En sista liten bit

Trycket nedåt. Det blir hårt, drar ihop sig så att luften kramas ur mina lungor. Det gör lite diffust ont, molande. Det kommer och går. Det hejdar mina steg. Jag stannar, suckar och andas tungt. Sakta kan jag börja röra mig framåt igen. En ny ömhet ned i ryggslutet. Punkter mellan kotor och brosk som nu förblir ömma även sen jag vilat. Ett allt större behov av att släppa taget. Om jobbet. Om studierna. Om Allt Det Där Som Måste Tas Omhand. Bara lite till, bara lite kvar.
Jag tänkte i början, precis som sist, att det är så långt dit. Jag sa till Liten att först ska du börja dagis igen, det kommer bli höst, sen Lucia och jul. Sen ska du fylla år, fyra år ska du hinna bli. Så ska vi ha kalas. Sen, först sen, kommer Lillis.
Nu har kalaset varit och som på kommando började mina händer och fötter att svullna kvällen efter kalaset. Nu kommer det, vattnet som får kroppen att svullna och ansiktsdragen att flyta ut. Jag tycker inte särskilt mycket om att vara gravid. För mig är inte detta ett välsignat tillstånd och Lillis är ett ganska obekvämt barn att bära i magen. Jag vill gärna att hen ska komma ut. Nej det är inte helt sant. Jag vill att hen ska vara ute. Vara här med oss. Jag vill inte brottas om utrymmet mer och jag vill inte föda ett barn. Inte om jag får välja. Men jag vill få hålla om och komma nära med ansiktet. Jag vill känna den där tyngden, den fjäderlätta, som även fast den knappt kan mätas med en två tre mjölk ändå väger tyngst mot bröstet. Som en dank i handen, så obeskrivligt tung i botten av kulpåsen. Sån är tyngden när den är nyfödd. Jag vill att Du ska finnas hos mig, inte i mig.
Jag funderar på nätterna på hur jag ska få plats med två barn i famnen i sängen om morgonen. Jag tänker Lillis på magen och Liten på armen. Jag tänker på Liten som ska bli större än någon som alltid kommer vara mindre. Hur ska det gå? Hur ska det någonsin gå att älska två? Inte som jag älskat en. Som jag älskar den enda ungen. Men det måste gå för kärleken att föröka sig. Det måste det.
Det är så lite kvar nu. Men så oändligt långt dit ändå. Än kan jag inte släppa taget. Tre veckors jobb. Tre veckors studier och uppsatsläsande och funderande. Tre veckor, på den tiden måste jag skriva färdigt en artikel. En artikel jag tror jag vill stå för även om tio år. Sen kan jag släppa. Släppa och låta kroppen vara, låta den bli. Då kan jag låta känslan av allt det som rusar emot mig, i mig, få ta plats och form. Snart.
Då kommer jag hit.