Folk säger så mycket, förklarar så mycket, tycker så kolossalt mycket, så fort en människa blir gravid. Alla dessa råd. Alla dessa "det är såhär" och alla dessa skräckhistorier. Min favorit från när jag väntade Liten var en människa, en tvåbarns mamma som jag aldrig träffat förr som lugnt förklarade för mig, efter en 15 minuters konversation i en full bar, att när stunden för förlossning väl kom, då skulle jag Känna precis vad som var rätt. Inte bli rädd, utan Känna, med det där eviga och rosenskimrande i blicken, precis vad jag ville och hur jag skulle göra. Det fanns ingenting att säga, bara hålla tyst och låta människan snacka tills jag hittade första bästa ursäkt och avlägsnade mig. För så är det, De Goda Råden kommer, hur man än gör. Vad man än säger. Hur lite man än samtycker och hur mycket man än visar att man vill prata om annat och inte är det minsta intresserad av varesig samtalsämnet eller goda råd. Och det finns ju så mycket att råda om, älta och pådyvla folk som väntar barn. Så många historier, rön, skrock, minnen och myter att dela, sprida och spekulera kring. Det mesta kan man låta passera (läs: skita i) har jag insett.
Men så finns det en sak. En irriterande sjukt löjlig grej som brukar upprepas i relation till gravida på det mest idiotförklarande vis. Att gravida kvinnor blir dumma. Att man helt enkelt fattar långsamt. Tänker långsamt och får svårare att lägga ihop ett och ett. Eller kanske snarare svårt att lägga ihop ett och ett, två och två och tre och tre samtidigt och hålla fler trådar igång. Gravida blir således glömska och lite virriga. Detta ska tydligen ha att göra med att synapserna i hjärnan tacklar av, börja klicka lite så att säga.
Jag skulle så gärna garva högt med opassande öppen mun. Om de inte vore för det löjliga faktumet att jag kan känna att min annars ganska välvilligt inställda hjärna så uppenbart arbetar emot mig, nu, precis som när jag väntade Liten. Allra tydligast är det när jag sätter mig för att skriva. Framförallt när jag måste vara tydlig, rakt på sak och problematiserande. Jag sitter med texter som annars hade tagit mig halva tiden och formulerar om och om. Inte för att jag tycker det jag skrivit är dåligt, utan för att jag inte på samma sätt som annars kan formulera mer avancerade tankegångar. Jag formulerar om fyra fem gånger för att överhuvudtaget få fram det jag har tänkt. Jag kan tänka det, och känna sammanhangen, jag vill beskriva men det är som att kopplingen mellan tanke och språk bara fungerar på vart fjärde försök. När jag väntade Liten fick det uppenbara konsekvenser för mina studieresultat. Utan att jag riktigt fattade hur eller varför fick jag så sopiga betyg helt plötsligt. Men nu känner jag det, så irriterande tydligt, varje gång jag sätter mig för att skriva. Och det stör mig något ofantligt. Men vad ska jag säga? Ursäkta mitt taffliga resonemang, jag är gravid?
Nä, känns inte helt ok. Känns inte som ett alternativ faktiskt. Alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Riktigt riktigt irriterande är vad det är. Jag kände samma sak framförallt när jag väntade storebror. Det kändes inte ok alls att lämna jobbet med flaggan hängandes så där lite slarvigt hissad och svansen mellan benen. Med lillasyster gick jag tidigare på föräldraledighet just för att slippa den där känslan, men den kom faktiskt inte lika intensivt den gången heller.
SvaraRaderaEnda förklaringen som jag accepterat är att kroppen är så upptagen med allt annat att koncentration prioriteras bort. Fast ok, det är det ändå inte.
Men är det inte bara så att man faktiskt har något större och viktigare som stjäl ens uppmärksamhet? Något som hela tiden påminner en om sin existens, något underbart häftigt? Ska det vara så konstigt att man blir lite disträ då?
SvaraRaderaSedan kommer bebistiden och då är man också så där ofokuserad (eller rättare sagt - man är fokuserad men kanske inte på det man i stunden vill).
Men frustrerande är det klart att det är. Att inte kunna som man brukar. Kanske hjälper det att tänka att det här är nu. Det är det här som är viktigt nu. Det är här mitt fokus ska vara.
Kul att du bloggar igen!
K: Nog är det så att kroppen liksom prioriterar bort. Det är så irriterande bara=)det är det enda jag så påtagligt känner mig hindrad av, allt det där andra kroppen håller på med har jag lättare att bara ta som det är märker jag.
SvaraRaderaLillaGrå: Tack, det känns roligt att skriva här igen! Det är märkligt att uppleva hur mycket kropp man egentligen är, om man säger? I vanliga fall, alltså i ogravidt tillstånd, är det så lätt att gå på den här kropp/sinne uppdelningen, där i alla fall för mig, sinnet eller tänket så tydligt sitter högst? Så kommer kroppen helt plötsligt stampande in och bara "nej nej, lilla du, här är det faktiskt jag som styr. Du bara fattar inte det annars".
Grattis förresten och hur mycket gravid är du?
SvaraRadera(alltså i vilken månad...)
Jo det blir så "back to basic". Naturen/kroppen vet hur det ska vara och det är bara att försöka hänga med!
LillaGrå: Tack! Jag är lite mer än halvvägs. Är så dålig på det där med månader, vad blir det, i 5e, 6e? Hänger med så gott jag kan=)
SvaraRaderaNär SKA du och pappa gifta er?
SvaraRaderaBra fråga. Återkommer.
SvaraRadera