Livsinsikter i taxi

Vi tog en tur och retur till barnakuten igår kväll. Liten skrämde halvt livet ur sig själv med falsk krupp mitt i natten, kräktes och kunde knappt (lät det som) få luft mellan hostattackerna. Vi åkte till akuten på sjukvårdsupplysningens inrådan. För att vara på säkra sidan. Det var en ovanligt obehaglig upplevelse, inte för att personalen på något vis gjorde något fel eller var otrevliga, utan för att barnakuten förstås är fulla av barn som är sjuka. Sjuka, har ont och är rädda. Eller rädda vet jag väl inte, det kan bara de svara på, men jag blev i alla fall rädd. Obehagligare stämning får man leta efter och mitt i det ska man försöka lugna sin lilla. Gallskrik och ett naket ett-och-ett-halvt-årigt barn i famnen på sin pappa mötte oss exempelvis i dörren. Bakom gick mamman med plastpåse och skulle, vad jag förmodar, försöka fånga upp diaréer om det kom några. Barnet gallskriker på det där "det här är för hemskt jag vet inget annat sätt så nu skriker jag"sättet. Fanns det liksom inget rum de kunde få vara i? Nä, det var bara jobbigt, helst inte barnakuten i magsjuketider någonsin igen. Vi fick vad vi behövde, en koll, lite hydrokortisontabletter och åkte hem igen. Allt inom en och en halv timme. Det var på et hela en ganska otrevlig upplevelse, men Liten var världens modigaste.

Det otrevliga förbyttes i mer eller mindre begripliga förnuftigheter. I taxin på vägen hem fick vi oss följande nyttigheter till livs från chaffisen, han var full av kunskaper och åsiker han gärna spred:

1. "De måste skrapa! det är farligt de kan halka!" om den undermåliga snöröjningen.

Vi skämtar lite om en stor fet vit limo vi möter vid ett rödlyse. "Kolla, min bil" säger jag. "Haha, det är min cykel!" svarar chaffisen.

3. Han avslutade med ett eget talesätt: "Man ska inte äta äpplen, de är sura". (Antar jag på temat "räkna/inte räkna äpplena/äggen i korgen" eller "surt sa räven", lite mer obegripligt bara.)

Japp. Det blev en helkväll.