Repa repa repa

Åh vad det är fantastiskt att repa! Inte alltid. Men det där gångerna när det plötsligen händer, när allt faller i synk. Då är det tre timmar av läsa, titta, föjla, lyssna, låta, möta. Och magi uppstår, det blir musik. Musik som bara finns där och då, mellan oss och i rummet. Man är utlämnad till de övriga som sjunger och helt i händerna på dirigenten. Då fylls alla tomma kärl i magen, bröstet, själen. Kärl man innan liksom kunde ana var tomma, men som man inte riktigt kände längre. Förrän nu. Då är tre timmar ingenting. Det är en fis i rymden. En oändligt livsviktig fis.
Vi sjöng Oslo Kammerkor – Gjendines Bådnlåt, arr. av Gunnar Eriksson ikväll bland annat. Ledsen att jag inte kan bjussa på ett youtubeklipp, men de versioner som ligger där är alltför dåliga. Det här stycket är magiskt.