Kön: okänt

Elin Grelsson skrev igår ett inlägg om könstillhörighet, om hur samhället avkräver oss en könsbaserad kategorisering av kvinna eller man. Jag tänker inte kasta mig in i den debatten, och heller inte komma med utläggningar om begreppet "hen" och dess vara eller ickevara. Men hennes inlägg är bra och ämnet intressant, och drar man resonemanget ett steg längre kan man fråga sig vad som händer när den där kategoriseringen om möjligt upphör? Hur reagerar vi som människor när vi möter någon vars biologiska kön är obestämbart eller bara helt okänt? Då menar jag inte i bemärkelsen att man medvetet leker med könsstereotyper ála butch/fjolla, utan kön: okänt.

Barn som föds med osäker könstillhörighet, att yttre och inre könsdelar eller körtlar inte överensstämmer, opereras oftast till det ena eller andra under första levnadsåret. Detta trots att man inte vet hur barnet kommer orientera sig, alltså identifiera sig själv, som man eller kvinna. Man är inte villig att ta risken av den könsförvirring man förväntar sig ska uppstå, och det oförstånd man förutsätter att barnet kommer mötas av. Så man bestämmer själv, eller ja, föräldrar och läkare alltså. Flicka pojke pojke flicka, ja, vi tar den här kategorin människa, så! nu är du en hel person lilla vän. Nu är säkerligen inte det här valet enkelt för någon inblandad, så ursäkta den spetsiga tonen. Är könstillhörigheten osäker sätter Den Stora Könspaniken in, och samhället kan inte omfatta dig som människa. Om detta kan man tycka vad man vill och vända de moraliska och etiska aspekterna kring att operera fram ett bestämt kön runt runt. Det verkligt intressanta, för mig, är hur jag själv reagerat vid de (få) tillfällen då jag faktiskt ställts inför kön: okänt.

Första gång var då Liten föddes. Efter helvetets samlade plågor, en fullständigt allomfattande genomskärande totalsmärta då jag nästintill upplöstes och allt omkring utplånades, kände jag något slemmigt smeta runt på magen. Vad i helvete håller de på med nu?! var min första tanke, syftande på all den vårdpersonal (7 pers!) som befann sig i rummet samtidigt. Så kände jag plötsligt att stämningen på något vis förändrats och jag insåg att det slemmiga de smetade runt på min mage var en människohög. Där låg Liten. Och några få sekunder låg den lilla högen där, tätt tätt, nära. Skrek lite och halkade runt, bökade och trevade, medan jag tittade och tittade och försiktigt kände på den lilla, nästan overkliga, kroppen. Så säger någon plötsligt -Var det någon som hann se vad det var? Tystnad. Nej. Ingen hade hunnit se. En kort liten stund var Liten bara en människa. Det märkliga är, att i den stunden var Liten på något vis främmande för mig samtidigt som att jag och Liten just då var närmre varandra än jag någonsin varit någon. Vi bara var, tillsammans, helt nära. Och jag kommer ihåg att det var något som tog emot, jag ville inte riktigt se efter, ville inte svara på frågan om vad "det" var. Det fanns något i det där könlösa, främmande, som jag inte ville släppa. Liten var bara mitt barn. Ett par sekunder senare makade jag runt Liten lite och berättade för de andra att Liten var en flicka. Men de där få sekunderna var hon bara en hal smetig liten människa på min mage, Liten. Och jag menar inte att det var bättre eller sämre än fem minuter senare när hon också var en flicka. Men det var annorlunda.