Det ligger två små och sover i sängen

En Liten och en ännu lite mindre. När de tittar på varandra är det nästan alltid någon av dem som ler. Den ena lyckligt förundrat, den andra glatt förväntansfullt. -Jag tycker det är så skönt nu när jag blivit storasyster, sa Liten här om dagen, för nu är det inte bara jag som är liten här i vårt hus längre.
När Lillis sover ser hon ut precis som Liten gjorde. När hon öppnar ögonen är hon en helt annan. Det är så annorlunda nu. Den lilla gör på andra sätt när jag förväntar mig lika. Det får mig att minnas hur det var. Jag minns upplevelsen av svettiga mjuka små fingrar som rycker och brottas med min stora hand när jag ammar i sängen med bultande varma fötter, skitiga av en dags travande med barnvagn och svettig nacke mot kudden. Jag minns plötsligt hur kräkstrasan, den för ändamålet avvarade kökshandduken, är den bästa första leksaken. En man kan fösa in i gapet innan man kan koordinera sina nävar. Om man är liten.
Jag minns Liten på det här sättet varje dag, samtidigt har jag svårt att komma ihåg hur hon såg ut när jag tittar på Lillis. Det är som att minnet av Liten som bebis finns i famnen, sitter i kroppen. Men när jag tittar dit ligger en annan bebis där. En med andra vis och andra sätt att vara och ta sig fram.
Jag var också en annan mamma. Ibland känns det orättvist att det är så lätt nu, när det var så svårt på många sätt då. Orättvist mot både mig och Liten.
Jag har fått magkatarr av allt kaffe jag häller i mig. Inte så att det föräldralediga livet är särskilt ledigt, men kaffe hinns med på ett eller annat vis. I morgon efter dagislämning ska jag promenera till det nyupptäckta bageriet, dricka en kaffe trots magsyran och sitta en stund. Dra lite med vagnen och önska mer plats att sova på.
Jag önskar mig mer plats i sängen i födelsedagspresent.