Giant pig man freaks me out

Med några månaders mellanrum får jag ofta för mig att jag ska lyssna på José Gonzalez. Varje gång blir jag golvad och exalterad. Och varje gång blir jag påmind om första gången jag hörde hans musik.

I en skitig, lagom ocharmig, kontorslokal på östermalm tränade jag ashtanga yoga under en höst, jag tror det var slutet på oktober ungefär. Som nu, fast då. Vi röjde undan möbler och rullade ihop mattor, gjorde plats. Vi placerade ut våra mattor och medan det mörknade svettades vi, andades och försökte hitta vägar framåt, inåt, med kroppen inte mot. Få saker har lyckats koncentrera mig så som yoga. Kanske musicerande och riktigt förtvivlat barn. Hur som. Mot slutet av ett pass, vi var på väg in i avslappningsdelen, vi la oss ned och rummet började komma tillbaka. Jag började höra hur tyst det var igen, känna av hur mörkt det blivit utanför fönstret. Då hör jag någonstans långt borta en ensam gitarr, genom ventilationstrumman. Och på en sekund är det ljudet den enda som existerar. Ledarens lugna vägledande röst är helt plötsligt inte något att ledas av och söka sig mot, utan något att avvärja för att få lyssna ifred på ljudet som letar sig fram genom luftrummet mellan våra rum, som trevar sig fram genom det skitiga ventilationsgallret uppe i hörnet.

Bitvis var jag inte ens riktigt säker på att jag hörde något. Jag visste inte om de andra hörde. För mig var det en ensam gitarr i ett rum i närheten och musik som fanns bara i den stunden, som spelades ovetandes om att jag hörde. Det fanns någon bakom musiken, någon jag just då upplevde mig vara så fruktansvärt nära. Som fanns där med mig helt ensam, på andra sidan någonstans.

Passet tog slut. Musiken tystnade. Sen fick jag veta vad det var. Att det var något jag skulle kunna lyssna på och göra till mitt, i mina lurar. Och fortfarande blir jag golvad, av samma platta som den jag hörde genom ventilationstrumman, flera år senare. Och ändå, aldrig kommer det kunna bli sådär magiskt som det var då, i mörkret bland främlingar på ett dammigt kontorsgolv med själen vidöppen.

Här får ni en med insekter.



Videon till Killing for love kan ni bara få en länk till: http://www.youtube.com/watch?v=_vz-AZZ6J20, men därav inläggets titel.

Är det ett tecken jag fått?

När det lider mot påsk drabbas jag ganska ofta (läs jämt) av lust att sjunga storverk med orkester. Det hör liksom till, precis som att jag drabbas av enorm lust att sjunga requiem runt allhelgona. Har man sjungit klassisk kör, har man troligen någon gång gjort det i en kyrka, och då har man fått en ganska god rundtur i kyrkoårets högtider. Man har en eller annan passion till påsk, stabat mater till långfredagen, jubilate till annandagen, requiem till allhelgona och en enorm uppsättning advent och messias, ceremony of carols och annat julrelaterat till krubban, ottan, osv. Det är ofrånkomligt. Varje högtid kommer med sitt soundtrack så att säga. Det är så pass att många inbitna korister aldrig någonsin kommer i stämning för någon som helst högtid alls utan att få sjunga ett visst specifikt verk. Detta helt oavsett den religiösa aspekten av kyrkoårets högtider.

En av mina största musikförälskelser som liten var Pergolesis Stabat Mater. Om modern som vakar, väntar och lider med sin son som sakta dör på korset. Stycket är skrivet för sopran, alt och orkester, år 1736. Nu uppförs det oftast med solister, dam/flickkör och stråkorkester. Pergolesi dog, precis som många andra storheter tidigt, vid 26 års ålder. Jag vet inte hur många gånger jag sjungit det här stycket till konsert, eller hur många timmar jag repat det. Jag kan långa delar utantill och känner stämmorna utan och innan. Det är något av det vackraste jag vet.

Det är snart påsk och helt obegripligt (?) fick jag plötsligt en extrem lust att lyssna på just Stabat. Jag var tvungen att avbryta läsningen i veckan för att rota fram mina noter och sjunga igenom vissa delar helt ensam hemma i vardagsrummet. Två dagar efter att jag satt och gal i hemma stötte jag in i en gammal körkompis, en jag ofta sjungit just Stabat Mater med. -Åh! vilken StabatMatercraving jag har! sa jag. -Men vi behöver verkligen sopraner på långfredagen, sa hon, det är ju bara höra av dig, du kan ju hoppa in bara för just det här! Här någonstans började jag fundera på det här med tecken, man måste ju fråga sig om det är något som universum försöker få sagt? Om man är lagd åt det hållet vill säga, annars kunde man ju bara förundras över sammanträffandet.

Jag funderade lite. Kände efter. Vill, mm, jag vill verkligen. Men det tar lite emot, det finns nämligen vid sidan om själva musiken också en gammal korist/dirigent-relation jag skulle behöva konfrontera om jag skulle skicka ut en förfrågan om att vara med. Men det kanske är dags för det med? Precis som att det är dags att fira långfredag snart.

Så läser jag nu att den klassiska musikvärlden firar Pergolesis 300årsdag under 2010. Det känns ju lite som spiken i kistan. Det är nog bara att bita ihop och lyfta luren och be en liten bön att vatten flutit under bron.

Musik en förmiddag

Har lite svårt att koncentrera mig med detta i bakgrunden:

Strunta i tjejen som hoppar runt, och kolla upp bandet istället om du inte redan gjort. Tips. Amadou och Mariam. Man kommer av sig. Man vill bara dansa. Vill ha live. Nu.

Veckans repa

Jo, det är ju fantastiskt det här med musik. Mötet, stunden närheten allt det där. Men man ska ju inte tro att det alltid är så, man ska framför allt inte få sig själv att tro att det alltid är så (note to self). För ibland faller allt som ett korthus, och det låter bara förbannat illa. När det helt plötsligt runt en stiger någon slags skev, vinglig, smått surrealistisk kakafoni som då och då påminner om ett stycke du själv ändå trodde att du sjöng på. När dirigenten slår av och ser lite förbluffad och nästan lite äcklad ut. -Ehh... fick hon ur sig. Det var tyst några sekunder innan uppgivet lite generat garv bröt ut i lokalen. Garv att gömma sig i.

Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.

Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:

När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.

Repa igen

Sen jag suttit hela dagen och som A sa till min syster när hon ringde att -hon sitter här och krystar fram en tenta, och räckte mig luren, fick jag äntligen gå och repa! Det var tur, för det var verkligen mental kryst, hela dagen, med otroligt dålig datadisciplin. Jag menar hur många gånger kan man kolla sin mail? Med hedern i behåll? Jaja, nu finns det text i alla fall, att såga och skriva om, ni vet hur det är.
Men åh repa! Det här sjöng vi idag bland annat: Gustaf Sjökvist – Dofta, Dofta Vit Syrén. Wikander, vilket geni. Fint som snus. För en kort sekund anades försommar, om än i en trist replokal, utan fönster med kallt sterilt ljus, ton av snö utanför dörren och fötter som isbitar. Kalla lite fuktiga.
Vi sjöng också detta: The Kings Singers – The Lamb. Den här inspelningen är helt ofattbar. Den är omänskligt perfekt. Att ens föreställa sig att vara en del av den här musiken är obeskrivligt för mig. Ledsen att jag inte kan bjussa på youtubeklipp, men de är ju så dåliga hela tiden. Jag måste nog sluta nu innan jag tappar styrfart helt och försvinner ner i det här orerandet.
Det är ju en dag imorgon också.

Repa repa repa

Åh vad det är fantastiskt att repa! Inte alltid. Men det där gångerna när det plötsligen händer, när allt faller i synk. Då är det tre timmar av läsa, titta, föjla, lyssna, låta, möta. Och magi uppstår, det blir musik. Musik som bara finns där och då, mellan oss och i rummet. Man är utlämnad till de övriga som sjunger och helt i händerna på dirigenten. Då fylls alla tomma kärl i magen, bröstet, själen. Kärl man innan liksom kunde ana var tomma, men som man inte riktigt kände längre. Förrän nu. Då är tre timmar ingenting. Det är en fis i rymden. En oändligt livsviktig fis.
Vi sjöng Oslo Kammerkor – Gjendines Bådnlåt, arr. av Gunnar Eriksson ikväll bland annat. Ledsen att jag inte kan bjussa på ett youtubeklipp, men de versioner som ligger där är alltför dåliga. Det här stycket är magiskt.

Kurs, kräks och koma

Klockan är 11. Nu har jag hetsat till universitetet, dragit av en presentation och förberett ett seminarium om Bourdieu för att sen ränna hem till min (fortfarande?!) kräksjuka dotter för att A ska kunna hetsa vidare till sitt plugg, skriva tenta och dra en annan presentation. Yes alltså. Livet är på min sida. Det kändes verkligen så när Liten vaknade kräkandes, IGEN, klockan 3 inatt. (Stilfiguren i texten ovan kallas med litteraturvetenskaplig terminologi litotes, kan även ses synonymt med engelskans "understatement". Otroligt initierat, vitsigt och viktigt kunnande, check!) Dagens highlight so far är i alla fall att kursen i och med dagens seminarium är slut. Nu är det bara en ordbajsande tenta kvar mellan mig och befrielsen. Kulturkoman är snart över.
Detta kan jag bjuda på:

Flickan i trädet

-Sjunga mamma, sjunga, säger Liten ut i mörkret. Vi ligger inne i sovrummet och har just läst klart och släckt lampan. Hon ligger nerbäddad i sin säng och jag håller hennes hand. Jag sjunger "Om alla berg och dalar" och "Jag blåste i min pipa". -Mamma, sjung Alla sånger, svarar Liten. Så jag sjunger vidare. Att sjunga med och för henne har alldeles från början vait ett sätt att umgås, ett sätt att vara med varandra. När jag satt där med bäbis i knät, och inte hade något direkt att säga, medan Liten tittade och tittade sådär förväntansfullt men stilla på mig, ja, då sjöng jag. Visa på visa, vers efter vers. Och sånger och texter blev något jag började samla på mig. Man vet aldrig när man måste sitta fastspänd i en trång bil på bred motorväg utan möjlighet att stanna och låta den lilla fastspända röja runt lite. Eller när det bara inte går att sova. Då är stora förråd bra.

Jag fortsatte med "Flickan och trädet". Den visan sjöng min äldsta syster för mig första gången när jag var så där nio år. Den handlar om en flicka med blåsvart hår som sitter högst uppe i det högsta trädet, i den längsta skogen, i det största landet. När det blåser så når hennes hår över skogen. Men en dag blåser det värre, och högsta trädet går itu med ljudet av en sträng som brister, och bak bergens toppar ses ett fladdrande blåsvart hår försvinna. Sista versen går:

Och Du som lyssnar till denna visa
och är en flicka med svarta lockar,
jag undrar bara om det var du,
som blåste bort ifrån högsta trädet,
i längsta skogen, i största landet?
Den dag då trädet gick mitt itu.

Jag minns hur jag levde mig in. Hur jag önskade att mitt ostyriga hår var blåsvart, att det kunde vara jag, på riktigt, som min syster sjöng om. För jag kände ju i magen att det var det, det var jag och mitt ostyriga hår, och trädet och skogen, allt passade ju in! Det var ju jag. Om det bara inte var för den där blåsvarta färgen.

Varje gång jag sjunger den visan, som jag för övrigt tror Fritz Sjöström skrivit, ser jag samma saker som när jag var nio. Kanske inte i detalj. Jag önskar inte längre på samma sätt att hon vore jag. Men känslan jag får i magen, och bilderna jag ser, är desamma.

Liten somnade ganska snart. Och jag ligger kvar och undrar vad Liten tänker? Jag undrar varför hon älskar just "Jag blåste i min pipa". Jag hoppas hon minns, och berättar för mig en dag.

Söndagskänsla och hatmangel

Söndag kväll:
Men deliver me från söndagskänslan. Jag har inte haft sån på flera år. Det är den här förbannade kursen, jag är övertygad om det. Helt bortsett från den kramp som satte in tidigare i veckan, vilken fortfarande är ett ofrånkomligt hot varje gång jag går in i klassrummet, så är det något med sammanhanget som får mig att vilja skolka. Och det var länge sen. Jag har annars haft den äran att nästan uteslutande läsa sånt jag verkligen gillat och varit intresserad av, på universitetet i alla fall. Och jag är egentligen intresserad nu med, men jag vill bara inte gå dit helt plötsligt. Mannen som undervisar är dessutom östgöte, vilket annars brukar vara ett plus, jag gillar östgötska, min far är östgöte (även om man bara får höra det när han pratar med sin syster), jag skämtar på östgötska. Det är en fantastiskt oförarglig dialekt, som är sjukt underhållande att driva med. Men det här är inget skämt, det här är näradöden, varje minut. Han pratar så utstuderat långsamt, pepprar med torra akademikerskämt, försvinner på ändlösa avvägar om böcker vi inte ska läsa, kuriosa ur hans liv som lärare, student bla bla bla. Kulturkoma. Det är så förbannat oinspirerat. Jag vill inte gå dit.

Idag:
Yes alltså, we're back. Inte tack vare östgöten, eller administratören som idag svamlade om hur vi hade en sån särskild kompetens och hur vi skulle ta för oss i arbetslivet. Jag har spenderat dagen i biblioteket med Nine inch.. argt hamrande i lurarna. Det var ett tag sen, och det är alltid lika underbart att upptäcka en riktigt bra platta igen. Att ta upp en skiva som varit ett monument i ens musikliv och få älska det lika mycket nu, här, som där och då. "The fragile", jag saknar ord. Nine inch..., med sitt lagom bombastiska, halvpretentiösa hatmangel, har alltid haft en fantastiskt uppiggande effekt på mig. Ju mer Trent Reznor skriker "your filthy little worn out broken down see though soul" i öronen på mig ju bredare ler jag på insidan. Det är lite stört, men funkar varje gång.

Så med ett nöjt leende på insidan slog jag upp bok ett på min litteraturlista, "Övervakning och straff" av Foucault. Inställd på gigantiskt, troligtvis oövervinnerligt, motstånd. Jag vet inte om det var Trents förtjänst, men jävlar vilken bok. Det här kanske blir bra ändå. Söndagskänslan är som bortblåst.

Om att vara light

Hade ett samtal idag om bloggskrivande. Om hur inläggen bör vara korta, lagom ironiska, gärna med samtidskoppling och tillhörande fyndigt avslut. Blogginlägg bör vara...light, för att locka läsare i stor skala. Läser man runt blir mönstret ganska tydligt, det finns ett blogglingo. Det kan man ju verkligen skita i, kom vi fram till. Bestämmer man sig för att i första hand skriva för sig själv, är ju bara det egna lingot intressant. Sen är det kanske lättare sagt än gjort. Det är svårt att skriva och helt stänga ute bilden av en läsare.

När jag senare åkte hemåt efter vår promenad (läs: halt motigt traskande i snömodd med barnvagn runt ett kvarter, barnet somnade), insåg jag att det nog är det där med light jag inte kan eller vill få till. Det här till exempel är kanske inte så light, men fy fan va det är bra.

Liten sitter som klistrad när jag spelar det hemma.

Något annat som inte känns så light just nu är David Hawkes bok Ideology. En hel bok av: "the self is produced by the interaction of signifying systems which allocate it a particular identity without any independent volition on its part." Mmm, det blir roliga 191 sidor detta.
I morgon.