fredag 26 februari 2010

Matförslag

A: -Vad ska vi äta?
Liten: -Pizza på pizzeriet?!

Pizzeriet, hon är ju ett geni.

Veckans repa

Jo, det är ju fantastiskt det här med musik. Mötet, stunden närheten allt det där. Men man ska ju inte tro att det alltid är så, man ska framför allt inte få sig själv att tro att det alltid är så (note to self). För ibland faller allt som ett korthus, och det låter bara förbannat illa. När det helt plötsligt runt en stiger någon slags skev, vinglig, smått surrealistisk kakafoni som då och då påminner om ett stycke du själv ändå trodde att du sjöng på. När dirigenten slår av och ser lite förbluffad och nästan lite äcklad ut. -Ehh... fick hon ur sig. Det var tyst några sekunder innan uppgivet lite generat garv bröt ut i lokalen. Garv att gömma sig i.

Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.

Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:

När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.

torsdag 25 februari 2010

Livsinsikter i taxi

Vi tog en tur och retur till barnakuten igår kväll. Liten skrämde halvt livet ur sig själv med falsk krupp mitt i natten, kräktes och kunde knappt (lät det som) få luft mellan hostattackerna. Vi åkte till akuten på sjukvårdsupplysningens inrådan. För att vara på säkra sidan. Det var en ovanligt obehaglig upplevelse, inte för att personalen på något vis gjorde något fel eller var otrevliga, utan för att barnakuten förstås är fulla av barn som är sjuka. Sjuka, har ont och är rädda. Eller rädda vet jag väl inte, det kan bara de svara på, men jag blev i alla fall rädd. Obehagligare stämning får man leta efter och mitt i det ska man försöka lugna sin lilla. Gallskrik och ett naket ett-och-ett-halvt-årigt barn i famnen på sin pappa mötte oss exempelvis i dörren. Bakom gick mamman med plastpåse och skulle, vad jag förmodar, försöka fånga upp diaréer om det kom några. Barnet gallskriker på det där "det här är för hemskt jag vet inget annat sätt så nu skriker jag"sättet. Fanns det liksom inget rum de kunde få vara i? Nä, det var bara jobbigt, helst inte barnakuten i magsjuketider någonsin igen. Vi fick vad vi behövde, en koll, lite hydrokortisontabletter och åkte hem igen. Allt inom en och en halv timme. Det var på et hela en ganska otrevlig upplevelse, men Liten var världens modigaste.

Det otrevliga förbyttes i mer eller mindre begripliga förnuftigheter. I taxin på vägen hem fick vi oss följande nyttigheter till livs från chaffisen, han var full av kunskaper och åsiker han gärna spred:

1. "De måste skrapa! det är farligt de kan halka!" om den undermåliga snöröjningen.

Vi skämtar lite om en stor fet vit limo vi möter vid ett rödlyse. "Kolla, min bil" säger jag. "Haha, det är min cykel!" svarar chaffisen.

3. Han avslutade med ett eget talesätt: "Man ska inte äta äpplen, de är sura". (Antar jag på temat "räkna/inte räkna äpplena/äggen i korgen" eller "surt sa räven", lite mer obegripligt bara.)

Japp. Det blev en helkväll.

onsdag 24 februari 2010

39 graders feber, en varm påse gröt i famnen

Liten vaknade med feber, alldeles för tidigt i morse. Jag har spenderat dagen i soffan, läsandes, med Liten utslagen/snurrandes/bökandes på mig/runt mig. En Liten glödhet, med det där vimsiga lite förvirrade och osammanhängande i ögonen. Jag är inte alltför nojig eller orolig som mamma när det gäller sånt här som att slå sig eller bli sjuk, i allmänhet. Men feber gör mig lite mjuk i bröstet. Det är det där med den lilla personlighetsförändringen, Liten som bara vill sitta i famnen som en hängpåse och grina lite då och då. Då vill jag gärna grina lite själv ibland. Det så tydligt hur liten hon ändå är, den stora lilla.

Barn har ju vissa saker med sig när de kommer ut, förmågor som gripreflexer och annat. Men de kan också göra tecknet för "jag älskar dig", ni vet, som hårdrockstecknet fast med tummen också. Vi har pratat om det, jag A och Liten, att det betyder "jag älskar dig". När jag säger till Liten att jag älskar henne, brukar hon hålla upp sin lilla hand och visa mig tecknet. Jag brukar hålla upp min hand och visa henne, då vi vinkar hej då när jag lämnar henne på dagis, innan jag vänder runt husknuten.

I natt när hon vaknade febrig och ledsen bad hon om vatten. Jag hämtade och medan hon drack tog jag tempen. Jag frågade henne om hon ville sova hos oss när hon fick en hostattack och började gråta. -Mmm, nickade hon och kröp upp. Hon boade in sig mellan oss, la sig med ansiktet mot mig, panna mot panna, med tummen i munnen. Jag slumrade, dödstrött. Efter en stund kände jag ett finger snudda mitt ansikte, och tittade upp. Då låg hon och tittade på mig, fortfarande med tummen i munnen men höll upp sin lilla hand och visade mig tecknet. Hon killade mig lätt på kinden med pekfingret. Jag visade tillbaka. Då vände hon sig mot A som slumrade, och la sin hand och tecknet, på hans täcke. Hon klappade lite och vände sig mot mig igen. Så låg vi där alla tre, sömndruckna, nära och tillsammans.

Som sagt, feber gör mig lite mjuk i bröstet.

Man har fått kräkreflex

Efter den här förbannade kräksjukan som aldrig gick över och bara dök upp varannan natt har jag lagt mig till med en ny mamma-grej, kräkreflexen. Den innebär bitvis otroligt störd nattsömn. Reflexen fungerar enligt följande: Liten gnäller/rör sig fort/andas högt/hostar/snor runt/låter över huvudtaget - jag vaknar på helspänn beredd att vända runt Liten så hon står på alla fyra för att sen kasta mig ut i köket och hämta något att kräkas i.

Och det släpper liksom inte! Sen ligger jag där helt spänd och lyssnar efter ytterligare tecken på att det inte bara var drömrelaterat gny, utan ett begynnande illamående och kan inte somna om. Befarar att kräkburk kommer att bli en permanent installation i sovrummet. Känns sådär.

tisdag 23 februari 2010

Apropå mig själv

Apropå nyss. Om att ha och äga. Fick ni någonsin frågan i skolan om vad man skulle ta med sig om huset började brinna? Man skulle välja ut en tre fyra saker att rädda innan alla ens ägodelar gick upp i rök. Jag tyckte alltid frågan var otroligt jobbig. Vad var liksom poängen, vilket var det rätta svaret? Om man svarade si betydde det datt om en som person då? Var det det de ville? Att man skulle avslöja sig (psykologföräldrar)? Eller var det en övning i att se kritiskt på sina materiella ägodelar? Jag blev obekväm. Ganska tidigt började det dock dyka upp böcker på min lista över saker att rädda. Listan ser lustigt nog nästan likadan ut idag, som för tio femton år sen. Förutom nummer tre på listan som av nöden faller bort.
1. Min utgåva av Nalle Puh och Nalle Puhs hörna. Jag fick dem av min mamma för länge sen. På första sidan i den första boken finns en dedikation till mig när jag fick den av henne 6 år gammal 1988, över den en dedikation till henne när hon fick den, 4 år gammal, julen 1946. Det här är min första stora läsupplevelse.
2. Min utgåva av Momo, eller kampen om tiden. Jag fick även den av min mamma, och den liksom Nalle Puh, är ett monument i min bokhylla.
3. En utgåva av En liten prinsessa (fanns med på min första lista för hundra år sen) som är min mammas men som jag då såg som min (precis som alla mina systrar förmodligen). Den boken var det vackraste och sorgligaste jag visste. Den får inte vara med på listan längre, för den finns faktiskt inte i mitt hem. Får fundera på en ny nummer 3.
Och jo, först skulle jag rädda Liten och A, men människor ingick aldrig i uppgiften.

Läsplattor och ha ha ha, jag vill hålla i handen

Det har ju lanserats läsplattor i dagarna. DN recenserar och kommer fram till att utöver den uppenbara fördelen att man skulle kunna ha tusentals böcker på fickan, är läsplattorna fortfarande mindre praktiska än IRL good ol' vanliga böcker. Man har bättre översikt, kan bläddra snabbare, klottra i text och marginal i vanliga böcker, plus att läsplattan dessutom är ömtålig. Nu har inte DN testat den mytomspunna IPaden, menmen. Spännande resultat. Behövde DNkonsument utföra ett test för att komma fram till det här? Enough said. Eböcker har hängt med ett tag nu och, blir vanligare och vanligare och man ojar och siar om hur pappaersboken kommer försvinna, precis som tidningar, skivor osv. Ändå kan jag inte se hur läsplattan ska kunna konkurrera ut den vanliga hederliga i-handen-boken, men jag kanske är lite skev i min relation till böcker.

Jag vill exempelvis att det ska synas på mina böcker att de är lästa, älskade som hatade. Vikta, knögliga, antecknade i, använda. Läsning är en aktiv handling och för mig inte bara en tolkning av text. Det är också en fysisk rörelse genom en text på papper i ett särskilt exemplar. En läsupplevelse är för mig kopplad till en text, men också till just det exemplar jag läst. Jag skapar en relation även till det fysiska exemplar jag har för handen.

Jag föredrar att läsa böcker jag äger, jag vill få göra som jag vill med boken i handen och eftersom jag vet att det finns de som hanterar sina böcker med nästan överdriven respekt (pärmarna ska aldrig vikas eller stötas, hundöron aldrig vikas osv.) är det bästa lösningen, bortsett från faktumet att jag vill äga själva texten och göra den till min. Men det händer ju att jag lånar böcker ändå. Visar det sig sen att boken är skitbra är det inte alltför sällan så att ett habegär sätter in. Jag vill äga. Jag vill att den ska stå i min hylla, jag vill kunna gå förbi den, titta, känna, läsa en sida på måfå, läsa första stycket, se över mina anteckningar, märkta passager, ställa den bredvid en annan bok på en plats där det känns att den hör hemma. Så jag köper boken, fast jag redan läst den och extremt sällan läser om. Det blir helt fel. För jag har inte läst just den boken. Så jag får knögla till den, bläddra mig fram och tillbaka, markera ställen jag fastnade för och göra den till min i efterhand, och det känns alltid som fusk. Jag vill ha, texten är en del av mig nu och jag vill kunna känna den, rent fysiskt, genom just de blad och den trycksvärta jag läste.

Det tar två sekunder att vända blad på en läsplatta. Nej du. Jag och läsplattan är som olja i vatten, inte kompis.

måndag 22 februari 2010

I förbifarten

Har börjat en ny kurs idag. Hemma i soffan, eftersom man tydligen inte bör gå ut. Jag har satt ihop en egen läskurs (ett alternativ som erbjuds "för att man ska kunna förbereda sig för sin praktik, om den kräver särskilda ämneskunskaper" ...eh vänta, nämn den arbetsplats som inte kräver särskilda kunskaper, givet att man har praktik inom arbetsområden som kräver högskoleutbildning, vilket man med all säkerhet gör när man söker praktik från en högskoleutbildning? Det här är ju bara ett sätt att kunna examinera studenter utan kostsam undervisning, alltså att casha in stålar och slippa arbeta för det.) Det finns hur som helst bara böcker på litteraturlistan jag verkligen vill läsa, inga "det vore ju bra att ha läst den här". Det är slutgnällt gällande studierna nu. Jag lovar.

söndag 21 februari 2010

Att hjälpa eller straffa, det är frågan

Det har i dagarna diskuterats hur det fifflats med statsfinanserna i Grekland. Hmm, har jag tänkt, men greklandskapitlet i mitt liv är avslutat, så jag tänker inte hetsa upp mig. Men så sitter Pagrotsky vid bordet i Agenda ikväll och berättar hur han blivit tillfrågad att bli politisk rådgivare, och han konstaterar att de behöver hjälp, Grekland behöver hjälp om de ska klara upp den här krisen. Nja, då var greklandskapitlet helt plötsligt öppnat. Men först måste jag nog säga, jag är definitivt inte statsvetare, nationalekonom, eller annan valfri extremt inläst påläst insatt kunnig samhällsanalytiker. Men jag är inte korkad och jag har ögon att se med. Det här är min fullständigt på alla sätt, subjektiva reaktion.
Jag har spenderat rätt mycket tid i Grekland, sen jag var i tioårsåldern - det är min bakgrund till detta inlägg. Korruption har alltså uppdagats. Detta i en nation där det är självklart för invånarna att man måste betala, alltså inte produktionsavgift, för att skaffa ett pass, för att få tillstånd för sin servering, sitt café. Där man vet att polisen åker förbi två gånger per kväll och då måste rätt personal stå utanför, dörrar måste stängas och annan personal gömma sig bakom baren. Där man minst en gång i månaden går igenom att man har rätt papper att redovisa rätt skatt för de två i personalen, av kanske tio anställda, man hävdar arbetar i baren/krogen/cafét. Samt att just de, just den timmen då det är kontroll, är de enda som arbetar i lokalen. Trots att snuten tar sin frappé med ägaren på stället, under dagtid. Det här är nationen som året innan OS börjar implementera diverse böter på trafiköverträdelser man aldrig annars brytt sig om, och hela befolkningen "vet" att man egentligen bara skrapar in extra euros till OSarenan. Det här är en nation där man pratar och pröjsar sig fram i och ur situationer. På nittiotalet var det fortfarande kutym att man köpte sitt körkort. Alltså utan att ens sätta sig i bilen med en körinspektör. Där det är givet att man höjer priset på huset man hyr ut mitt under hyresperioden, bara för att se om det funkar, om turisten betalar.
Nu har det uppdagats, korruption. Jag lovar er att inte en enda jävla grek är förvånad. På frågan om varför ingen ville rösta svarade alltid de flesta greker föga förvånande -Varför skulle jag rösta? -Men bryr du dig inte om att det är såhär?! brukade jag argt och oförstående fråga. - Det är bara såhär, finns inget att göra vad spelar det för roll? brukade svaret bli. Och nu har det uppdagats. Allvarligt talat, det är ju skitsnack. Att grekiska regeringar och grekisk stat har misshandlat och utnyttjat och sugit ut sin befolkning och sitt system i decennier kan omöjligt vara en nyhet för någon som haft ögon att se med. Nej, det har blivit framdraget i ljuset och då bli vi på sidan om tvungna att ta ställning. Så länge det har simmat runt i grådasket har omvärlden varit rätt nöjd med att hålla käft. Det enda som nu faktiskt är annorlunda är att det grekiska folket börjat protestera. Så nu behöver de hjälp att förändra sitt korrumperade system, ett system man ganska bekvämt men bittert suttit still i. Det här handlar inte om en korrupt ledning, det handlar om ett land där korruption är en del av kulturen. Man behöver hjälp, visst, i form av en käftsmäll. Motståndet, den del av folket som protesterar, behöver hjälp, ja. Hjälp med att sätta åt sina makthavare och väcka sina översittarvänner. Makthavarna behöver inte rådgivning för hur de ska sluta suga ut sitt folk eller sin stat. Kbt funkar inte för "förskingringproblematik", fängelse däremot kanske vore något.

Vi skulle gå på bio, med risk för att bli patetisk

Den dagen då SMHI uppmanar Sveriges befolkning att inte gå ut, stanna hemma för bövelen! då hade jag och A planerat in barnvakt, bio, restaurang, the works. Jaja, tänkte vi. Vi skulle ju inte så långt, tur. A skaffade biobiljetter, bokade bord. Planen var att äntligen få se Avatar, i 3D, vi fick fantastiska platser! och sen skulle vi gå på en liten vietnamesisk restaurang som jag väntat och väntat på att få besöka. Det är alltid är kö för att få bord där, så man måste verkligen vara ute i god tid och boka om man ska vara säker på att få någon mat. Det var vi och allt gick i lås.
Jag planerade ett inlägg om vår fantastiska kväll, funderade i flera dagar på att skriva något om vår plan, jag var helt uppspelt, som jag såg fram emot detta! Åhh, det skulle bli så grymt!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Alltså, under mina lidande tonår dök det då och då upp stunder när man verkligan ville skriva om sin smäähäärta. Typ när man blev dumpad. I de flesta fall gick det att babbla på om sitt onda, men just när man blev typ dumpad och man verkligen var avgrundsledsen, då gick det inte att skriva om för mig. Det blev så patetiskt. Det som kändes där och då, det gick inte att beskriva. Så känns det lite nu.
Från snöblåsten och kylan, in i salongen, med mentos på fickan och vattnet i hand satte vi oss till rätta i salongen. Småpratade lite och garvade åt varandra i 3Dbrillorna. Pussades lite, åt godis, la allt på plats. Ridån gick igen, salongsvärden instruerade oss att ta av oss brillorna och titta bort om vi mådde illa, annars försöka spy på toa hellre än i sopkorgarna. -Vilket välkomnande, viskade vi i nöjt till varandra, lagom uppspelta och förväntansfulla. Så gick hon ut, ridån gick upp och en text som uppmanade oss att ta på oss brillorna dök upp. Ok here we go. Det är från och med den stunden som jag inte kan skriva mer, eller beskriva hur det var. Jag kan ju där emot berätta vad som hände. Jag började grina. Redan till trailern av Alice i underlandet. Sen visades filmen, och just själva filmen kan jag inte säga något om. Själva berättelsen var på något sätt inte så viktig, men upplevelsen i sig helt obeskrivlig. Den kändes i kroppen och löste upp något, öppnade ett utrymme jag inte visste fanns och tog det i besittning. Det är det närmaste jag kommer en beskrivning. När filmen var slut och eftertexterna rullade var jag så tacksam att de inte tände ljuset, jag kunde inte sluta grina. Jag lyckades i alla fall samla ihop mig och vi tog oss ut. Var sena till vår bokning på restaurangen, skyndade oss ner i tunnelbanan genom snöblåsten och snödrivorna, och fortfarande hade ingen av oss sagt något om filmen. Väl nere försökte A trevande -Vilken film... Jag gjorde en ansats att svara men märkte att rösten inte bar. Försökte igen, började grina, igen. -Jag kan inte riktigt prata om det här, fick jag ur mig och skrattade genom tårarna. A skrattade och kramade mig. Så fort jag försökte säga något, hände samma sak. Fortfarande flera stationer senare, samma sak.
Vi åt, det var fantastisk mat, verkligen värd all väntan. Men Avatar. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag är fortfarande på väg att börja grina när jag tänker på det. På känslan. Det enda jag kan säga är att det var en unik upplevelse, unprecedented (i brist på ett svenskt ord).
Jag somnade i soffan vid tio på kvällen, helt utpumpad och utmattad, helt slut.

fredag 19 februari 2010

Jag är inte en tjej som gnäller på min killes sportintresse. Jag bara berättar min sida av historien.

OS-djävulen har tagit A. OSstarten var ganska lugn, nästan lakonisk, intresse finns ju alltid där, intresse det är väl bara sunt. I går la han sig i soffan, framför tvn, hade läsdag, kunde unna sig. Låg kvar. Slet sig för att hämta Liten på dagis och bli bjuden på middag hos farmor. Bostadd i soffan när jag kom hem från repet. Vi pratade en stund, drack en kopp te. Jag gick och la mig. Vaknade tjugo över fyra av att Liten drömde mardröm, i tom säng. Äsch, behöver ändå gå på toa tänkte jag, han kanske har somnat? Men det var släckt överallt?
Han hade inte somnat-i-soffan, han hade bäddat där, byggt bo. Lyft ut täcke, kudde, tagit ur alla soffkuddar så att han verkligen fick plats och kunde ligga bekvämt. Bullat upp med soffbordet precis bredvid. -Ska du sova där? frågar jag lite dumt, det är liksom något som inte stämmer, jag får inte ihop det. -Ehhh nej, svarar A sömnvirrigt, jag kollar på hockey! -Aha, svarar jag, går och lägger mig igen. Fortfarande förvirrad. Det var i natt.
Jag har nästan skrivit klart min tenta nu. Då och då kommer A in i köket och gnäller irriterat över att det inte finns någon mat. Annars, stationär i soffan. Hur långt är ett OS? Det kanske är tur att det inte finns någon mat, han kanske riskerar liggsår?
Han berättade alldeles nyss...bara helt apropå, att fotbollsVM i Sydafrika ska sändas i 3D och att försäljningen av 3D tvapparater stiger lavinartat. ...
Jag hoppas det är en OSgrej. Det är det va? Det kan dessvärre vara en mästerskapsgrej också. Då kommer det dyka upp 3Dglasögon här i sommar. So help me God.

torsdag 18 februari 2010

Repa igen

Sen jag suttit hela dagen och som A sa till min syster när hon ringde att -hon sitter här och krystar fram en tenta, och räckte mig luren, fick jag äntligen gå och repa! Det var tur, för det var verkligen mental kryst, hela dagen, med otroligt dålig datadisciplin. Jag menar hur många gånger kan man kolla sin mail? Med hedern i behåll? Jaja, nu finns det text i alla fall, att såga och skriva om, ni vet hur det är.
Men åh repa! Det här sjöng vi idag bland annat: Gustaf Sjökvist – Dofta, Dofta Vit Syrén. Wikander, vilket geni. Fint som snus. För en kort sekund anades försommar, om än i en trist replokal, utan fönster med kallt sterilt ljus, ton av snö utanför dörren och fötter som isbitar. Kalla lite fuktiga.
Vi sjöng också detta: The Kings Singers – The Lamb. Den här inspelningen är helt ofattbar. Den är omänskligt perfekt. Att ens föreställa sig att vara en del av den här musiken är obeskrivligt för mig. Ledsen att jag inte kan bjussa på youtubeklipp, men de är ju så dåliga hela tiden. Jag måste nog sluta nu innan jag tappar styrfart helt och försvinner ner i det här orerandet.
Det är ju en dag imorgon också.

onsdag 17 februari 2010

Föräldraskap - de oavslutade samtalens tillstånd

Vanligtvis brukar jag vara en av dem som propsar på hur man visst "kan fortsätta" med livet och vad man annars slänger ned i den påsen även sen efter man fått barn, fantastiska Miss Muffin skrev på detta tema för ett tag sen. Man måste bara vara lite öppen för att man kanske får göra saker på lite andra sätt, planera lite mer och kanske vara beredd på att man kanske helt plötsligt prioriterar nya saker. Men det finns en sak som faktiskt verkligen förändras, i samma stund ungen slinker/slafsar/sugs ut.

Sofia skriver idag obeskrivligt vackert om sin och sin familjs första tid tillsammans på BB. Hon beskriver en ordlös dimma av tid, och det är just det här med orden jag funderar på. Jag är egentligen inne på något helt annat än vad Sofia skriver om, men måste bara säga en gång till att hennes inlägg är fantastiskt bra. Läs. nu. Eller strax, om du inte redan läst.

Men tillbaka till tanken på orden. I samma stund ungen finns där, finns också någon som alltid har rätt att avbryta och vars behov alltid måste komma först. Med det inte sagt att man inte måste lära sin unge vänta på att man pratar klart i vissa lägen, men behöver barnet ens uppmärksamhet, spelar det ingen roll hur viktigt samtalet än är, eller hur spännande. Man blir avbruten. Samtalet, tanken, känslan tvingas man avbryta. Man har konstant en tråd hängande. Man får prata klart senare.

Jag kommer ihåg mina första veckor som mamma, jag minns mig lite som en förlamad kärlekskropp. Då gick det inte riktigt att föra några samtal alls. Tillvaron bestod bara av fragment. Jag måste gå på toa, Liten sover i min famn och vaknar i samma sekund jag försöker lirka ut bröstvårtan ur munnen på henne. *Hon måste sova!* Hur ska jag göra nu?! Kissa med Liten i famnen samtidigt som jag försöker sortera tvätt med foten - ett fragment. Eller, Liten måste äta och påpekar det högljutt, jag måste få med mig amningsnappen, vattnet, mjölktrasan, få kudden på plats, glömma att jag redan är kissnödig och få oss på plats i soffan med kuddarna på rätt ställen - ett fragment. Sen ringde telefonen. Då fanns det knappt några ord. -Jo vi mår fint! kunde jag få ur mig, men sen var det liksom slut, allt som fanns var en känsla av att orden lät så högt och på något vis störde. Att ens uppbåda koncentration nog att bemöta någon annan än bara oss här hemma i kroppsbubblan var så onåbart och obegripligt.

Sen kom orden sakta och med dem behovet att prata och att samtala, att möta andra. Med orden kom de otaliga telefonsamtalen som avslutas med -Liten vaknar jag måste gå hej! Så kan det fortfarande låta, om än mer sällan nu. Så kom samtalen då fikapartnern blev tvungen att vänta på blöjbyte, på tröstning, på lek, -Jo jag vill höra! Förlåt att det är lite rörigt, jag lyssnar fast det kanske inte verkar så! Så kom samtalen när man helt plötsligt inser att man tappat tråden och inte kommer ihåg vad det var som var så viktigt. Så kom grälen man är tvungen att strypa, bära på en hel dag för att gå loss på när Liten somnat. Samtal som bränner under huden i timmar, som får bröstet att fladdra, komprimeras och hjärtat att slå lite hårdare, timme ut och timme in. Samtal som måste vänta. Sen dessa samtal man vill undvika men måste genomföra, vid kanten till sandlådan med kontaktsökande föräldrar man inte känner. Sen kom samtal som det aldrig finns någon tid till. Med dagisföräldrar man bara träffar under 7 minuter vid hämtning men verkligen vill prata med. Samtal då man måste slopa inledning och frågeställning, gå direkt på analys och diskussion. Samtal som kan tvingas att avslutas mitt i en mening då barnvagnsutrymmet redan är delvis upptaget på bussen och man springer med orden hängande i luften mot det andra dörrparet för att ändå få komma fort hem. -Nästa gång, jag måste komma ihåg till nästa gång, att berätta klart. Samtal med ens nära som nästan aldrig hinns med för att man verkligan vill ha tid för orden. Samtal som aldrig blir mer än påbörjade meningar för en själv i tysthet medan man nattar sin lilla. Ord som kanske tar månader på sig att komma fram i ett samtal med en syster, en vän, en älskad.

Trådarna hänger liksom alltid där i luften, lite hela tiden, överallt. Vissa samtal blir lite som vrak man lämnar efter sig på vägen, vissa mer som underbara platser man verkligen vill komma ihåg vägen tillbaka till. Vissa tappar man bort. Vissa samtal blir fragment av sammanhang och möten man kan stöta in i och plocka upp igen. Vissa går en förlorade och lever bara kvar som obegripliga rester av ord med förlorade sammanhang.

Man har inte fri tillgång till samtal. Man har inte utrymmet att låta samtalet tömmas ut och ta slut. Ibland önskar jag mig all tid i världen att få prata färdigt och prata om igen. Att verkligen få prata till punkt nu, inte sen.

tisdag 16 februari 2010

Vad är det för dag idag..?

Sömndrucken mamma. Gosig Liten. -Vi måste gå upp nu. -Mmm, svarar Liten och tar ut tummen ur munnen, -så du kan lämna mig på dagis? In med tummen igen. -Mmm, svarar jag, men du, vad är det för dag idag då? Tyst en sekund. -FEEETISDAG!!! ropar Liten och sätter sig kapprak upp i sängen, -och då ska vi köpa SEMLOOOR efter dagis, när du hämtar mig?!!!

Inte visste jag att det skulle bli en sån hit när jag la upp det igår.

Eller alltså, ok, jag jobbade lite på det. Pratade, förklarade, inte så mycket om det där med att äta upp sig inför fastan och det där med Gud och så, utan mer om det där med bulle med grädde på, florsocker, gå till kondiset, den grejen. Också kanske vi tittade på någon bild på datorn, en och annan googlesök på semla. Så ok, jag jobbade en del på det. Ganska mycket faktiskt.

Lyckades.

*nöjd*

måndag 15 februari 2010

Imponerande A

A bygger en storformats pinholekamera i köket. Jag och Liten kollar på Robin Hood. På riktigt. Han är en väldigt crafty man av och till. Han bygger verkligen en kamera. Jag är impad.

Den där ordbajsande tentan

Alltså. Jag måste bara få ondgöra mig lite över den här förbannade kursen. Igen. Alltså.

Svada: Efter en seminarieserie där deltagarna har suttit och utbytt anekdoter och egna reflektioner med någon slags lös koppling till kurslitteratur, där Östgöten deltagit på samma lösa premisser, alltså inte dykt in då och då som seminarieledare för att styra samtalet eller lyfta det till relevant nivå, utan suttit och snackat med, ska vi skriva tenta. Uppgiften är att utifrån ett eget valt tema, vilket kan vara vad som helst, en film, en bok, en händelse ur verkliga livet, en resa med tunnelbanan, vad som, ska man fortsätta den svamliga diskussionen från seminarierna. Använda minst 70% av kurslitteraturen, och prata på i 4-5 sidor om dessa teoretiska perspektiv. Vi behöver inte referera, det är ju onödigt när vi har ju alla samma litteraturlista(?), och ska helst inte använda vetenskapligt språk(!), utan vara personliga och prata utifrån oss själva. Jag ska skriva en essä, om Döda poeters sällskap har jag bestämt mig för, och tvinga på den dessa teoretiska perspektiv. Bara för att. Inte för att det är relevant i sig på något sätt, utan bara. För Att. Institutionen får alltså pengar för att examinera ut folk från den här kursen. Det är helt overkligt. Om alla humanistiska kurser var som den här borde verkligen humanioran slopas. Kulturkupp vafan på sin plats! Jag lånar pengar av staten för det här, skratta åt mig CSN, gör det. Allvarligt talat?!

Så. Färdig.

lördag 13 februari 2010

En helt vanlig lördagkväll

Liten sover. A spelar counterstriketurnering och jag har laddat upp med In the electric mist med Tommy Lee Jones. Är lite en sucker för honom. Det där krassa syniska, lite gubbiga osnygga. I like.
-De springer mot A!!!
Jo, som jag sa, Tommy Lee är lite av en favvo hos mig. Ända sen Jagad. Sen att han kanske egentligen är typecastad hela tiden det låter jag passera, han är ju ingen Sean Connery i alla fall, jag menar han
-Nu, rusha A allihopa!
blir ju i alla fall castad i roligare roller.
-Neeej! Den lille jäveln!!! Vem faan va det?!
Man har även bullat upp med Marabou Premiums citorn och ingefärachoklad. Vad är det för stolle som kommit på den idén? den är så bisarr att den liksom bara måste ätas, men det har gått rätt långt när man rippar halstablettsmaker
-Vi ska va på server tre.
förutom den uppenbara minten då... Jag menar är det i brist på idéer eller har man bara udda smaksinne?
-Do it!!! Hahah!
Annars är min favvo den med sesam. Den är en jäkla fullträff i himlen om ni frågar mig.
-Jag kör med glädje var som helst. Vi tar bron. Jag kör någon slags libero.
Helt perfekt nötig. Jag tror såhär på förhand att det här är en perfekt Tommy-film, enstörig Tommy får 40 år gammalt olöst mord på halsen. I träsklandskap. Blir besatt.
-Nu kommer de, rusha B!!!
Det kan ju bara bli bra? Man hoppas. Annars ligger Coco avant Chanel också och väntar. Happy
-Nu, planta B, planta B!!!!
lördagkväll=)

Den som undrar vad A hållit på med under inlägget kan foga ihop ovanstående utsagor, lägga till random material och försöka forma ett valfritt begripligt sammanhang - tänk terrorist eller antiterrorist och framförallt män, trettio +, lördagshäng, dataspel. Folk som störs av att lyssna på andras mobilsamtal skulle besöka vårt hem under counterstrikematcher. Oh boy. Det här är liksom konferenssamtal under beskjutning i tävling, och allt jag hör är typ 20% av meningsutbytet.
-Mitt mot A! De plantar!!
Jag ska nog sluta nu.

Åttonde dygnet

Ok. Mera kräks i natt. Det tar ju aldrig slut?! Nu är vi alltså inne på åttonde dygnet och jag jag kan räkna antalet gånger, nej bättre upp, till och med timmarna, jag varit utanför lägenheten under nämnda vecka. Giv. Mig. Styrka. Det känns lite som att jag har tappat färgen.

fredag 12 februari 2010

Lunchkonversation

Liten utbrister mitt i pastan: -Kiss! bajs! fis! och asgarvar. Sådär kluckande och helt oemotståndligt. Tyst några sekunder. -Kiss! bajs! fot! .... Asgarvar igen. Jag skrattar också lite. Tyst igen. -Kissa på en fot! AHHahahah! Hon kluckar så hon nästan ramlar av stolen.
Det är helt underbart gulligt, fast det handlar om exkrementer. Sen är hon tyst en stund till. Lyser upp -Kiss! bajs! fis! igen. Und so weiter...

Tredje vändan börjar det bli lite trött.

Repa repa repa

Åh vad det är fantastiskt att repa! Inte alltid. Men det där gångerna när det plötsligen händer, när allt faller i synk. Då är det tre timmar av läsa, titta, föjla, lyssna, låta, möta. Och magi uppstår, det blir musik. Musik som bara finns där och då, mellan oss och i rummet. Man är utlämnad till de övriga som sjunger och helt i händerna på dirigenten. Då fylls alla tomma kärl i magen, bröstet, själen. Kärl man innan liksom kunde ana var tomma, men som man inte riktigt kände längre. Förrän nu. Då är tre timmar ingenting. Det är en fis i rymden. En oändligt livsviktig fis.
Vi sjöng Oslo Kammerkor – Gjendines Bådnlåt, arr. av Gunnar Eriksson ikväll bland annat. Ledsen att jag inte kan bjussa på ett youtubeklipp, men de versioner som ligger där är alltför dåliga. Det här stycket är magiskt.

torsdag 11 februari 2010

Kurs, kräks och koma

Klockan är 11. Nu har jag hetsat till universitetet, dragit av en presentation och förberett ett seminarium om Bourdieu för att sen ränna hem till min (fortfarande?!) kräksjuka dotter för att A ska kunna hetsa vidare till sitt plugg, skriva tenta och dra en annan presentation. Yes alltså. Livet är på min sida. Det kändes verkligen så när Liten vaknade kräkandes, IGEN, klockan 3 inatt. (Stilfiguren i texten ovan kallas med litteraturvetenskaplig terminologi litotes, kan även ses synonymt med engelskans "understatement". Otroligt initierat, vitsigt och viktigt kunnande, check!) Dagens highlight so far är i alla fall att kursen i och med dagens seminarium är slut. Nu är det bara en ordbajsande tenta kvar mellan mig och befrielsen. Kulturkoman är snart över.
Detta kan jag bjuda på:

onsdag 10 februari 2010

Att se och inte se

Frida Gro skrev igår ett inlägg om kroppen. Om hur hon som yngre förfasades över sina lår och lärde sig sitta med låren spända, något lyfta från underlaget. Om att ha knäckebröd i skåpet när det var för mycket vibbar i matsalen. Om att vara femton och faktiskt lyfta luren till en dietist. Om lättnaden när vågen sjönk under 40.
Jag funderade och kände efter, kände att jag hade en del att lufta på temat. Även om mina erfarenheter nog är annorlunda. För mig handlade det inte om kroppen i sig, den råkade bara vara det enda som fanns till hands. För mig handlade det om kontroll. Kontroll under de där tonåren då absolut ingenting gick att få styr på. När allt bara gled omkring en och varje minut av livet hela tiden kändes evighetslång och fullständigt livsavgörande. När nuet och jaget var allt. Då kunde jag kontrollera hur hungrig jag var. Det var ganska enkelt. Lite som en sport som jag då och då tog till när inget annat tycktes finnas till hands. Ända till den dagen då jag inte kunde lägga av. När jag inte ens hade kontroll över kontrolleken. Då även jag lyfte luren och ringde en dietist. Jag pratade, hon lyssnade, och hon gav mig något annat att kontrollera. Ett matschema. Helt oväntat förstod hon när jag berättade, men sa också vänligt men bestämt att -jag kan inte äta åt dig, det måste du göra, men jag kan säga åt dig vad och hur och när du ska göra det. Jag gjorde som hon sa.
För ett tag sen skrev Sofia ett inlägg om kroppen, om självbild och speglar. Om hur hon fotar och fotar, och ändå inte känner igen sig i bilderna. Hur hon faktiskt inte vet hur hon ser ut. Även om min ana-light främst handlade om kontroll, var kroppen i sig förstås ett fokus. Det var ju hur den kändes, och i förlängningen såg ut, som var beviset för min kontroll. Jag började i alla fall äta, följde duktigt schemat. Det gick ett gäng år och jag fick sedemera barn. På vägen dit hade kroppen förändrats, på avgörande sätt ett antal gånger. Större, tyngre, fylligare, mera, man blir äldre och det märks i kroppen. Och just det Sofia skriver om, att inte kunna se hur man ser ut, har varit ett återkommande problem för mig. Jag har verkligen försökt att försonas med den kropp jag har idag. Genom att exempelvis klä den så som den passar att bli klädd. Övat på att se den som bara en kropp, inte ett mått på mitt värde. Men jag ser den hela tiden genom bilden av min spinkiga, hårda och trådsmala artonårskropp, som då för mig var just ett mått på mitt värde. I det perspektivet är min kropp nu alltid bara för stor, för tung, för mjuk, för fyllig. Aldrig bara min kropp. Jag ser bilder på mig själv och tänker just; men ser jag ut sådär?!
Jag brukar säga om barn och uppfostran att man måste se till det barn man faktiskt har, inte det barn man kanske har imorgon eller om ett år eller fem, utan vem ungen är idag och vad den har för behov. Tänk att kunna se sin kropp som den faktiskt är, utan alla dessa lager av förväntan, minnen och förhoppningar. Stackars kropp att bära så mycket förväntningar och krav den omöjligt kan leva upp till, inte ens borde kunna, eller tros kunna, leva upp till.
Så gick jag och funderade igår kväll, och vidare idag på förmiddagen. Så ville Liten titta på bilder. Vi satte oss i soffan och dukade upp alla hennes album. Och idag, kanske för första gången sen Liten kom, tittade jag och..bara tittade. Inte oj där putar det ut, där är det bulligt, med gnagande obehagskänsla. Utan jag tittade och såg att där är jag, så ser jag ut, och det är ganska fint. Inte att det är ju ok, trots allt, utan det är ju ok bara. Sen vet jag fortfarande inte om jag egentligen ser hur jag ser ut. Men jag tittade, och såg och kroppen på bilderna passerade mig ganska obemärkt förbi.

tisdag 9 februari 2010

Synden straffar sig

Jag ber om ursäkt på förhand. Det känns lite som att det här blev en blogg om kräks. Nu ligger det kanske ett visst mått av överdrift från min sida i den upplevelsen. Säkerligen för att livet mitt för tillfället är fullt av just kräks. Som i kräks i säng. I bil. I påse på parkeringsplats. På byxor, på stumpor, på handduk. På tröja, på pyjamas, i hink. I burk. I toa. På golv. På tvättkorg till och med. Som man önskar sig en tvättmaskin, en egen. Och att man ska kunna svara -Ja visst lilla älskling, det är klart du kan få en smörgås, när Liten spinkig och blek frågar -Mamma, kan jag få lite frukost? klockan halv nio på kvällen och hon inte fått behålla någon fast mat på hela dagen. Vad gör man när ungen håller på att kräkas till och med av vätskeersättningen? Jo, man hoppas på att teet med honung hon lyckades sörpla i sig i alla fall får stanna.

Vi flydde till värmland och svor oss ur viktigheter under false pretence. Tog teckning bakom A's begynnande magsjuka (som aldrig blev värre än vankande i hallen utanför toadörren), jag skolkade från både seminarium och "bra sammanhang att delta/synas i jippo", och vi drog tidigt till friden i skogen under (vit, tyckte jag) lögn. Jag är inte skrockfull, men jag skall aldrig mer ljuga om magsjuka. Jag lovar jag lovar jag lovar.

lördag 6 februari 2010

Ännu en dag i värmländska skogen

Först kissa. Sen börjas det. Kofta. -Här! I med armen. Också andra, ut med ärmen under så det inte blir korvigt. Knäppa. Halsduk, vira runt, knyt. Strumpor över byxfållar. Så. På med overallen, en fot, -Så här kommer foten ut. Nästa, - Här kommer foten. Upp och stå, i med armarna. Dra till koftan, det får inte korva sig. Upp med dragkedja. På med ena vanten, den tunna. Den andra handen. På med tjockvanten, dra upp ärmen, knöla på så det sitter, inte komma in snö. Andra handen. Så, båda ärmarna nere, över vantarna. Mössan på. Så skorna. -I med foten, nej andra foten, tryck då. Så, hälen i. Också igen. Sen fast med kardborrbanden på skon, över med snölåset över skoskaftet, sist själva byxan, över skon. Under med bandet under skon. -Lyft foten, lyft! Så. Ingen snö får komma in. Så. Klar. Ut med dig nu!

(Påklädning med ostressad, tålmodig mamma. Men allvarligt, kan någon uppfinna ett helkroppsfunktionsplagg för barn? Det skulle drastiskt sänka frekvensen av mina helt orättvisa irritationsutbrott. Ett annat alternativ vore att hoppa över februari, mars och halva april. Det kunde också funka.)

Liten pulsar ut med sina fyra kusiner. Snön räcker henne upp till naveln, minst. Blir dragen på snowracer. Jag får stanna kvar inne, dricka en kopp te till med syster. A är på universitetet och svågern ute hos djuren. Vi ska förbereda lite mat, kanske sjunga något. Snart måste vi åka hem. Jag vill inte tänka på det.

torsdag 4 februari 2010

Långt borta, tyst

Vi har flytt. Åkt hela dagen i skuttig liten bil. Med nojja för hastigt påkommen kräksjuka hos Liten. Några mil utanför Stockholm började hon helt plötsligt oprovocerat gråtgnälla. En minut senare hulka. Men hejdade sig och somnade istället. Jag tackar försynen för den välsignelsen. Jag kunde förstås inte släppa tanken på att hon kanske skulle ändra sig och kräkas i alla fall och satt således på nålar de sex timmar vi satt inklämda i bilen. Men nu är vi här. Ungefär tre mil från norska gränsen, i de djupaste värmländska skogarna, hos min ena syster och hela hennes fantastiskt barnfyllda bullriga familj. Det händer något här. Det är inte att jag går ned i varv och hjärtat liksom bultar långsammare, det är ingen komma-till-landet-transformation. Det är något annat. Allt blir mjukt på något vis, nära.

Innan syster min flyttade hit hade jag i princip aldrig satt en fot i värmland, än mindre i denna lilla by. Men varje gång vi kommer hit är det lite som att komma hem till ett föräldrahem, ett sånt där ställe där man växte upp och där ens föräldrar förvaltar och håller ens förflutna vid liv. Nu har jag inte något sådant, och här finns definitivt inte rester av mig och min uppväxt i undanskymda vrår eller omsorgsfullt packade lådor i källaren. Men här finns en syster, och en familj. En familj vi liksom bara glider in i. Här är vi långt borta men helt nära.

Liten sover. Alla kusinerna sover. Vuxenprat i soffan med ett glas vin. Jag vill aldrig åka hem.

tisdag 2 februari 2010

Kräkskräck

Just nu, i skrivande stund, vankar A fram och tillbaka i hallen och väntar på att kaskadkräkas. Till saken hör att han bestämt, nästan påstridigt och ofta påpekar att han har en mage av stål och är imun, alternativt resistent, mot allehanda magåkommor. Då alltså underförstått i relation till mig som med andra ord har både det ena, tredje och fjärde magrelaterade besväret. Fram till denna dag alltså, för här går han bevisligen, och erkänner att han både fryser och mår illa. (Så illa att han redan suttit i kortare stunder inne på toaletten.) Stackars stackars. Det finns ingenting så hemskt som att vänta på vinterkräk, inget. Att ha själva kräket är långt bättre. Då vet man ju vad man har, det är bara att kräkas tills man har kräkts klart. Det tar slut. Det gör ont, ok jävligt ont, i kroppen, magen, huvudet. Men det går över. Att vänta på kräket däremot, det är nästan obeskrivligt vidrigt. Så vad gör jag? Jo, jag klappar honom lite på ryggen mumlar -stackars, lite frånvarande, och tänker samtidigt; snälla gud, snälla snälla, låt mig slippa låt mig slippa! och springer in i köket och sköljer ner ett stort antal hela pepparkorn i förhoppning om att min magsyra ska ta död på eventuella kräkvirus i magsäcken. Jag tar all magsyra i världen bara jag skonas från kräket.
Mmm, man är ett under av empati. Men alltså jag tycker synd om dig älskling, otroligt synd om dig, men sover du på soffan ikväll?

måndag 1 februari 2010

Great expectations

Jag kommer ikväll, äntligen, läsa ut The well of lost plots av Jasper Fforde. Det som började så underhållande med The eyre affaire fortsatte...mindre underhållande, i The well... Det som var klyftigt och väl avvägt i den första föll pladask och blev löjligt i tvåan. Man får känslan av att en kassako sprungit förbi Ffordes skrivbord och efterlämnat något luftburet i hans arbetsrum. Trist, men ingen större förlust på det stora hela.

Vad som är mer intressant är vad som står på lut. Orden "The best SF novel of the last century" undertecknat Neil Gaiman, får mina geekhormoner att löpa amok. Det är helt obegripligt, nästan lite genant, men jag tycks ha missat SERIOUS GREATNESS, trots år av läsning, geekeri (kan man säga så? jag tar mig friheten) och samlande. Tydligen är Gene Wolfe och hans The book of the new sun, det som är det, i alla fall om man får tro Neil Gaiman. Och det gör jag. Jag tror otroligt mycket på Neil Gaiman, så mycket att jag har en hel sektion i bokhyllan där endast hans böcker står. Sådärja, nu har jag gläntat på geekskåpet, (-vrån, -hörnan, källaren?) i min själ. Gene Wolfe bring it on.