Noterat

Det kommer inte bli ljust idag. Regnet strilar ömsom öser ner. Jag lämnar Liten på dagis och funderar på hur lång tid det kommer att ta min fodrade tygjacka att bli blöt rakt igenom. Inte så att jag inte insåg att det regnade innan jag gick hemifrån. Men det är liksom viktigare att få på ungen rätt klädsel. -Är det här smart, tänkte jag när jag lyfte ner jackan från kroken. Skit samma, så blöt kommer jag inte bli.
Mycket folk på tunnelbanan, men det verkar som att en del stannat hemma. Rätt dag for life recess. Jackan blir tyngre för varje steg. Men jag ska ju bara fram och tillbaka, fram och tillbaka?! Idag av alla dagar?! Jag förundras helt kort över hur den stockholmska modellen för korrekt rulltrappeåkning är helt irrationell dagar som denna. Fram kommer man till Universitetet. Två rulltrappor igång uppåt. Jordens kö. För att det är extremt viktigt att man ska kunna gå i vänsterfil i rulltrappan. Så då går vi på en och en, ställer oss lydigt på höger sida. Ingen går ens i vänsterfil. Ett tåg till kommer in. Hela perrongen är en kö till rulltrappan. Vem orkar gå uppför rulltrappan tidiga morgnar när det inte kommer att bli fullt dagsljus på hela dagen? Däremot tar några frustrerade stressade stackare och går om hela kön fram till den trasiga stillastående rulltrappan och klättrar med tunga steg hela vägen upp. Eftersom det är sån förbannad kö till de fungerande rulltrapporna.
Sitter inklämd, blöt, med på gränsen stickig halsduk full med kallt regn mot halsen och mår illa på bussen hem för att Lillis kör runt och tar plats mina organ var tänkta att ta upp. Tänker att illamående vore ett lyckat biologiskt vapen. Som den där irriterande mobilsignalen som dök upp för några år sen. Den som bara var ett extremt högfrekvent pip som man inte kunde höra vart det kom ifrån. Bara ett skärande pip som snabbt blev otroligt obehagligt. Tänk att ha en sån illamående knapp att trycka in i passande lägen, på bussen, i folkmassor, i kön. Om man nu var lagd åt det hållet. Om.

En (irriterande) sann graviditetsmyt i fallet Kråkan

Folk säger så mycket, förklarar så mycket, tycker så kolossalt mycket, så fort en människa blir gravid. Alla dessa råd. Alla dessa "det är såhär" och alla dessa skräckhistorier. Min favorit från när jag väntade Liten var en människa, en tvåbarns mamma som jag aldrig träffat förr som lugnt förklarade för mig, efter en 15 minuters konversation i en full bar, att när stunden för förlossning väl kom, då skulle jag Känna precis vad som var rätt. Inte bli rädd, utan Känna, med det där eviga och rosenskimrande i blicken, precis vad jag ville och hur jag skulle göra. Det fanns ingenting att säga, bara hålla tyst och låta människan snacka tills jag hittade första bästa ursäkt och avlägsnade mig. För så är det, De Goda Råden kommer, hur man än gör. Vad man än säger. Hur lite man än samtycker och hur mycket man än visar att man vill prata om annat och inte är det minsta intresserad av varesig samtalsämnet eller goda råd. Och det finns ju så mycket att råda om, älta och pådyvla folk som väntar barn. Så många historier, rön, skrock, minnen och myter att dela, sprida och spekulera kring. Det mesta kan man låta passera (läs: skita i) har jag insett.

Men så finns det en sak. En irriterande sjukt löjlig grej som brukar upprepas i relation till gravida på det mest idiotförklarande vis. Att gravida kvinnor blir dumma. Att man helt enkelt fattar långsamt. Tänker långsamt och får svårare att lägga ihop ett och ett. Eller kanske snarare svårt att lägga ihop ett och ett, två och två och tre och tre samtidigt och hålla fler trådar igång. Gravida blir således glömska och lite virriga. Detta ska tydligen ha att göra med att synapserna i hjärnan tacklar av, börja klicka lite så att säga.

Jag skulle så gärna garva högt med opassande öppen mun. Om de inte vore för det löjliga faktumet att jag kan känna att min annars ganska välvilligt inställda hjärna så uppenbart arbetar emot mig, nu, precis som när jag väntade Liten. Allra tydligast är det när jag sätter mig för att skriva. Framförallt när jag måste vara tydlig, rakt på sak och problematiserande. Jag sitter med texter som annars hade tagit mig halva tiden och formulerar om och om. Inte för att jag tycker det jag skrivit är dåligt, utan för att jag inte på samma sätt som annars kan formulera mer avancerade tankegångar. Jag formulerar om fyra fem gånger för att överhuvudtaget få fram det jag har tänkt. Jag kan tänka det, och känna sammanhangen, jag vill beskriva men det är som att kopplingen mellan tanke och språk bara fungerar på vart fjärde försök. När jag väntade Liten fick det uppenbara konsekvenser för mina studieresultat. Utan att jag riktigt fattade hur eller varför fick jag så sopiga betyg helt plötsligt. Men nu känner jag det, så irriterande tydligt, varje gång jag sätter mig för att skriva. Och det stör mig något ofantligt. Men vad ska jag säga? Ursäkta mitt taffliga resonemang, jag är gravid?

Nä, känns inte helt ok. Känns inte som ett alternativ faktiskt. Alls.