Inte överens

Jag och Lillis har en beaf. Lillis har stått upp i snart två veckor. Ser man till kvinnans anatomi betyder det att bebis har stått/hoppat/sparkat mig på äggstockarna i 14 dagar snart. Och dessutom då försökt böka ut sitt huvud precis i mina revben.

Jag jag försöker verkligen. Att inte drabbas av ilskna anfall. Men humöret är rätt härsket vid det här laget. Tydligen ska man försöka placera sig så mycket upp och ner man kan (typ yoga position med ända upp huvud ner mellan benen, alternativt böneställning i sängen med samma princip ändan upp huvudet ner, för att göra det obekvämt för ungen, så att den lilla behagar vända sig spontant, för att få bättre plats för huvudet. Tills den vänder sig och förhoppningsvis inser att uppochner är det enda rätta. Det funkar inte, och hur hur länge kan man rimligtvis stå i en sån position som ganska väldigt gravid?

Det känns ju lite hårt att skälla åt en ofödd. Men här kommer det: SKITUNGE. VÄND DIG!