Bli färdig, börja om, börja nytt

Nu är A på väg till skolan för sista gången, för att ta examen. Bli uppkallad på scenen och få sitt examensbevis överlämnat. För att hålla avslutningstalet inför lärare och studenter. Traditionen bjuder dock inte anhöriga på kalaset. Så jag och Liten, som hålögt snorar i soffan, tittar ut på snöfallet och blåsten och vinkar hejdå och önskar lycka till, medan Lillis kör runt som värst i magen. Undrar hur det ska bli. Möter glatt hans lyckliga småleende genom fönstret, ett leende som ryckt i mungipan hans sen i går morse, när den sista uppgiften skickades in och det blev klart att den blev examen nu, det rådde inget tvivel om att det skulle bli nu. Nu finns det en profession, ett yrke som är hans. Mäktigt att komma till avslut. Spännande att börja på nytt. Livet blir faktiskt annorlunda nu, även om ett jobb är ett jobb är ett jobb, så är ändå det här ett jobb, det som i alla fall ska bli ett jobb, som verkligen är hans. Inte bara ett han har. På det där viset som man bara har jobb för att man råkade gå förbi just då just där, när någon ringde och undrade om du kanske, du kan ju, har du möjlighet, du kanske skulle kunna fixa det här för du är kompetent och det här behövs och ja, vad säger du? Han har valt den här vägen, gjort jobbet och nu, alldeles snart, får han det på papper att, ja, jobbet är väl utfört och nu får du tillgång och tillträde till det här, välkommen in och lycka till på vägen.

Åh vad han har jobbat. Åh vad jag är glad, glad för hans skull. Och stolt. Älskling, nu är du klar.