Noterat

Det kommer inte bli ljust idag. Regnet strilar ömsom öser ner. Jag lämnar Liten på dagis och funderar på hur lång tid det kommer att ta min fodrade tygjacka att bli blöt rakt igenom. Inte så att jag inte insåg att det regnade innan jag gick hemifrån. Men det är liksom viktigare att få på ungen rätt klädsel. -Är det här smart, tänkte jag när jag lyfte ner jackan från kroken. Skit samma, så blöt kommer jag inte bli.
Mycket folk på tunnelbanan, men det verkar som att en del stannat hemma. Rätt dag for life recess. Jackan blir tyngre för varje steg. Men jag ska ju bara fram och tillbaka, fram och tillbaka?! Idag av alla dagar?! Jag förundras helt kort över hur den stockholmska modellen för korrekt rulltrappeåkning är helt irrationell dagar som denna. Fram kommer man till Universitetet. Två rulltrappor igång uppåt. Jordens kö. För att det är extremt viktigt att man ska kunna gå i vänsterfil i rulltrappan. Så då går vi på en och en, ställer oss lydigt på höger sida. Ingen går ens i vänsterfil. Ett tåg till kommer in. Hela perrongen är en kö till rulltrappan. Vem orkar gå uppför rulltrappan tidiga morgnar när det inte kommer att bli fullt dagsljus på hela dagen? Däremot tar några frustrerade stressade stackare och går om hela kön fram till den trasiga stillastående rulltrappan och klättrar med tunga steg hela vägen upp. Eftersom det är sån förbannad kö till de fungerande rulltrapporna.
Sitter inklämd, blöt, med på gränsen stickig halsduk full med kallt regn mot halsen och mår illa på bussen hem för att Lillis kör runt och tar plats mina organ var tänkta att ta upp. Tänker att illamående vore ett lyckat biologiskt vapen. Som den där irriterande mobilsignalen som dök upp för några år sen. Den som bara var ett extremt högfrekvent pip som man inte kunde höra vart det kom ifrån. Bara ett skärande pip som snabbt blev otroligt obehagligt. Tänk att ha en sån illamående knapp att trycka in i passande lägen, på bussen, i folkmassor, i kön. Om man nu var lagd åt det hållet. Om.