Det här med barnkalas

Det är ett antal dagar senare, och det känns fortfarande inte som att jag sovit. Däremot har jag haft barnkalas, dock (nästan) utan barn. Ett par kusiner till Liten och en liten gudbror. Vi har ännu inte satt igång med det där så kallade "barnkalaset" utan kör fortfarande på kalas med vänner och familj. Jag bävar inför tanken på att det kanske en dag måste förändras. Barnkalas, huu.

Liten blev bjuden på ett i höstas, sitt första. Och jag fick hejda mig, fysiskt, från att inte vända mig om och springa när mamman hejdade mig utanför dagis för att bjuda in. Jag fick kämpa mot invändig andnöd och sakta krypande panik. Barnkalas var det värsta jag visste när jag var liten. Liten hade sedemera jätteroligt, tyckte kalas va toppen. Tårta och någon annans leksaker, helgrymt. Själv tänkte jag, varannan minut, att -Vi måste inte gå! Vi kan gå hem igen! ville jag säga och försäkra mig om att hon tyckte allt var ok. Men det kunde jag ju inte göra. Hon är ju inte jag. Hon vill leka med andra. Hon är ju inte rädd för de andra barnen, det är ju jag som är. Så jag knep igen och sa, -ja, vad roligt med kalas! och hoppades att jag lyckades maskera min vånda.

Jag överlevde. Vuxet trevlighetsprat i köket med okända människor med barn i samma ålder, det är barnkalas från ett vuxet perspektiv - kanske lite socialt...klämt? men överlevbart. Och Liten, vad hade jag att oroa mig för? Hon har ju alltid sagt till när det är något som inte stämmer, eller något hon vill eller inte, och hon roade sig kungligt. Två bitar tårta och lekmonopol på gungälgen.

Det är en djungel detta att vara förälder. Inte för att ungen är krånglig eller svår att förstå sig på, utan för att man själv är så förbannat omöjlig. Man (läs: jag) har så mycket skräp och damm och skit som ligger och pyr i gamla vrår, och när man minst anar det så dyker det fram och fäller en raklång, och där står ungen och undrar va faan morsan håller på med? Där ligger man och bara "ehh, vänta lite, måste spackla/laga/städa, alternativt helrenovera, så kommer jag strax, gå du i förväg! Pappa kan följa med, jag kommer strax!" Tack gode att man har privilegiet att vara två om detta. Och för att ungen är så underbar att man kan våga sig in i även den skitigaste, mest unkna vrå, när man vet att det väntar en sån på en, där utanför.

Tröttma

Jag är så trött så att jag vill grina. Har ont i huvudet, mår lite illa. Har inte fler ord än så.

Såhär har det låtit idag:


Sova. Jag måste få sova.

Flickan i trädet

-Sjunga mamma, sjunga, säger Liten ut i mörkret. Vi ligger inne i sovrummet och har just läst klart och släckt lampan. Hon ligger nerbäddad i sin säng och jag håller hennes hand. Jag sjunger "Om alla berg och dalar" och "Jag blåste i min pipa". -Mamma, sjung Alla sånger, svarar Liten. Så jag sjunger vidare. Att sjunga med och för henne har alldeles från början vait ett sätt att umgås, ett sätt att vara med varandra. När jag satt där med bäbis i knät, och inte hade något direkt att säga, medan Liten tittade och tittade sådär förväntansfullt men stilla på mig, ja, då sjöng jag. Visa på visa, vers efter vers. Och sånger och texter blev något jag började samla på mig. Man vet aldrig när man måste sitta fastspänd i en trång bil på bred motorväg utan möjlighet att stanna och låta den lilla fastspända röja runt lite. Eller när det bara inte går att sova. Då är stora förråd bra.

Jag fortsatte med "Flickan och trädet". Den visan sjöng min äldsta syster för mig första gången när jag var så där nio år. Den handlar om en flicka med blåsvart hår som sitter högst uppe i det högsta trädet, i den längsta skogen, i det största landet. När det blåser så når hennes hår över skogen. Men en dag blåser det värre, och högsta trädet går itu med ljudet av en sträng som brister, och bak bergens toppar ses ett fladdrande blåsvart hår försvinna. Sista versen går:

Och Du som lyssnar till denna visa
och är en flicka med svarta lockar,
jag undrar bara om det var du,
som blåste bort ifrån högsta trädet,
i längsta skogen, i största landet?
Den dag då trädet gick mitt itu.

Jag minns hur jag levde mig in. Hur jag önskade att mitt ostyriga hår var blåsvart, att det kunde vara jag, på riktigt, som min syster sjöng om. För jag kände ju i magen att det var det, det var jag och mitt ostyriga hår, och trädet och skogen, allt passade ju in! Det var ju jag. Om det bara inte var för den där blåsvarta färgen.

Varje gång jag sjunger den visan, som jag för övrigt tror Fritz Sjöström skrivit, ser jag samma saker som när jag var nio. Kanske inte i detalj. Jag önskar inte längre på samma sätt att hon vore jag. Men känslan jag får i magen, och bilderna jag ser, är desamma.

Liten somnade ganska snart. Och jag ligger kvar och undrar vad Liten tänker? Jag undrar varför hon älskar just "Jag blåste i min pipa". Jag hoppas hon minns, och berättar för mig en dag.

Söndagskänsla och hatmangel

Söndag kväll:
Men deliver me från söndagskänslan. Jag har inte haft sån på flera år. Det är den här förbannade kursen, jag är övertygad om det. Helt bortsett från den kramp som satte in tidigare i veckan, vilken fortfarande är ett ofrånkomligt hot varje gång jag går in i klassrummet, så är det något med sammanhanget som får mig att vilja skolka. Och det var länge sen. Jag har annars haft den äran att nästan uteslutande läsa sånt jag verkligen gillat och varit intresserad av, på universitetet i alla fall. Och jag är egentligen intresserad nu med, men jag vill bara inte gå dit helt plötsligt. Mannen som undervisar är dessutom östgöte, vilket annars brukar vara ett plus, jag gillar östgötska, min far är östgöte (även om man bara får höra det när han pratar med sin syster), jag skämtar på östgötska. Det är en fantastiskt oförarglig dialekt, som är sjukt underhållande att driva med. Men det här är inget skämt, det här är näradöden, varje minut. Han pratar så utstuderat långsamt, pepprar med torra akademikerskämt, försvinner på ändlösa avvägar om böcker vi inte ska läsa, kuriosa ur hans liv som lärare, student bla bla bla. Kulturkoma. Det är så förbannat oinspirerat. Jag vill inte gå dit.

Idag:
Yes alltså, we're back. Inte tack vare östgöten, eller administratören som idag svamlade om hur vi hade en sån särskild kompetens och hur vi skulle ta för oss i arbetslivet. Jag har spenderat dagen i biblioteket med Nine inch.. argt hamrande i lurarna. Det var ett tag sen, och det är alltid lika underbart att upptäcka en riktigt bra platta igen. Att ta upp en skiva som varit ett monument i ens musikliv och få älska det lika mycket nu, här, som där och då. "The fragile", jag saknar ord. Nine inch..., med sitt lagom bombastiska, halvpretentiösa hatmangel, har alltid haft en fantastiskt uppiggande effekt på mig. Ju mer Trent Reznor skriker "your filthy little worn out broken down see though soul" i öronen på mig ju bredare ler jag på insidan. Det är lite stört, men funkar varje gång.

Så med ett nöjt leende på insidan slog jag upp bok ett på min litteraturlista, "Övervakning och straff" av Foucault. Inställd på gigantiskt, troligtvis oövervinnerligt, motstånd. Jag vet inte om det var Trents förtjänst, men jävlar vilken bok. Det här kanske blir bra ändå. Söndagskänslan är som bortblåst.

Kalas to come

Vi har ägnat hela helgen åt att preppa vårt hem inför nästa helgs födelsedagkalas. Liten fyller tre. Det är helt galet, bananas, är verkligen ordet. Vi har städat, tvättat, bakat nästan allt inför kalaset, kört skräp, sågat itu julgranen som låg död på uteplatsen och skickat även den till tippen, it goes on and on. Det är rent. Det är himmelskt, om det inte vore för söndagskänslan som infunnit sig.

Inför varje födelsedag, så där tre dagar innan, sätter en väldigt underlig atmosfär in hos mig, jag blir nog ganska inåtvänd. Det tog rätt lång tid att få ut Liten. Och alla de där timmarna, dagarna, blir väldigt tydliga för mig när hon ska fylla år. Flera gånger om dagen kommer det minnesbilder, glimtar av de där timmarna, och allt blir för korta korta små stunder lite verkligt igen. Annars är den där förlossningsbubblan något jag verkligen måste kämpa mig in i för att verkligan komma ihåg och känna. Historien kan jag rabbla, men att verkligen minnas, det kräver annars ganska mycket beslutsamhet. Men inte så här års. Vanligtvis, vi får se hur det blir denna gång. Fortsättning kanske följer.

Kön: okänt

Elin Grelsson skrev igår ett inlägg om könstillhörighet, om hur samhället avkräver oss en könsbaserad kategorisering av kvinna eller man. Jag tänker inte kasta mig in i den debatten, och heller inte komma med utläggningar om begreppet "hen" och dess vara eller ickevara. Men hennes inlägg är bra och ämnet intressant, och drar man resonemanget ett steg längre kan man fråga sig vad som händer när den där kategoriseringen om möjligt upphör? Hur reagerar vi som människor när vi möter någon vars biologiska kön är obestämbart eller bara helt okänt? Då menar jag inte i bemärkelsen att man medvetet leker med könsstereotyper ála butch/fjolla, utan kön: okänt.

Barn som föds med osäker könstillhörighet, att yttre och inre könsdelar eller körtlar inte överensstämmer, opereras oftast till det ena eller andra under första levnadsåret. Detta trots att man inte vet hur barnet kommer orientera sig, alltså identifiera sig själv, som man eller kvinna. Man är inte villig att ta risken av den könsförvirring man förväntar sig ska uppstå, och det oförstånd man förutsätter att barnet kommer mötas av. Så man bestämmer själv, eller ja, föräldrar och läkare alltså. Flicka pojke pojke flicka, ja, vi tar den här kategorin människa, så! nu är du en hel person lilla vän. Nu är säkerligen inte det här valet enkelt för någon inblandad, så ursäkta den spetsiga tonen. Är könstillhörigheten osäker sätter Den Stora Könspaniken in, och samhället kan inte omfatta dig som människa. Om detta kan man tycka vad man vill och vända de moraliska och etiska aspekterna kring att operera fram ett bestämt kön runt runt. Det verkligt intressanta, för mig, är hur jag själv reagerat vid de (få) tillfällen då jag faktiskt ställts inför kön: okänt.

Första gång var då Liten föddes. Efter helvetets samlade plågor, en fullständigt allomfattande genomskärande totalsmärta då jag nästintill upplöstes och allt omkring utplånades, kände jag något slemmigt smeta runt på magen. Vad i helvete håller de på med nu?! var min första tanke, syftande på all den vårdpersonal (7 pers!) som befann sig i rummet samtidigt. Så kände jag plötsligt att stämningen på något vis förändrats och jag insåg att det slemmiga de smetade runt på min mage var en människohög. Där låg Liten. Och några få sekunder låg den lilla högen där, tätt tätt, nära. Skrek lite och halkade runt, bökade och trevade, medan jag tittade och tittade och försiktigt kände på den lilla, nästan overkliga, kroppen. Så säger någon plötsligt -Var det någon som hann se vad det var? Tystnad. Nej. Ingen hade hunnit se. En kort liten stund var Liten bara en människa. Det märkliga är, att i den stunden var Liten på något vis främmande för mig samtidigt som att jag och Liten just då var närmre varandra än jag någonsin varit någon. Vi bara var, tillsammans, helt nära. Och jag kommer ihåg att det var något som tog emot, jag ville inte riktigt se efter, ville inte svara på frågan om vad "det" var. Det fanns något i det där könlösa, främmande, som jag inte ville släppa. Liten var bara mitt barn. Ett par sekunder senare makade jag runt Liten lite och berättade för de andra att Liten var en flicka. Men de där få sekunderna var hon bara en hal smetig liten människa på min mage, Liten. Och jag menar inte att det var bättre eller sämre än fem minuter senare när hon också var en flicka. Men det var annorlunda.

Kulturvetarfenomen

Jag har läst humanistiska ämnen på universitetet några år nu och tycker nog man kan säga att humanisten har viss...framtoning. I klassrummet ser man liksom, lite oavsett humanistiskt ämne att, ja - här intresserar vi oss för kultur. På littveten finns en uppsättning, en lite annan på filosofin, musikvetenskapen, ytterligare en på konstvetenskapen und so weiter. (Konstvetenskapen har dessutom, har jag hört från säker källa, de snyggaste tjejerna. Denna sanning avslöjas av en 30årig snubbe på geovetenskapen som funderade på att läsa lite dubbelt för att "komma ut lite mer, bredda det sociala umgänget".) Hur som, humanister har liksom en kulturvibb om sig, vilket är helt naturligt - det är ju det den främst intresserar sig för. Och jag känner mig hemma där, långt mer hemma än bland ekonomernas och juristernas portföljer till exempel. Jag fick en gång kommentaren "jamen du är en sån där kulturkofta som gillar att tälta" och det kan man ju säga vad man vill om eftersom jag inte gillar att tälta och inte riktigt kan känna igen mig i begreppet kulturkofta, men andemeningen har ju rätt bäring i alla fall, typ. Men så finns det ett läge där humanisternas kulturvibb går fullständigt överstyr.
Jag ryckte i morse upp dörren till ett seminarium på kulturvetarlinjen. Gick in, på sedvanligt stockholms universitetsmanér hälsade jag inte på någon, tittade knappt upp. Satte mig rätt långt fram i det ganska tomma rummet. Längst bak sitter en tjej och en kille och pratar. Om sina ämnen, sina uppsatser, och till sist sina stundande praktikplatser. Redan när jag går in har jag på känn att det där humanistvibbiga överstyret kommer snart, och visst, ett poäng till mig. Det tog 45 sekunder. salen är helt knäpptyst, och med hög stämma så att alla verkligan ska höra utbyts:
-Var ska du göra praktik? frågar snubben.
-New York... svarar tjejen, på .... (något ställe som uppenbarligen var sjukt creddit i hennes mening)
-Asså, jag får ju komma tillbaka till filmfestivalen. När jag vill...de har verkligen sagt det, men asså, jag vill verkligen åka nu...
-Aha, svarar snubben, motvilligt impad men nöjd att tjejen med praktik i NY sitter bredvid honom, - var ska du bo?
-Asså, jag har två lägenheter, en på Manhattan och en i Brooklyn, och asså, det är helt sjukt man tror att det ska va billigare i Brooklyn men asså, det är typ lika dyrt, men då måste jag ju åka typ 40 minuter till "det ascreddiga stället jag inte vet vad det hette"...och då liksom a det är ju jobbigt.
Såhär håller det på. Omedelbart hon öppnar munnen känner jag hur det kommer ryck, ryck, skak, ryck, skak, Ryck Ryck RyckRYckRYCK. KULTURKRAMPEN tar över mig totalt och ett nästan oemotståndligt tourettesliknande behov att säga fula ord rakt ut i tomma luften sätter in. Att vara ful och grov i mun, bara kräkas verbalt och smetigt, snyta mig i näven, fisa högt och garva hysteriskt.
Jag gjorde inte det. Jag höll mig, men kände hur jag behövde dö lite inombords för att inte ge efter. Och det kommer mera. Två dagar i veckan fram till slutet av mars. So help me God.

Om att vara light

Hade ett samtal idag om bloggskrivande. Om hur inläggen bör vara korta, lagom ironiska, gärna med samtidskoppling och tillhörande fyndigt avslut. Blogginlägg bör vara...light, för att locka läsare i stor skala. Läser man runt blir mönstret ganska tydligt, det finns ett blogglingo. Det kan man ju verkligen skita i, kom vi fram till. Bestämmer man sig för att i första hand skriva för sig själv, är ju bara det egna lingot intressant. Sen är det kanske lättare sagt än gjort. Det är svårt att skriva och helt stänga ute bilden av en läsare.

När jag senare åkte hemåt efter vår promenad (läs: halt motigt traskande i snömodd med barnvagn runt ett kvarter, barnet somnade), insåg jag att det nog är det där med light jag inte kan eller vill få till. Det här till exempel är kanske inte så light, men fy fan va det är bra.

Liten sitter som klistrad när jag spelar det hemma.

Något annat som inte känns så light just nu är David Hawkes bok Ideology. En hel bok av: "the self is produced by the interaction of signifying systems which allocate it a particular identity without any independent volition on its part." Mmm, det blir roliga 191 sidor detta.
I morgon.

Ingång

Alltså. Hur gör man? Vart börjar man? Det finns liksom inte någon naturlig ingång till det här, skrivandet av blogg, alltså. Så. Man får helt enkelt bara börja. Lite vart som helst. Varför inte med att berätta att man har haft en jäkligt bra dag. En sån där, i min värld ganska ovanlig dag, när man känner att hårt arbete verkligen får sin belöning. Man har skrivit stretat strulat skrivit stånkat och skrivit vidare. Hela tiden tänkt att det känns lite som att sitta på avloppskanten och vara en tvärhand hög, när någon drar ur proppen till badkaret och vattnet helt övermäktigt suger en neråt, men ändå tänkt att; det måste gå att simma i det här! Det måste gå. Ett simtag i taget. Så blev man till sist klar, man sydde ihop sin påse och lämnade in. Och tillbaka får man fantastisk respons och i princip bara positiv kritik.
Sen fick man komma hem och bygga ihop ny ikeahylla till Litens leksaker som har svämmat över hemmet. Lekhörnan är numer En Plats, där saker Hör Hemma, mer än en hörna av våra extremt dåligt planerade 59 kvadrat där Litens saker mest Är. Att vi delar på utrymmet, inte bara klämmer in Litens saker där de kan få lite plats, utan möblerar för henne. Vårt utrymme känns mer gemensamt nu. Alla måste få Plats.
-Vad du smajlar, hör man nöjt från A. Tro faan det. Jag är sjukt nöjd. Idag är jag nog till och med lycklig.

Kråkan sjunger. Äntligen.