Så ska man bli gräsänka också

Inte nog med att man har en liten på tvärs i magen. A ska resa bort. Just en sån vecka då dagarna är proppade och fixarmamman måste fram och rodda. Och jag orkar inte.

För första gången i vår relation ska vi vara ifrån varandra i en hel vecka. Det låter ju lite löjligt när man skriver ut det sådär. En vecka. Vi har ju varit ihop i snart åtta år, en vecka?! Allvarligt? Men när jag stod i köket igår så kom helt plötsligt en ensamhetskänsla över mig. En sån där "jag vill inte att du ska åka"känsla som gör att man känner sig väldigt liten helt plötsligt. Eller är det tvärtom? Det var lite ovant, kändes konstigt. Men det är ju trevligt att få huset för sig själv? försökte jag resonera. Det funkade inte. Varför funkar det inte?! tänkte jag febrilt. Då slog det mig. Det har inte hänt förr. Vi har båda varit iväg, men jag inser att de turerna aldrig varit längre än fyra dagar. En vecka känns helt otroligt långt. Och det i sig känns helt otroligt konstigt. Att sen sitta här och känna sig som värsta svampen, liten och porös och ensam i skogen, för att A ska åka bort i En vecka, det känns än konstigare. Potentiellt också lite övergiven. Det är min favvo, att känna mig övergiven i tid och otid. Helt oavsett vad omvärlden håller på med så kan en mycket påtaglig, samtidigt vag, känsla av att vara övergiven krypa på mig. Inte mitt favoritdrag hos mig själv, inte heller min bästa egenskap.

Nu vill ju jag att han ska åka. Och det kommer nog va rätt trevligt att han är borta bitvis, och mysigt att sakna honom lite. Och roddarmamman kommer fixa biffen. Men en välbekant känsla av att va minst i världen har satt in. Älskling, just nu vill jag bara ligga som ett litet litet ludd i din ficka. I din bröstficka. Ligga där tryggt, bara synlig som en liten utbuktning på skjortbröstet, och känna gunget av dina lite svajiga fotsteg. Det är tryggt där och varmt. Jag vet det.