändå.

onsdag 17 mars 2010

Att välja rätt, vilket larv

Jag har gått ner mig i välja-rätt-träsket. Jag går runt och funderar på hur jag ska läsa vidare efter det att jag tar min grundexamen i vår. Jag hade två alternativ, velade, funderade, velade lite till. Tänkte det kanske kunde vara bra att prata med någon insatt människa på Universitetet, så jag haffade min handledare och ställde trevande frågor om magisterkurser och masterprogram. Fick trevande och svävande svar, om än fortfarande Svar. Det lättade en stund, det blir bra tänkte jag. Min handledare påpekade att till syvende och sist ska man ha lite tur vad man än gör och man måste tycka det är roligt och gå lite på lustprincipen. Det går ju inte att Välja Rätt, jag vet det, det går bara att välja och göra något av sitt val.

Så var det bättre ett tag, ända tills fler alternativ dök upp på arenan. Jag stöter och blöter mina alternativ, fram och tillbaka och väntar på att den berömda klarsynthetens pollett skall ramla ned. Att ljuset ska tändas och hästarna trava in och ställa sig på plats i stallet. Jag väntar och väntar. Vrider och vrider. Börjar känna att universum nog börjar tröttna, Jag börjar tröttna, så pass mycket på den här välja-rätt-harangen jag drar om och om igen att jag snart kommer bli stum, döv eller alternativt lam.

Och samtidigt, andra dagar, känns det ljust. Då känns det som att jag kan något, till och med är riktigt bra på somligt och att framtiden går mig till mötes. Det kommer bli bra det här! Om jag bara kan välja, och jag har ju så mycket att välja på! Jag kan välja vad som helst! Det ligger där framför mig, livet efter valet, som en välkänd ask chokladpraliner, alla goda, bara med okänd kryddning på nougaten. Jag gillar ju choklad, vad är problemet? Jag är ju fri att välja och vraka?!

Det ligger något i just idén om det det där vrakandet och alla dessa alternativ, de jag borde vara tacksam för och de som skall göra mig friare, göra mitt liv späckat av möjligheter. Tanken på alla dessa alternativ gör mig inte friare, de gör mig fruktansvärt låst. Jag är låst vid momentet att välja. Ju fler alternativ desto mer avgörande framstår själva valet och att Välja Rätt blir momentets mål och hela syfte. Helt plötsligt handlar inte detta val om något jag väljer, en kurs, en inriktning, ett intresse, utan om valet självt. I stället för att se mot vad det är jag väljer och vart jag ska när jag har valt, upptar valet hela mitt synfält. Som att valet i sig vore det viktiga.

Jag är så trött på det här, snart drar jag lott. Det värsta är bara att jag aldrig kan hålla mig till sådana beslut, jag ändrar mig bara. Och då inte bara en gång. Men jag kan kanske försöka fundera på vad jag skulle göra med den där inriktningen jag potentiellt skulle kunna välja, i stället, och försöka bypassa själva valet. Vad skulle jag vilja göra för studie om jag valde ditt eller datt till exempel? Då kanske valet träffar sig självt utan att jag behöver lägga mig i? Annars kanske jag kan leja någon som myndigt bara säger åt mig vad som är rätt?

Var är Guds finger när man behöver det som bäst?

måndag 15 mars 2010

Stunder då man förbannar barnomsorgen

Hämtar Liten på dagis vid tresnåret som vanligt. Liten berättar om sin dag, hur hon lekt och med vem, att hon samlar vatten i sin hink med sin spade till grytan som hon och parveln bredvid kokar i lekstugan en bit bort. De har haft samling idag och sjungit "en liten båt, blir ofta våt..." och lagt pussel, men hon har inte målat, förklarar hon bestämt. -Mamma jag är blöt om fötterna, säger hon då vi tar av galonisarna. -Mmm, ser det, svarar jag. Det är ju trots allt sjöar av vatten över mer eller mindre hela gården. -Vill du bjuda mamma på fika? frågar Litens ena fröken. Föräldrafika. Just det. Det är bara sätta sig och fika. Efter ett glas juice och en och en halv kaka vill Liten gå hem. Skönt, tänker jag och ursäktar oss. -Vi har haft en så bra dag idag, säger fröken innan vi öppnar grinden, men en tråkig sak har hänt. Ett av de yngre barnen har kaskadkräkts.

Världen fryser. Tanken börjar snubbla framåt, jag drack te, jag åt kaka, Liten ser hängig ut, trött, vill gå hem tidigt från fika ville inte ha mer kaka NÄR SKA VI KRÄKAS?!

-Fast vi vet ju inte om det är magsjuka, lägger hon till.

Ehhh...? Det var ju bara gå hem och vänta.

söndag 14 mars 2010

Är det ett tecken jag fått?

När det lider mot påsk drabbas jag ganska ofta (läs jämt) av lust att sjunga storverk med orkester. Det hör liksom till, precis som att jag drabbas av enorm lust att sjunga requiem runt allhelgona. Har man sjungit klassisk kör, har man troligen någon gång gjort det i en kyrka, och då har man fått en ganska god rundtur i kyrkoårets högtider. Man har en eller annan passion till påsk, stabat mater till långfredagen, jubilate till annandagen, requiem till allhelgona och en enorm uppsättning advent och messias, ceremony of carols och annat julrelaterat till krubban, ottan, osv. Det är ofrånkomligt. Varje högtid kommer med sitt soundtrack så att säga. Det är så pass att många inbitna korister aldrig någonsin kommer i stämning för någon som helst högtid alls utan att få sjunga ett visst specifikt verk. Detta helt oavsett den religiösa aspekten av kyrkoårets högtider.

En av mina största musikförälskelser som liten var Pergolesis Stabat Mater. Om modern som vakar, väntar och lider med sin son som sakta dör på korset. Stycket är skrivet för sopran, alt och orkester, år 1736. Nu uppförs det oftast med solister, dam/flickkör och stråkorkester. Pergolesi dog, precis som många andra storheter tidigt, vid 26 års ålder. Jag vet inte hur många gånger jag sjungit det här stycket till konsert, eller hur många timmar jag repat det. Jag kan långa delar utantill och känner stämmorna utan och innan. Det är något av det vackraste jag vet.

Det är snart påsk och helt obegripligt (?) fick jag plötsligt en extrem lust att lyssna på just Stabat. Jag var tvungen att avbryta läsningen i veckan för att rota fram mina noter och sjunga igenom vissa delar helt ensam hemma i vardagsrummet. Två dagar efter att jag satt och gal i hemma stötte jag in i en gammal körkompis, en jag ofta sjungit just Stabat Mater med. -Åh! vilken StabatMatercraving jag har! sa jag. -Men vi behöver verkligen sopraner på långfredagen, sa hon, det är ju bara höra av dig, du kan ju hoppa in bara för just det här! Här någonstans började jag fundera på det här med tecken, man måste ju fråga sig om det är något som universum försöker få sagt? Om man är lagd åt det hållet vill säga, annars kunde man ju bara förundras över sammanträffandet.

Jag funderade lite. Kände efter. Vill, mm, jag vill verkligen. Men det tar lite emot, det finns nämligen vid sidan om själva musiken också en gammal korist/dirigent-relation jag skulle behöva konfrontera om jag skulle skicka ut en förfrågan om att vara med. Men det kanske är dags för det med? Precis som att det är dags att fira långfredag snart.

Så läser jag nu att den klassiska musikvärlden firar Pergolesis 300årsdag under 2010. Det känns ju lite som spiken i kistan. Det är nog bara att bita ihop och lyfta luren och be en liten bön att vatten flutit under bron.

tisdag 9 mars 2010

Note to self

Blogga inte när du bara är sur, grining och Det Dåliga Humöret har dig i sitt grepp. Det riskerar att bli ganska otrevligt.

Det jag ville säga igår var att jag tycker det är lite dubbelt det här med kvinnodagen. Om dagen ägnades åt att verkligen problematisera och synliggöra kvinnors underordning och de orättvisor som fortfarande världen över styr det sociala livet, både kvinnor och mäns, då vore det en dag att engagera sig i, med allt vad man var värd. Sen kunde man fortfarande fundera kring rimligheten i att "fira" En Dag om året, men i alla fall. Men det jag tycker känns så skevt är att dagen ofta används, i alla fall rapporteras kring i media, ur ett mer bejakande perspektiv. Man berättar hur mycket bättre det ändå blivit, för att sen visa bilder på främst kvinnor som på något sätt visar sitt stöd för andra kvinnor som har det sämre. Och det är förstås toppen, stöd behövs, men det känns så futtigt i det stora perspektivet. Här ska kvinnor gå runt på stadens gator och vara glada och nöjda med "sin" dag, men samtidigt peka på kvarvarande orättvisor i världen. Tänk om manliga företagsledare i stället gick ut och berättade om hur de dagen till ära har behandlat sina kvinnliga anställda lika som de manliga, hur kvinnorna just i dag på deras egen dag har fått lika stort utrymme att tala och bli lyssnade på. Det vore något det, eller inte.

Mitt problem är att jämställdhet handlar för mig om så mycket mer än att få lika lön för lika arbete, vilket vi inte ens får. Och att då "fira" en dag om året känns för mig som att klappa mig själv på huvudet och säga - Ja men tänk ändå, vad bra jag har det, ändå. Det blir för mig att tacka för brödsmulor, och det har jag fått lära mig som tjej att man inte ska.

måndag 8 mars 2010

Lokalt kvinnorelaterat gnäll

Innan jag hade hunnit vakna ordentligt i morse fick jag ett sms, ett "Kampen går vidare - grattis till dig och Liten på Kvinnodagen!"sms. Just det, tänkte jag, log lite, kvinnodagen, 100 år och allt. Dagen gick, jag läste läste läste, tog en och annan bloggrepa, läste tidningen lite och ja, internetförströdde mig, kvinnodagen kvinnodagen kvinnodagen, överallt utom i min bok. Åt lunch, lästelästeläste lite till. Läste färdigt. Solen sken, det droppade från taken och jag var klar i tid, hade till och med tid över. Drog på mig tjocktröjan för att ta en promenad. Då läste jag om barnet som lyfts ur sin vagn och begravts under 20 cm snö. Hjärnblödning, härdsmälta, hat. Det vore kanske bättre om människosläktet bara utraderades i alla fall, det är så vidrigt att jag saknar ord. Så vidrigt att jag mot mina principer ändå kände att dödsstraff vore det enda rätta, så blir det när jag tänker med magen i vissa lägen, och en historia som denna bypassar hjärnan alla gånger.

Tog mig ut. Det var vår ute, luften var liksom blöt, inte kall, fuktig och ljuvlig, humöret steg. Helt plötsligt fylldes jag av tillförsikt, våren kommer faktiskt! Studierna går bra, resten av terminen kommer bli hur bra som helst med praktik och bra samarbeten. Framtiden såg ljus ut, våren kändes i hela kroppen, solen i ansiktet. Så blev jag helt plötsligt skälld på, över telefon, inte med meningen, men någons stress gick helt plötsligt ut över mig. Så vred sig stigen över fältet, jag fick solen i ryggen. Det Dåliga Humöret gled in som en kladdig dimma. La sig stilla och tillrätta, kletade fast. Gick hemåt som ett åskmoln, sakta duggandes galla.

Middag. Fortfarande sur. Kvinnodagsnyheter. Det är kört nu, men jag skulle vilja känna lite pepp! Allt jag tänker dock när Bengt Magnusson berättar om hur kvinnodagen firats och uppmärksammats är att det är ju bara skit med alltihop. Här sitter vi fånigt nöjda svenskar och klappar oss på axeln för att så mycket ändå blivit så mycket bättre. Jag vill på något vis, som sagt, ändå känna lite pepp, lite entusiasm, lite - ja, kampen går vidare, i allas liv på sitt sätt! Men jag gör inte det, det är stendött i ådran. Det finns bara cynism och gnäll och hårda ord, som -grattis! du har fått en dag av årets 365, vad ska du göra med den? Bränna din bh eller raka ditt huvud och känna dig stark? Baka muffins och känna dig stolt över ditt förkläde och dina självständiga moderna hemmafruval? Förklara en gång extra att vi valde att jag skulle vara hemma mer för det funkar bäst för oss, just nu? Gå en parad genom Stockholm och visa ditt stöd för utsatta kvinnor på andra sidan jorden och känna dig god?

Samtidigt så vet jag att det är viktigt, vi måste fira och manifestera, vi måste minnas att vi står här i dag för att en mängd människor kämpat i århundraden för kvinnors rätt och lika värde. Det är viktigt att minnas och förstå hur vi kommit hit. Men det är något som rimmar illa. Det är något som känns surt. Som att alla de goda intentionerna med denna viktiga dag på något sätt riskerar att härskna. Det finns något så dubbelt i att fira kvinnodagen, på samma gång som det förhöjer så förminskar det. På samma gång det synliggör så döljer det. Jag vet inte om det är Det Dåliga Humöret, men det funkar inte för mig idag. En helt vanlig dag utan Det Dåliga Humöret hade jag hejat på tjejen som rakade skallen och brände bhn, och hon som bakade muffins och kände sig stolt över sina val. Jag hade diskuterat förstående med tjejen som var hemma mer än sin partner om svårigheten att leva upp till sina principer, och jag hade själv gått en parad genom Stockholm för att visa mitt stöd och jag hade nog handen på hjärtat känt mig som en lite bättre människa.

Det är Det Dåliga Humöret, mest, jag vet det, fortfarande sur. Men 100årsdagen - inte min dag.

En highlight, icke att förglömma, är dock detta. Heja dig Frida Gro! Tjejjouren är ett så förbannat bra initiativ. Det finns hopp (till och med i min härskna tillvaro).

söndag 7 mars 2010

Bedside

Jag vaknade av att jag fick två små kalla barn som kröp ner i sängen tjugo i sju i morse. Jag och Liten har spenderat helgen hos min ena syster och hennes familj. Fyra alldeles iskalla små fötter med tillhörande sprattlande ben bökade runt och mysade sig tillrätta, för lekpaus i min säng. Medan jag låg där och desperat försökte hålla fast i mina sömndimmor bland alla små små kalla kroppsdelar som trevade runt, utspelade sig följande meningsutbyte:

Litens kusin (4 år): -När jag blir stor och gifter mig med min pappa, då får jag örhängen och blir prinsessa!

-Mhm, svarade jag. Någon lös tanke om Oedipus svepte genom sömndimman.

Liten var tyst en stund, svarade sen: -När jag blir stor och gifter mig med min mamma, då blir jag KUNG!

(Genusådran i mig jublade.)

fredag 5 mars 2010

Så har man sett Alice

I kväll var det meningen att jag skulle fira födelsedag på lokal. Fin lokal dessutom, med klart beryktad mat. A skulle ju bort så jag ordnade barnvakt med farmor (Liten överlycklig) och fantiserade om vad jag skulle välja på menyn. En kväll med (vad man kunde förvänta) fantastisk mat, vänner och överlycklig Liten hemma med mysig barnvakt, vilket upplägg för en fredagskväll. Så kom vinterkräk och tog födelsedagsbarnet, stackars människa. Och där står man och känner sig lite som en vissen tulpan med fixad barnvakt och allt. Då vill man gärna fundera en stund innan man bokar av barnvakten, särskilt när man vet att samtliga tre, både jag, Liten och farmor skulle bli besvikna.

Entre A: -Alice har ju haft premiär... Det finns biljetter här ser jag...

Men tanke på att jag grinade när jag såg trailern till den här filmen för ett par veckor sen, är det kanske inte jättesvårt att räkna ut vad som följde på hans briljanta inpass.

Så nu har jag sett Alice. Det kommer inget enormt orerande och prisande inlägg om filmen nu. Men det är för att förväntningarna var enorma. För att Burton och många av skådisarna med rätta kan bära de förväntningarna och leva upp till dem, för att 3D visat sig vara magiskt och framförallt för att Alice i underlandet är ett litterärt mästerverk, för att uttrycka sig lagom sparsmakat. Om man lägger ihop det som är Burton med storyn i Alice, blir det ganska tydligt vad det är för film vi kommer att få se. Att Burton skulle ta fasta på surrealismen och skapa ett äventyr var ganska väntat, och han gör det bra. Det är vackert, underligt och roligt. Man har snickrat ganska friskt med storyn och lagt till en ramberättelse, något jag ofta annars störs av, men här känns det inte som att det är snickrandet i sig som är problemet. Jag tror problemet, om man nu ska uttrycka sig så, är själva Alice.

Det som gör Alice så speciell och särskild, är så mycket mer än än det surrealistiska och själva äventyret. Alice är ett språkligt experiment, helt unik i sin tid och i sitt sammanhang. Det finns de som ser Alice som en föregångare till riktigt stora modernistiska verk, som Joyces Odysseus, men publicerad flera decennier tidigare och på sätt och vis radikalare i sin form. Men min poäng är att experimentet i Alice, det som gör den så stor, är just ett språkligt sådant och berättelsen är därmed så beroende av sin text, själva skriften. Även om språket finns där glimtvis i filmen, framförallt Depp har ett par tre stunder då då språket och främst nonsenstalet kommer fram. Men det räcker inte och det når inte fram och det stör mig, när jag vet att det finns där, egentligen. Språket, så som det används av Carroll, måste läsas och ses. Hjärnan hinner inte med att tolka eller uppfatta de många betydelsenivåerna, man måste se orden, man måste se dess placering på sidan och man måste se stavningen för att ha en chans. Texten och språket i Alice i underlandet är så fruktansvärt genomtänkt, mångtydig, intelligent och undflyende, kanske egentligen omöjlig att göra rättvisa på film.

Men hade jag inte ägnat timmar åt att läsa Alice, gräva runt, diskutera, böka och läsa andra som läst och funderat kring Alice, då hade jag nog bara sagt att jag varit med om ett fantastiskt äventyr i kväll.
Ett vackert, underligt, absurt och underbart äventyr. Jag kan inte annat än älska något som kan se ut såhär och nog kan han berätta en historia, han Burton.

Counterstrikeänka

Jag har ingen direkt bra förklaring till detta, men så fort jag blir lämnad ensam hemma (som i resten-av-familjen-ska-åka-bort-över-helgen-ensam), får jag ett enormt behov av att städa. Jag behöver inte städa hela huset, det kan räcka med att städa spisen, torka av och damsuga lite. Men det slår alltid in och det har gjort det sen jag var liten (nja, tonåring i alla fall). Så fort mina föräldrar skulle resa bort över helgen satte jag igång att städa, framförallt köket. Inte så att köket var ostädat värre än lite vardagsdisk... men städa kan man ju alltid göra i alla fall. Precis som att plugga, man kan alltid plugga lite till. Man kan alltid trappa upp städningen, från torka bänkar till städa spisen till torka ur lådor till städa ur skåp till skura ugnen, ja ni fattar. Man kan alltid levela upp, städning går alltid att uppdatera, så att säga. Det roliga är att jag i stunden också är omedveten om att jag gör det. Inte så att jag sen vaknar ur någon slags dimma för att inse att någon städat, men först efter en stund, när dammet lagt sig efter den som åkt och allting helt plötsligt står still, då inser jag att jag gjort det igen.

Som nyss. A är på väg till ett lan i Särna med sina 30+polare (30+ är ett gaming community). Han har röjt runt lagom yrt hela morgonen (tillräckligt stressad att jag till och med blev betrodd att hjälpa honom med sladdarna, när jag kom tillbaka efter att ha lämnat Liten på dagis) och packat ned all sin datautrustning. I takt med att pinal efter pinal blir inpackad i bilen sträcker jag mig efter damsugaren, den är ju ändå framme! (man måste damsuga datorn ordentligt - den går en millisekund snabbare då, och man vill ju skjuta först...). Så, väl nere bland sladdarna under skrivbordet är det så nära till hands att bara dra ett tag eller två med damsugaren. Så får man syn på några smulor en bit bort och så...-Hej då älskling, kör försiktigt! och den där listen också... Helt plötsligt ringer A, ber mig komma ut med kudden han glömde. När jag då svarar -Jag måste bara torka av lite här, då först inser jag att jag halv 10 på morgonen står och petar bort skit i springorna i köksfläkten och gnuggar med en svamp. Då först, inser jag det något maniska i situationen.

När man skriver ut det så här i text, ja då är det kanske inte så svårt att förklara längre, det där behovet. Om man ska psykologisera vill säga. Nej, det är ganska uppenbart att det där med separation, hur odramatisk den än är, sätter igång något...städrelaterat i mig. Men så lägger sig dammet och det blir tyst. Då är det bra skönt, med eller utan städbehov.

Åh, jag kommer sakna dig älskling! Och bli så glad när du ringer och berättar om era hyss, och så glad att se dig när du kommer hem! Men åh, vad det är skönt nu när dammet lagt sig, och det är bara jag som hörs här, att vara counterstrikeänka för en helg.

torsdag 4 mars 2010

Musik en förmiddag

Har lite svårt att koncentrera mig med detta i bakgrunden:

Strunta i tjejen som hoppar runt, och kolla upp bandet istället om du inte redan gjort. Tips. Amadou och Mariam. Man kommer av sig. Man vill bara dansa. Vill ha live. Nu.

onsdag 3 mars 2010

Dokusåpa och misshandel

Jag zappar förbi den nya såpan på fyran, om par som tävlar om att få driva ett bed n' breakfast i Italien i ett år. Drömmen om Italien heter det tydligen. Jag fastnar för att jag tycker att den ena deltagaren liknar en klasskompis jag hade i mellanstadiet. Samma namn till och med. Det måste ju vara han! inser jag och hänger kvar en stund till. Det här är inte ett inlägg om såpan, det är ett inlägg om illamåendet och raseriet som steg då kvinnan i paret förklarade att hon inte oroade sig för sin dotter, som de lämnade hemma hos hennes mormorsmor, fast hon hade förstås en klump i magen.

Att de lämnat sitt barn hemma berättas i deras "presentationsfilm", man får se klipp hemifrån Sverige, vad de jobbar med, ja ni vet hur det funkar. De har alltså lämnat sitt barn, hemma. Av bilderna att döma är det här ett barn på kanske strax över sex månader. Hon ställer sig precis vingligt upp från liggande om man drar henne lätt i händerna på skötbordet. De har lämnat henne med mormorsmor. Mamman känner sig inte orolig, men hon har en klump i magen. Kanske sex månader, definitivt inte ett år. Hemma driver de en telemarketingfirma tror jag de sa. De har lämnat henne hemma för att (få) vara med i en dokusåpa på TVfyra.

Jag vet inte vad jag ska säga. Var börjar man?

För det första är det här är inget barn som av nöden måste separeras från sina föräldrar. Det här är inget barn som är tillräckligt gammalt att det kan förstå konceptet av att hennes föräldrar är på en annan plats och kommer tillbaka inom en viss framtid. Det här är inget barn som kan uttrycka sin åsikt mer än i ren känslomässig protest i stunden. Det här är inte ett barn vars språkcentra är så pass utvecklat att hon kan förstå ett verbaliserat sammanhang eller en orsaksförklaring, som precis börjat greppa en tidmässig kausal ordningsföljd, att en händelse kan följa på en annan. Det här är inte ett barn vars minnesfunktion är så pass utvecklat att hon kan förhålla sig till minnet av sina föräldrar som en konkret och varaktig inre representation över tid.

Det finns för det andra inga omständigheter som tvingar fram den här separationen, av vad vi får veta i programmet. De driver eget företag, framgångsrikt, hävdar speakern. Det är inte en desperat åtgärd. Det som finns, är en möjlighet att få driva ett b n' b i Italien, och en dröm om att leva där året runt i framtiden. Det finns en möjlighet att vara med i TV. Och det råkar finnas ett sex månader gammalt barn.

Man måste ha skrikit nej och protesterat fysiskt om man ska kunna hävda våldtäkt. Man måste kunna visa upp tydliga bevis på våld på sin kropp eller i sin själ för att kunna kalla det för misshandel. Det här barnet kan inte säga nej, hon kan inte protestera. Hon får kanske inga fysiska men, men kommer heller aldrig kunna hävda själsliga men kopplade till den här handlingen rättsligt.

Konventionen om barnets rättigheter är inte lagstadgad i Sverige, men ratificerad sedan 20 år. Konventionen säger att i alla beslut som rör barnet skall barnets bästa alltid sättas främst. "Barnets bästa" är ett svårdefinierat begrepp. Nästintill omöjligt. Men själva konceptet är inte obegripligt. Att det inte är ett definitivt begrepp tvingar fram en medvetenhet och ett ifrågasättande av de val vi gör. "Barnets bästa" är något vi som föräldrar och vuxna får leta efter, vända och vrida för att komma fram till och aktivt söka definiera i varje situation.

Barnet utvecklas genom samspel med sina omvårdnadspersoner. De personerna behöver inte nödvändigtvis vara de biologiska föräldrarna, de behöver inte vara så många som två och de kan vara fler än så. Men den relationen är de facto livsviktig och unik, den är otroligt stark i sin potential men fruktansvärt skör i sin singularitet. Ett barn kan skapa nya band till nya omvårdnadspersoner, det är det lilla barnets enda chans till överlevnad, men det gör inte en omvårdnadsperson utbytbar, framförallt inte för ett sex månaders gammalt barn. Är det det den där klumpen i magen hon ändå nämner handlar om? Att hon innerst inne har en känsla av att hennes barns behov av henne själv är stort, för att inte säga monumentalt och att hon just hivat ut sitt barns bästa med badvattnet?

Men det här handlar inte om att skapa nya band för sin överlevnad. Det här handlar om två omvårdnadspersoners chans att få vinna en tävling om ett b n' b, om chansen att få vara med i TV, och ett barn som är så litet att hon inte kan protestera, eller själv hävda sin rätt till sina föräldrar. Ett barn vars rättigheter och vars "bästa" ingen talar för eller upprätthåller.

Jag kan inte avsluta det här på något bra sätt som inte innehåller ordet "vidrigt", så jag slutar bara.

tisdag 2 mars 2010

Extrem sömnskuld

Lider av extrem sömnskuld, som jag vägrar betala tillbaka. Jag är på väg, varenda kväll, när det är dags för Liten att sova, men så blir det liksom inte av. Jag ligger kvar i soffan och tröttheten går över i bekväm dåsighet för att förbytas i bara rent och skärt vakentillstånd när jag väl lagt mig i sängen. Sen ligger man där och funderar på hur trött man egentligen är. Och varje dag blir skulden större, värre och mer av i största allmänhet. Det värsta är att det heller inte går att sjusova ett dygn och sen är det bra. Nej, man måste skärpa sig, man måste gå och lägga sig i tid, sova regelbundet och relativt ostört sina (nio i mitt fall) timmar per natt, och hålla på så ett tag. Då, först då, jämnar det ut sig.

Sömnskuld ger mig dålig inspiration. Sömnskuld sätter propp i hålet. Gå och lägg dig människa, nu! Gör det bara!

Dagens hits:
1. Köpt nya skor. Kommer slippa kalla, tunna, skinnkängor i snöslasket, som blir fuktiga i sulan efter en timme och kyler ner en underifrån, bokstavligen. Jag/vädret 1-0.
2. Jag har fått mina gamla vinterkängor sålda, nästan oanvända men för små. De kostade en förmögenhet, och jag fick det pris jag begärde, hurra.

Dagens lows:
1. Har försökt övertyga en universitetsgubbe om att jag skulle få läsa ett annat huvudämne inom ett masterprogram än vad programmet erbjuder. Fick nobben, rakt av innan jag ens satt in kavalleriet. Surt.
2. Har lyckats tappa min IPod i trappan på väg ut ur biblioteket. Den gled mellan trappstegen och singlade ner i stengolvet under, 10 meter ner. Min IPod hette Kräket. -Hej då Kräket.
3. Jag har sålt mina vinterkängor! De var i och för sig för små, men de snyggaste förbannade kängorna i världen. Och de kostade en förmögenhet och finns inte att köpa länge, de har gjort om modellen. Skit, jag kommer aldrig få ha de där kängorna mer! Även fast jag inte kunde ha dem från början... jaja, jag vet, men jag kunde titta på dem och låtsas att jag kunde ha dem! Vafan, mina skor?!

fredag 26 februari 2010

Matförslag

A: -Vad ska vi äta?
Liten: -Pizza på pizzeriet?!

Pizzeriet, hon är ju ett geni.

Veckans repa

Jo, det är ju fantastiskt det här med musik. Mötet, stunden närheten allt det där. Men man ska ju inte tro att det alltid är så, man ska framför allt inte få sig själv att tro att det alltid är så (note to self). För ibland faller allt som ett korthus, och det låter bara förbannat illa. När det helt plötsligt runt en stiger någon slags skev, vinglig, smått surrealistisk kakafoni som då och då påminner om ett stycke du själv ändå trodde att du sjöng på. När dirigenten slår av och ser lite förbluffad och nästan lite äcklad ut. -Ehh... fick hon ur sig. Det var tyst några sekunder innan uppgivet lite generat garv bröt ut i lokalen. Garv att gömma sig i.

Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.

Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:

När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.

torsdag 25 februari 2010

Livsinsikter i taxi

Vi tog en tur och retur till barnakuten igår kväll. Liten skrämde halvt livet ur sig själv med falsk krupp mitt i natten, kräktes och kunde knappt (lät det som) få luft mellan hostattackerna. Vi åkte till akuten på sjukvårdsupplysningens inrådan. För att vara på säkra sidan. Det var en ovanligt obehaglig upplevelse, inte för att personalen på något vis gjorde något fel eller var otrevliga, utan för att barnakuten förstås är fulla av barn som är sjuka. Sjuka, har ont och är rädda. Eller rädda vet jag väl inte, det kan bara de svara på, men jag blev i alla fall rädd. Obehagligare stämning får man leta efter och mitt i det ska man försöka lugna sin lilla. Gallskrik och ett naket ett-och-ett-halvt-årigt barn i famnen på sin pappa mötte oss exempelvis i dörren. Bakom gick mamman med plastpåse och skulle, vad jag förmodar, försöka fånga upp diaréer om det kom några. Barnet gallskriker på det där "det här är för hemskt jag vet inget annat sätt så nu skriker jag"sättet. Fanns det liksom inget rum de kunde få vara i? Nä, det var bara jobbigt, helst inte barnakuten i magsjuketider någonsin igen. Vi fick vad vi behövde, en koll, lite hydrokortisontabletter och åkte hem igen. Allt inom en och en halv timme. Det var på et hela en ganska otrevlig upplevelse, men Liten var världens modigaste.

Det otrevliga förbyttes i mer eller mindre begripliga förnuftigheter. I taxin på vägen hem fick vi oss följande nyttigheter till livs från chaffisen, han var full av kunskaper och åsiker han gärna spred:

1. "De måste skrapa! det är farligt de kan halka!" om den undermåliga snöröjningen.

Vi skämtar lite om en stor fet vit limo vi möter vid ett rödlyse. "Kolla, min bil" säger jag. "Haha, det är min cykel!" svarar chaffisen.

3. Han avslutade med ett eget talesätt: "Man ska inte äta äpplen, de är sura". (Antar jag på temat "räkna/inte räkna äpplena/äggen i korgen" eller "surt sa räven", lite mer obegripligt bara.)

Japp. Det blev en helkväll.

onsdag 24 februari 2010

39 graders feber, en varm påse gröt i famnen

Liten vaknade med feber, alldeles för tidigt i morse. Jag har spenderat dagen i soffan, läsandes, med Liten utslagen/snurrandes/bökandes på mig/runt mig. En Liten glödhet, med det där vimsiga lite förvirrade och osammanhängande i ögonen. Jag är inte alltför nojig eller orolig som mamma när det gäller sånt här som att slå sig eller bli sjuk, i allmänhet. Men feber gör mig lite mjuk i bröstet. Det är det där med den lilla personlighetsförändringen, Liten som bara vill sitta i famnen som en hängpåse och grina lite då och då. Då vill jag gärna grina lite själv ibland. Det så tydligt hur liten hon ändå är, den stora lilla.

Barn har ju vissa saker med sig när de kommer ut, förmågor som gripreflexer och annat. Men de kan också göra tecknet för "jag älskar dig", ni vet, som hårdrockstecknet fast med tummen också. Vi har pratat om det, jag A och Liten, att det betyder "jag älskar dig". När jag säger till Liten att jag älskar henne, brukar hon hålla upp sin lilla hand och visa mig tecknet. Jag brukar hålla upp min hand och visa henne, då vi vinkar hej då när jag lämnar henne på dagis, innan jag vänder runt husknuten.

I natt när hon vaknade febrig och ledsen bad hon om vatten. Jag hämtade och medan hon drack tog jag tempen. Jag frågade henne om hon ville sova hos oss när hon fick en hostattack och började gråta. -Mmm, nickade hon och kröp upp. Hon boade in sig mellan oss, la sig med ansiktet mot mig, panna mot panna, med tummen i munnen. Jag slumrade, dödstrött. Efter en stund kände jag ett finger snudda mitt ansikte, och tittade upp. Då låg hon och tittade på mig, fortfarande med tummen i munnen men höll upp sin lilla hand och visade mig tecknet. Hon killade mig lätt på kinden med pekfingret. Jag visade tillbaka. Då vände hon sig mot A som slumrade, och la sin hand och tecknet, på hans täcke. Hon klappade lite och vände sig mot mig igen. Så låg vi där alla tre, sömndruckna, nära och tillsammans.

Som sagt, feber gör mig lite mjuk i bröstet.

Man har fått kräkreflex

Efter den här förbannade kräksjukan som aldrig gick över och bara dök upp varannan natt har jag lagt mig till med en ny mamma-grej, kräkreflexen. Den innebär bitvis otroligt störd nattsömn. Reflexen fungerar enligt följande: Liten gnäller/rör sig fort/andas högt/hostar/snor runt/låter över huvudtaget - jag vaknar på helspänn beredd att vända runt Liten så hon står på alla fyra för att sen kasta mig ut i köket och hämta något att kräkas i.

Och det släpper liksom inte! Sen ligger jag där helt spänd och lyssnar efter ytterligare tecken på att det inte bara var drömrelaterat gny, utan ett begynnande illamående och kan inte somna om. Befarar att kräkburk kommer att bli en permanent installation i sovrummet. Känns sådär.

tisdag 23 februari 2010

Apropå mig själv

Apropå nyss. Om att ha och äga. Fick ni någonsin frågan i skolan om vad man skulle ta med sig om huset började brinna? Man skulle välja ut en tre fyra saker att rädda innan alla ens ägodelar gick upp i rök. Jag tyckte alltid frågan var otroligt jobbig. Vad var liksom poängen, vilket var det rätta svaret? Om man svarade si betydde det datt om en som person då? Var det det de ville? Att man skulle avslöja sig (psykologföräldrar)? Eller var det en övning i att se kritiskt på sina materiella ägodelar? Jag blev obekväm. Ganska tidigt började det dock dyka upp böcker på min lista över saker att rädda. Listan ser lustigt nog nästan likadan ut idag, som för tio femton år sen. Förutom nummer tre på listan som av nöden faller bort.
1. Min utgåva av Nalle Puh och Nalle Puhs hörna. Jag fick dem av min mamma för länge sen. På första sidan i den första boken finns en dedikation till mig när jag fick den av henne 6 år gammal 1988, över den en dedikation till henne när hon fick den, 4 år gammal, julen 1946. Det här är min första stora läsupplevelse.
2. Min utgåva av Momo, eller kampen om tiden. Jag fick även den av min mamma, och den liksom Nalle Puh, är ett monument i min bokhylla.
3. En utgåva av En liten prinsessa (fanns med på min första lista för hundra år sen) som är min mammas men som jag då såg som min (precis som alla mina systrar förmodligen). Den boken var det vackraste och sorgligaste jag visste. Den får inte vara med på listan längre, för den finns faktiskt inte i mitt hem. Får fundera på en ny nummer 3.
Och jo, först skulle jag rädda Liten och A, men människor ingick aldrig i uppgiften.

Läsplattor och ha ha ha, jag vill hålla i handen

Det har ju lanserats läsplattor i dagarna. DN recenserar och kommer fram till att utöver den uppenbara fördelen att man skulle kunna ha tusentals böcker på fickan, är läsplattorna fortfarande mindre praktiska än IRL good ol' vanliga böcker. Man har bättre översikt, kan bläddra snabbare, klottra i text och marginal i vanliga böcker, plus att läsplattan dessutom är ömtålig. Nu har inte DN testat den mytomspunna IPaden, menmen. Spännande resultat. Behövde DNkonsument utföra ett test för att komma fram till det här? Enough said. Eböcker har hängt med ett tag nu och, blir vanligare och vanligare och man ojar och siar om hur pappaersboken kommer försvinna, precis som tidningar, skivor osv. Ändå kan jag inte se hur läsplattan ska kunna konkurrera ut den vanliga hederliga i-handen-boken, men jag kanske är lite skev i min relation till böcker.

Jag vill exempelvis att det ska synas på mina böcker att de är lästa, älskade som hatade. Vikta, knögliga, antecknade i, använda. Läsning är en aktiv handling och för mig inte bara en tolkning av text. Det är också en fysisk rörelse genom en text på papper i ett särskilt exemplar. En läsupplevelse är för mig kopplad till en text, men också till just det exemplar jag läst. Jag skapar en relation även till det fysiska exemplar jag har för handen.

Jag föredrar att läsa böcker jag äger, jag vill få göra som jag vill med boken i handen och eftersom jag vet att det finns de som hanterar sina böcker med nästan överdriven respekt (pärmarna ska aldrig vikas eller stötas, hundöron aldrig vikas osv.) är det bästa lösningen, bortsett från faktumet att jag vill äga själva texten och göra den till min. Men det händer ju att jag lånar böcker ändå. Visar det sig sen att boken är skitbra är det inte alltför sällan så att ett habegär sätter in. Jag vill äga. Jag vill att den ska stå i min hylla, jag vill kunna gå förbi den, titta, känna, läsa en sida på måfå, läsa första stycket, se över mina anteckningar, märkta passager, ställa den bredvid en annan bok på en plats där det känns att den hör hemma. Så jag köper boken, fast jag redan läst den och extremt sällan läser om. Det blir helt fel. För jag har inte läst just den boken. Så jag får knögla till den, bläddra mig fram och tillbaka, markera ställen jag fastnade för och göra den till min i efterhand, och det känns alltid som fusk. Jag vill ha, texten är en del av mig nu och jag vill kunna känna den, rent fysiskt, genom just de blad och den trycksvärta jag läste.

Det tar två sekunder att vända blad på en läsplatta. Nej du. Jag och läsplattan är som olja i vatten, inte kompis.

måndag 22 februari 2010

I förbifarten

Har börjat en ny kurs idag. Hemma i soffan, eftersom man tydligen inte bör gå ut. Jag har satt ihop en egen läskurs (ett alternativ som erbjuds "för att man ska kunna förbereda sig för sin praktik, om den kräver särskilda ämneskunskaper" ...eh vänta, nämn den arbetsplats som inte kräver särskilda kunskaper, givet att man har praktik inom arbetsområden som kräver högskoleutbildning, vilket man med all säkerhet gör när man söker praktik från en högskoleutbildning? Det här är ju bara ett sätt att kunna examinera studenter utan kostsam undervisning, alltså att casha in stålar och slippa arbeta för det.) Det finns hur som helst bara böcker på litteraturlistan jag verkligen vill läsa, inga "det vore ju bra att ha läst den här". Det är slutgnällt gällande studierna nu. Jag lovar.

söndag 21 februari 2010

Att hjälpa eller straffa, det är frågan

Det har i dagarna diskuterats hur det fifflats med statsfinanserna i Grekland. Hmm, har jag tänkt, men greklandskapitlet i mitt liv är avslutat, så jag tänker inte hetsa upp mig. Men så sitter Pagrotsky vid bordet i Agenda ikväll och berättar hur han blivit tillfrågad att bli politisk rådgivare, och han konstaterar att de behöver hjälp, Grekland behöver hjälp om de ska klara upp den här krisen. Nja, då var greklandskapitlet helt plötsligt öppnat. Men först måste jag nog säga, jag är definitivt inte statsvetare, nationalekonom, eller annan valfri extremt inläst påläst insatt kunnig samhällsanalytiker. Men jag är inte korkad och jag har ögon att se med. Det här är min fullständigt på alla sätt, subjektiva reaktion.
Jag har spenderat rätt mycket tid i Grekland, sen jag var i tioårsåldern - det är min bakgrund till detta inlägg. Korruption har alltså uppdagats. Detta i en nation där det är självklart för invånarna att man måste betala, alltså inte produktionsavgift, för att skaffa ett pass, för att få tillstånd för sin servering, sitt café. Där man vet att polisen åker förbi två gånger per kväll och då måste rätt personal stå utanför, dörrar måste stängas och annan personal gömma sig bakom baren. Där man minst en gång i månaden går igenom att man har rätt papper att redovisa rätt skatt för de två i personalen, av kanske tio anställda, man hävdar arbetar i baren/krogen/cafét. Samt att just de, just den timmen då det är kontroll, är de enda som arbetar i lokalen. Trots att snuten tar sin frappé med ägaren på stället, under dagtid. Det här är nationen som året innan OS börjar implementera diverse böter på trafiköverträdelser man aldrig annars brytt sig om, och hela befolkningen "vet" att man egentligen bara skrapar in extra euros till OSarenan. Det här är en nation där man pratar och pröjsar sig fram i och ur situationer. På nittiotalet var det fortfarande kutym att man köpte sitt körkort. Alltså utan att ens sätta sig i bilen med en körinspektör. Där det är givet att man höjer priset på huset man hyr ut mitt under hyresperioden, bara för att se om det funkar, om turisten betalar.
Nu har det uppdagats, korruption. Jag lovar er att inte en enda jävla grek är förvånad. På frågan om varför ingen ville rösta svarade alltid de flesta greker föga förvånande -Varför skulle jag rösta? -Men bryr du dig inte om att det är såhär?! brukade jag argt och oförstående fråga. - Det är bara såhär, finns inget att göra vad spelar det för roll? brukade svaret bli. Och nu har det uppdagats. Allvarligt talat, det är ju skitsnack. Att grekiska regeringar och grekisk stat har misshandlat och utnyttjat och sugit ut sin befolkning och sitt system i decennier kan omöjligt vara en nyhet för någon som haft ögon att se med. Nej, det har blivit framdraget i ljuset och då bli vi på sidan om tvungna att ta ställning. Så länge det har simmat runt i grådasket har omvärlden varit rätt nöjd med att hålla käft. Det enda som nu faktiskt är annorlunda är att det grekiska folket börjat protestera. Så nu behöver de hjälp att förändra sitt korrumperade system, ett system man ganska bekvämt men bittert suttit still i. Det här handlar inte om en korrupt ledning, det handlar om ett land där korruption är en del av kulturen. Man behöver hjälp, visst, i form av en käftsmäll. Motståndet, den del av folket som protesterar, behöver hjälp, ja. Hjälp med att sätta åt sina makthavare och väcka sina översittarvänner. Makthavarna behöver inte rådgivning för hur de ska sluta suga ut sitt folk eller sin stat. Kbt funkar inte för "förskingringproblematik", fängelse däremot kanske vore något.

Vi skulle gå på bio, med risk för att bli patetisk

Den dagen då SMHI uppmanar Sveriges befolkning att inte gå ut, stanna hemma för bövelen! då hade jag och A planerat in barnvakt, bio, restaurang, the works. Jaja, tänkte vi. Vi skulle ju inte så långt, tur. A skaffade biobiljetter, bokade bord. Planen var att äntligen få se Avatar, i 3D, vi fick fantastiska platser! och sen skulle vi gå på en liten vietnamesisk restaurang som jag väntat och väntat på att få besöka. Det är alltid är kö för att få bord där, så man måste verkligen vara ute i god tid och boka om man ska vara säker på att få någon mat. Det var vi och allt gick i lås.
Jag planerade ett inlägg om vår fantastiska kväll, funderade i flera dagar på att skriva något om vår plan, jag var helt uppspelt, som jag såg fram emot detta! Åhh, det skulle bli så grymt!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Alltså, under mina lidande tonår dök det då och då upp stunder när man verkligan ville skriva om sin smäähäärta. Typ när man blev dumpad. I de flesta fall gick det att babbla på om sitt onda, men just när man blev typ dumpad och man verkligen var avgrundsledsen, då gick det inte att skriva om för mig. Det blev så patetiskt. Det som kändes där och då, det gick inte att beskriva. Så känns det lite nu.
Från snöblåsten och kylan, in i salongen, med mentos på fickan och vattnet i hand satte vi oss till rätta i salongen. Småpratade lite och garvade åt varandra i 3Dbrillorna. Pussades lite, åt godis, la allt på plats. Ridån gick igen, salongsvärden instruerade oss att ta av oss brillorna och titta bort om vi mådde illa, annars försöka spy på toa hellre än i sopkorgarna. -Vilket välkomnande, viskade vi i nöjt till varandra, lagom uppspelta och förväntansfulla. Så gick hon ut, ridån gick upp och en text som uppmanade oss att ta på oss brillorna dök upp. Ok here we go. Det är från och med den stunden som jag inte kan skriva mer, eller beskriva hur det var. Jag kan ju där emot berätta vad som hände. Jag började grina. Redan till trailern av Alice i underlandet. Sen visades filmen, och just själva filmen kan jag inte säga något om. Själva berättelsen var på något sätt inte så viktig, men upplevelsen i sig helt obeskrivlig. Den kändes i kroppen och löste upp något, öppnade ett utrymme jag inte visste fanns och tog det i besittning. Det är det närmaste jag kommer en beskrivning. När filmen var slut och eftertexterna rullade var jag så tacksam att de inte tände ljuset, jag kunde inte sluta grina. Jag lyckades i alla fall samla ihop mig och vi tog oss ut. Var sena till vår bokning på restaurangen, skyndade oss ner i tunnelbanan genom snöblåsten och snödrivorna, och fortfarande hade ingen av oss sagt något om filmen. Väl nere försökte A trevande -Vilken film... Jag gjorde en ansats att svara men märkte att rösten inte bar. Försökte igen, började grina, igen. -Jag kan inte riktigt prata om det här, fick jag ur mig och skrattade genom tårarna. A skrattade och kramade mig. Så fort jag försökte säga något, hände samma sak. Fortfarande flera stationer senare, samma sak.
Vi åt, det var fantastisk mat, verkligen värd all väntan. Men Avatar. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag är fortfarande på väg att börja grina när jag tänker på det. På känslan. Det enda jag kan säga är att det var en unik upplevelse, unprecedented (i brist på ett svenskt ord).
Jag somnade i soffan vid tio på kvällen, helt utpumpad och utmattad, helt slut.

fredag 19 februari 2010

Jag är inte en tjej som gnäller på min killes sportintresse. Jag bara berättar min sida av historien.

OS-djävulen har tagit A. OSstarten var ganska lugn, nästan lakonisk, intresse finns ju alltid där, intresse det är väl bara sunt. I går la han sig i soffan, framför tvn, hade läsdag, kunde unna sig. Låg kvar. Slet sig för att hämta Liten på dagis och bli bjuden på middag hos farmor. Bostadd i soffan när jag kom hem från repet. Vi pratade en stund, drack en kopp te. Jag gick och la mig. Vaknade tjugo över fyra av att Liten drömde mardröm, i tom säng. Äsch, behöver ändå gå på toa tänkte jag, han kanske har somnat? Men det var släckt överallt?
Han hade inte somnat-i-soffan, han hade bäddat där, byggt bo. Lyft ut täcke, kudde, tagit ur alla soffkuddar så att han verkligen fick plats och kunde ligga bekvämt. Bullat upp med soffbordet precis bredvid. -Ska du sova där? frågar jag lite dumt, det är liksom något som inte stämmer, jag får inte ihop det. -Ehhh nej, svarar A sömnvirrigt, jag kollar på hockey! -Aha, svarar jag, går och lägger mig igen. Fortfarande förvirrad. Det var i natt.
Jag har nästan skrivit klart min tenta nu. Då och då kommer A in i köket och gnäller irriterat över att det inte finns någon mat. Annars, stationär i soffan. Hur långt är ett OS? Det kanske är tur att det inte finns någon mat, han kanske riskerar liggsår?
Han berättade alldeles nyss...bara helt apropå, att fotbollsVM i Sydafrika ska sändas i 3D och att försäljningen av 3D tvapparater stiger lavinartat. ...
Jag hoppas det är en OSgrej. Det är det va? Det kan dessvärre vara en mästerskapsgrej också. Då kommer det dyka upp 3Dglasögon här i sommar. So help me God.

torsdag 18 februari 2010

Repa igen

Sen jag suttit hela dagen och som A sa till min syster när hon ringde att -hon sitter här och krystar fram en tenta, och räckte mig luren, fick jag äntligen gå och repa! Det var tur, för det var verkligen mental kryst, hela dagen, med otroligt dålig datadisciplin. Jag menar hur många gånger kan man kolla sin mail? Med hedern i behåll? Jaja, nu finns det text i alla fall, att såga och skriva om, ni vet hur det är.
Men åh repa! Det här sjöng vi idag bland annat: Gustaf Sjökvist – Dofta, Dofta Vit Syrén. Wikander, vilket geni. Fint som snus. För en kort sekund anades försommar, om än i en trist replokal, utan fönster med kallt sterilt ljus, ton av snö utanför dörren och fötter som isbitar. Kalla lite fuktiga.
Vi sjöng också detta: The Kings Singers – The Lamb. Den här inspelningen är helt ofattbar. Den är omänskligt perfekt. Att ens föreställa sig att vara en del av den här musiken är obeskrivligt för mig. Ledsen att jag inte kan bjussa på youtubeklipp, men de är ju så dåliga hela tiden. Jag måste nog sluta nu innan jag tappar styrfart helt och försvinner ner i det här orerandet.
Det är ju en dag imorgon också.

onsdag 17 februari 2010

Föräldraskap - de oavslutade samtalens tillstånd

Vanligtvis brukar jag vara en av dem som propsar på hur man visst "kan fortsätta" med livet och vad man annars slänger ned i den påsen även sen efter man fått barn, fantastiska Miss Muffin skrev på detta tema för ett tag sen. Man måste bara vara lite öppen för att man kanske får göra saker på lite andra sätt, planera lite mer och kanske vara beredd på att man kanske helt plötsligt prioriterar nya saker. Men det finns en sak som faktiskt verkligen förändras, i samma stund ungen slinker/slafsar/sugs ut.

Sofia skriver idag obeskrivligt vackert om sin och sin familjs första tid tillsammans på BB. Hon beskriver en ordlös dimma av tid, och det är just det här med orden jag funderar på. Jag är egentligen inne på något helt annat än vad Sofia skriver om, men måste bara säga en gång till att hennes inlägg är fantastiskt bra. Läs. nu. Eller strax, om du inte redan läst.

Men tillbaka till tanken på orden. I samma stund ungen finns där, finns också någon som alltid har rätt att avbryta och vars behov alltid måste komma först. Med det inte sagt att man inte måste lära sin unge vänta på att man pratar klart i vissa lägen, men behöver barnet ens uppmärksamhet, spelar det ingen roll hur viktigt samtalet än är, eller hur spännande. Man blir avbruten. Samtalet, tanken, känslan tvingas man avbryta. Man har konstant en tråd hängande. Man får prata klart senare.

Jag kommer ihåg mina första veckor som mamma, jag minns mig lite som en förlamad kärlekskropp. Då gick det inte riktigt att föra några samtal alls. Tillvaron bestod bara av fragment. Jag måste gå på toa, Liten sover i min famn och vaknar i samma sekund jag försöker lirka ut bröstvårtan ur munnen på henne. *Hon måste sova!* Hur ska jag göra nu?! Kissa med Liten i famnen samtidigt som jag försöker sortera tvätt med foten - ett fragment. Eller, Liten måste äta och påpekar det högljutt, jag måste få med mig amningsnappen, vattnet, mjölktrasan, få kudden på plats, glömma att jag redan är kissnödig och få oss på plats i soffan med kuddarna på rätt ställen - ett fragment. Sen ringde telefonen. Då fanns det knappt några ord. -Jo vi mår fint! kunde jag få ur mig, men sen var det liksom slut, allt som fanns var en känsla av att orden lät så högt och på något vis störde. Att ens uppbåda koncentration nog att bemöta någon annan än bara oss här hemma i kroppsbubblan var så onåbart och obegripligt.

Sen kom orden sakta och med dem behovet att prata och att samtala, att möta andra. Med orden kom de otaliga telefonsamtalen som avslutas med -Liten vaknar jag måste gå hej! Så kan det fortfarande låta, om än mer sällan nu. Så kom samtalen då fikapartnern blev tvungen att vänta på blöjbyte, på tröstning, på lek, -Jo jag vill höra! Förlåt att det är lite rörigt, jag lyssnar fast det kanske inte verkar så! Så kom samtalen när man helt plötsligt inser att man tappat tråden och inte kommer ihåg vad det var som var så viktigt. Så kom grälen man är tvungen att strypa, bära på en hel dag för att gå loss på när Liten somnat. Samtal som bränner under huden i timmar, som får bröstet att fladdra, komprimeras och hjärtat att slå lite hårdare, timme ut och timme in. Samtal som måste vänta. Sen dessa samtal man vill undvika men måste genomföra, vid kanten till sandlådan med kontaktsökande föräldrar man inte känner. Sen kom samtal som det aldrig finns någon tid till. Med dagisföräldrar man bara träffar under 7 minuter vid hämtning men verkligen vill prata med. Samtal då man måste slopa inledning och frågeställning, gå direkt på analys och diskussion. Samtal som kan tvingas att avslutas mitt i en mening då barnvagnsutrymmet redan är delvis upptaget på bussen och man springer med orden hängande i luften mot det andra dörrparet för att ändå få komma fort hem. -Nästa gång, jag måste komma ihåg till nästa gång, att berätta klart. Samtal med ens nära som nästan aldrig hinns med för att man verkligan vill ha tid för orden. Samtal som aldrig blir mer än påbörjade meningar för en själv i tysthet medan man nattar sin lilla. Ord som kanske tar månader på sig att komma fram i ett samtal med en syster, en vän, en älskad.

Trådarna hänger liksom alltid där i luften, lite hela tiden, överallt. Vissa samtal blir lite som vrak man lämnar efter sig på vägen, vissa mer som underbara platser man verkligen vill komma ihåg vägen tillbaka till. Vissa tappar man bort. Vissa samtal blir fragment av sammanhang och möten man kan stöta in i och plocka upp igen. Vissa går en förlorade och lever bara kvar som obegripliga rester av ord med förlorade sammanhang.

Man har inte fri tillgång till samtal. Man har inte utrymmet att låta samtalet tömmas ut och ta slut. Ibland önskar jag mig all tid i världen att få prata färdigt och prata om igen. Att verkligen få prata till punkt nu, inte sen.

tisdag 16 februari 2010

Vad är det för dag idag..?

Sömndrucken mamma. Gosig Liten. -Vi måste gå upp nu. -Mmm, svarar Liten och tar ut tummen ur munnen, -så du kan lämna mig på dagis? In med tummen igen. -Mmm, svarar jag, men du, vad är det för dag idag då? Tyst en sekund. -FEEETISDAG!!! ropar Liten och sätter sig kapprak upp i sängen, -och då ska vi köpa SEMLOOOR efter dagis, när du hämtar mig?!!!

Inte visste jag att det skulle bli en sån hit när jag la upp det igår.

Eller alltså, ok, jag jobbade lite på det. Pratade, förklarade, inte så mycket om det där med att äta upp sig inför fastan och det där med Gud och så, utan mer om det där med bulle med grädde på, florsocker, gå till kondiset, den grejen. Också kanske vi tittade på någon bild på datorn, en och annan googlesök på semla. Så ok, jag jobbade en del på det. Ganska mycket faktiskt.

Lyckades.

*nöjd*

måndag 15 februari 2010

Imponerande A

A bygger en storformats pinholekamera i köket. Jag och Liten kollar på Robin Hood. På riktigt. Han är en väldigt crafty man av och till. Han bygger verkligen en kamera. Jag är impad.

Den där ordbajsande tentan

Alltså. Jag måste bara få ondgöra mig lite över den här förbannade kursen. Igen. Alltså.

Svada: Efter en seminarieserie där deltagarna har suttit och utbytt anekdoter och egna reflektioner med någon slags lös koppling till kurslitteratur, där Östgöten deltagit på samma lösa premisser, alltså inte dykt in då och då som seminarieledare för att styra samtalet eller lyfta det till relevant nivå, utan suttit och snackat med, ska vi skriva tenta. Uppgiften är att utifrån ett eget valt tema, vilket kan vara vad som helst, en film, en bok, en händelse ur verkliga livet, en resa med tunnelbanan, vad som, ska man fortsätta den svamliga diskussionen från seminarierna. Använda minst 70% av kurslitteraturen, och prata på i 4-5 sidor om dessa teoretiska perspektiv. Vi behöver inte referera, det är ju onödigt när vi har ju alla samma litteraturlista(?), och ska helst inte använda vetenskapligt språk(!), utan vara personliga och prata utifrån oss själva. Jag ska skriva en essä, om Döda poeters sällskap har jag bestämt mig för, och tvinga på den dessa teoretiska perspektiv. Bara för att. Inte för att det är relevant i sig på något sätt, utan bara. För Att. Institutionen får alltså pengar för att examinera ut folk från den här kursen. Det är helt overkligt. Om alla humanistiska kurser var som den här borde verkligen humanioran slopas. Kulturkupp vafan på sin plats! Jag lånar pengar av staten för det här, skratta åt mig CSN, gör det. Allvarligt talat?!

Så. Färdig.