Nu är glada julen slut

Vi har firat i värmländska skogen. I 30 minus med snötunga skogar i alla vädersträck. Helt i avsaknad av julstress. Lilla familjen tog sig hit i onsdags, på tomma vägar, i solsken utan halka. Varje dag har kretsat kring en extra stunds vila, matpyssel, barnens lek och samtal över tekoppar, halvdruckna kaffekoppar och presentpapper. När Liten skulle somna på julaftonskvällen var det en salig liten som vilade huvudet på kudden. Som låg där helt stilla med tummen i munnen och tänkte tillbaka på allt som hänt. Och en lycklig mamma som låg bredvid och såg på då hon somnade.

Det har varit så fruktansvärt mycket denna december. Det är så extra av allt när man dessutom går och väntar på Lillis. Jag har så mycket att läsa och skriva, så mycket kvar att framförallt skriva innan jag kan börja fundera på att vila ordentligt och känna efter hur trött jag egentligen är. Lite till. Kanske var det därför julstressen aldrig satte in, den fick inte plats. Det fick helt enkelt inte bli stress av julen med. Behovet av fristad för själen. Men nu är den över... i alla fall för en som måste spendera övriga dagar fram till den 3e januari med att klämma ur sig text. Mycket text. Det finns inte mycket plats kvar då. Till blogg exempelvis, eller andra forum där ord och fundering annars hade varit på sin plats. Allt det där som händer omkring jag gärna stannat upp vid och funderat över, det orkar jag inte med nu. Eller, det får inte plats helt enkelt. Som att #prataomdet. Oavsett om jag hade velat prata själv finns det en hel det att prata ändå. Men nu, nej.

I morgon åker vi, och vet inte när vi kan komma tillbaka. Hit till stora familjen i skogen som det alltid är så vemodigt att åka ifrån.

I brist på tid och plats att själv fundera är det tur att det finns så många eminenta funderare där ute man kan fundera med. Niklas Hellgren, en människa med otroligt mycket att säga, säger det otroligt bra om att #prataomdet, och annat. Han skriver alltid för mycket och för långt, men med all rätt, även om det resulterar i att man inte orkar till punkt alla gånger. Vill bara säga det.

Vill inte hem. Vill bara stanna här och fortsätta tappa tråden, låta kaffet kallna i koppen, koka nytt och leta upp gamla tappade trådar från förr. Sova för lite och sova igen. Baka den där tårtan vi hittade i boken och pilla i håret, killa på foten. Vill inte att den ska ta slut nu, julen. Inte nu när den behövs som bäst.