Det här med barnkalas

Det är ett antal dagar senare, och det känns fortfarande inte som att jag sovit. Däremot har jag haft barnkalas, dock (nästan) utan barn. Ett par kusiner till Liten och en liten gudbror. Vi har ännu inte satt igång med det där så kallade "barnkalaset" utan kör fortfarande på kalas med vänner och familj. Jag bävar inför tanken på att det kanske en dag måste förändras. Barnkalas, huu.

Liten blev bjuden på ett i höstas, sitt första. Och jag fick hejda mig, fysiskt, från att inte vända mig om och springa när mamman hejdade mig utanför dagis för att bjuda in. Jag fick kämpa mot invändig andnöd och sakta krypande panik. Barnkalas var det värsta jag visste när jag var liten. Liten hade sedemera jätteroligt, tyckte kalas va toppen. Tårta och någon annans leksaker, helgrymt. Själv tänkte jag, varannan minut, att -Vi måste inte gå! Vi kan gå hem igen! ville jag säga och försäkra mig om att hon tyckte allt var ok. Men det kunde jag ju inte göra. Hon är ju inte jag. Hon vill leka med andra. Hon är ju inte rädd för de andra barnen, det är ju jag som är. Så jag knep igen och sa, -ja, vad roligt med kalas! och hoppades att jag lyckades maskera min vånda.

Jag överlevde. Vuxet trevlighetsprat i köket med okända människor med barn i samma ålder, det är barnkalas från ett vuxet perspektiv - kanske lite socialt...klämt? men överlevbart. Och Liten, vad hade jag att oroa mig för? Hon har ju alltid sagt till när det är något som inte stämmer, eller något hon vill eller inte, och hon roade sig kungligt. Två bitar tårta och lekmonopol på gungälgen.

Det är en djungel detta att vara förälder. Inte för att ungen är krånglig eller svår att förstå sig på, utan för att man själv är så förbannat omöjlig. Man (läs: jag) har så mycket skräp och damm och skit som ligger och pyr i gamla vrår, och när man minst anar det så dyker det fram och fäller en raklång, och där står ungen och undrar va faan morsan håller på med? Där ligger man och bara "ehh, vänta lite, måste spackla/laga/städa, alternativt helrenovera, så kommer jag strax, gå du i förväg! Pappa kan följa med, jag kommer strax!" Tack gode att man har privilegiet att vara två om detta. Och för att ungen är så underbar att man kan våga sig in i även den skitigaste, mest unkna vrå, när man vet att det väntar en sån på en, där utanför.