Långt borta, tyst

Vi har flytt. Åkt hela dagen i skuttig liten bil. Med nojja för hastigt påkommen kräksjuka hos Liten. Några mil utanför Stockholm började hon helt plötsligt oprovocerat gråtgnälla. En minut senare hulka. Men hejdade sig och somnade istället. Jag tackar försynen för den välsignelsen. Jag kunde förstås inte släppa tanken på att hon kanske skulle ändra sig och kräkas i alla fall och satt således på nålar de sex timmar vi satt inklämda i bilen. Men nu är vi här. Ungefär tre mil från norska gränsen, i de djupaste värmländska skogarna, hos min ena syster och hela hennes fantastiskt barnfyllda bullriga familj. Det händer något här. Det är inte att jag går ned i varv och hjärtat liksom bultar långsammare, det är ingen komma-till-landet-transformation. Det är något annat. Allt blir mjukt på något vis, nära.

Innan syster min flyttade hit hade jag i princip aldrig satt en fot i värmland, än mindre i denna lilla by. Men varje gång vi kommer hit är det lite som att komma hem till ett föräldrahem, ett sånt där ställe där man växte upp och där ens föräldrar förvaltar och håller ens förflutna vid liv. Nu har jag inte något sådant, och här finns definitivt inte rester av mig och min uppväxt i undanskymda vrår eller omsorgsfullt packade lådor i källaren. Men här finns en syster, och en familj. En familj vi liksom bara glider in i. Här är vi långt borta men helt nära.

Liten sover. Alla kusinerna sover. Vuxenprat i soffan med ett glas vin. Jag vill aldrig åka hem.