Åh kören

Bästa, bästa kören. Kören är mitt fönster. Det slår upp och släpper in en massa luft och ljus, en gång i veckan. När jag inte har det där veckovisa insläppet, då blir livet lätt mest transportsträckor när det är som nu, lite för hög belastning på alla fronter. Ni vet, man vaknar, börjar med att påminna, tjata, stressa för att få alla i alla fall hjälpligt klädda och födda till förskola och skola innan man raskt skyndar mot tunnenbanan, står packad som en sill för att med snabba foten först gå fort fprt i lämmeltåget från tunnelbanan mot kontoret. Jobba och jobba på för att hina det där och det där innan mötet innan lunchen innan seminariet innan... för att lämmela tillbaka för att skynda sig hem, för att skynda sig med middagen så att vi hinner SITTA ner i alla fall lite tillsammans innan vi börjar påpeka att det börjar bli dags för pyjamas nu. Verkligen dags att sova nu så att barnen inte är dödströtta imorgon, jo kom NU annars Hinner vi ju inte Läsa! Åh, äntligen hamnar man i sängen och orkar förhoppningsvis läsa i alla fall två kapitel och ber en inre bön för att den lilla ska somna i alla fall gaska fort, så att man hinner sitta en stund helt ifred i soffan. Och kanske småprata lite, eventuellt tjata sig till lite fotmassage och glo på ett sparat Top chefavsnitt.

Jo kören. En dag i veckan bryts ovanstående dagschema (alltså vardagsmisären? Nä, alltså det är ingen misär, bara ett jäkla ekorrhjul när man ställer upp det sådär. Ett ekorrhjul jag i många år prioriterat bort. Önskar att jag kände att jag kunde det nu. Mental note - måste hitta saker som tar min tid, såna som jag kan bli av med, och prioritera bort dem. Jag vill inte ha ekorrhjulet) och det bryts helt och totalt, koncentrationen fokuseras helt på något specifikt och avgränsat. Man kan bara ägna sig åt ljudet, sin plats i det, sin notbild och sin dirigent. Åh min dirigent. Hon är magisk. När hon gör det där som hon gör, tar musiken i sina händer, då är det som att hon tar den inne i en. Hon håller musiken som kommer inuti en i sina händer och får den att dansa med henne. Ibland känns det som att hon helt fysiskt drar den ur en, runt solar plexus. Det lättade något från min axel. Det behövdes luft. Mera luft.

Fräser och gormar

mest hela tiden. Stackars stackars familj. Att stå ut med mig just nu, jag förstår att det inte är jättekul, oavsett ålder och familjespecifik relation till nämnda stresshjärta.

Jag måste rida ut den här stormen. Jag var så oförberedd på att den skulle komma. Den ska inte komma när en får det man jobbat för och strävat efter. (Eh, har det kanske hänt förr, kära vän? Anas en liten underliggande problematik rörande förväntningar... på mig själv?). Den ska ju komma vid kriser, alltså ja, ni vet, såna där, kriser? Nej. Behöver ta en dust med duktigheten. Inte få panik av den krypande ångesten. Och hitta ett fokus där det finns lagom distans, till duktigheten och de faktiska kraven. Där det som är viktigt får plats. De närmast hjärtat, lusten och tanken.

Jag behöver konstruera en inre coach som kan påminna om kursen, hålla garden på plats när den behövs och värna känslan; hjälpa till att navigera. Jag känner mig som Bambi som snurrar runt med magen mot isen i en rätt vildsint piruett med oberäknelig bana. Vore fint att i stället få skrinna framåt med lugna smäckra skär över sjön, med siktet mot en mötande solbeklädd strand och solen i ryggen. Men var tusan har jag gjort av skridskorna? Och varför är de så gruvligt rostiga?

5 cm snöslask och jag

känner trygghets narkomanen i mig väldigt starkt. Veckan har kanske inte varit den bästa. Varför ska en hålla på såhär?! Utsätta sig för jobb som verkligen Kräver en? Kunde en inte bara nöja sig med "att göra sitt och gå hem"-jobb? Att ha ångest för sitt jobb, vad Är det för skit? Att ha det för sitt liv, sina relationer eller något annat som är viktigt på riktigt, det kan jag stå ut med, men jobb? Alltså Jobb?!

Jag vill bara ligga som ett ludd i en varm ficka. En ficka på någon trevlig person som donar med ditt och datt. Vagga med. Stanna upp och slumra till, undra varför vi stannat helt plötsligt. Skumpa vidare. Och bara få ligga kvar, obemärkt.

Helst i A's ficka. Men ficka på annan snäll och trevlig person duger också.