En lång omväg till en jag respekterar

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit intresserad av berättelser. Få saker gör mig så upphetsad, exalterad, förundrad och lycklig som berättelser. Berättelser, oavsett form, litterära, verkliga, filmiska, bildliga. Oavsett hur de berättas, kan de förändra, påverka, förtrolla och föra bort, vidare till något annat. Jag är övertygad om berättelsers förmåga att förändra och störta omkull. Jag tror på berättelsers subversiva potential. Jag tror och jag längtar efter de där berättelserna som blir till upplevelser som för mig hän till något nytt. En känsla en insikt en åsikt en annan värld.

Med berättelsen kommer en berättare. Bakom berättelsen finns en berättare. I berättelsen finns också en berättare, synlig eller inte, allvetande eller med begränsad vetskap. Och det finns en väsentlig skillnad mellan de två, den verkliga berättaren skapar den andre, litterära berättaren, med olika mått av kontroll och distans. Men båda dessa påverkar i någon mening vår uppfattning om det vi läser. Den verklige berättaren finns alltid som koncept, någon man ibland kan tycka sig skymta mellan raderna, genom den litterära berättaren. Den verkliga berättaren står med sitt namn bakom berättelsen. Men med det inte sagt att distansen mellan den verklige berättaren och den litterära är kort eller obefintlig, den kan vara milsvid och omsorgsfullt konstruerad. Ändå finns skepnaden av berättaren där, som en undflyende skugga man som läsare sällan eller aldrig helt kan fånga. Men som nörd-läsare (Läs: undertecknad) gärna suktar efter sida upp och sida ner. Man läser varenda bok, kopplar ihop kopplar isär, samlar citat, tankebanor, liknande gestalter och porträtt, läser och läser och försöker samla ihop pusselbitar och skapar sig en idé eller i alla fall känsla av närhet till den där storheten vars berättelser man hänförs av. En storhet som i verkligheten är fruktansvärt långt bort och allt vi egentligen har är de spår berättaren valt att lämna efter sig, medvetet eller omedvetet.

Jag skulle säga något om Jonas Hassen Khemiri. Om hur det är så konstigt med en författare vars böcker jag inte uppskattar något särskilt, men vars person jag respekterar enormt. Det brukar liksom vara det omvända. man blir gripen av en text, man söker sig vidare och kärar ner sig fullständigt, så sätter nörd-läsandet igång och jakten på berättaren bakom är ett faktum. Jag har hört honom, alltså Khemiri, tala flera gånger, om sitt eget skrivande, om fiktion, om kultur och litteratur i olika sammanhang och det slår mig varje gång vilket skarpt intellekt han har. Jag har sett viss av hans dramatik, klart imponerad. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt än att han har all min respekt. Han skriver sånt här:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-ringer-mina-broder-1.1229545

Och med tanke på den harang som fick inleda det här är det en sån konstig känsla. Att respektera någon så, texten i DN är fantastisk, men samtidigt inte vara särskilt imponerad av hans böcker. Varför varför är inte hans böcker lika bra som han på något vis? Det finns ju uppenbarligen där i människan, i mängder. Säkerligen är det så enkelt att Khemiri velat skriva böcker jag inte velat läsa. Men jag går här och väntar på att han ska det. Att han ska skriva den där romanen med samma sting, kraft och eftertanke som i dramatiken och samma storslagna och orädda rättframma ton som i artikeln med samma intellektuella djup och ömhet han ofta ger uttryck för som talare. Den berättelsen kommer jag sluka och den kommer sluka mig. Kom igen Khemiri, gört bara gört!