Donna Tartt

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag läste Den hemliga historien och tyckte den var riktigt bra. Men jag läste den då, när den kom, för så länge sedan nu att jag inte alls kan avgöra om jag hade uppskattat den idag. Jag minns att det fanns en passage med en professor som höll ett seminarium om litteratur och skönhet och formuleringen "skönhet är skräck" ur den beskrivningen har stannat hos mig. Jag minns att jag markerade och vek sidan för att kunna läsa igen.
Min mamma, maratonläsare extraordinär, rekommenderar gärna böcker om man frågar, men förhåller sig ändå ganska stillsam till sitt enorma läsande. Då och då utbrister hon "men den ska du ju läsa!" om böcker som kommer på tal men hon är alltid ganska avhållsam, prackar aldrig på en sina favoriter. Hur som haver, Den lille vännen av nämnda Tartt, tryckte hon i handen på mig och sa kort "ta den här". Det var flera år sen, för motsträvig som jag är, ställde jag boken i hyllan och tänkte att den titeln är rätt dålig. Sen har den stått. Och efter mången hungrig genomgång av olästa böcker i bokhyllan har den stått kvar, oläst. Stått kvar och blivit en av de där välbekanta "åh där står den där boken jag inte riktigt vill läsa men kanske borde ta mig igenom och därför inte gör mig av med även fast jag mest blir sur på att den står där oläst och känns som en läxa jag inte gjort". Som ett konstant dåligt samvete att bli påmind om i bokhyllan.
Fan va korkat det är.
Den lille vännen, en titel jag fortfarande tycker är rätt dålig, visade sig va skitbra, i brist på ett snyggare ord. Den bjuder in en i en för mig helt annan värld. Där årtalet är lite svårt att pricka men platsen och dess anda helt tar en i besittning. Jag har aldrig varit i amerikanska södern, i en övergiven, dammig småstad. Jag har aldrig upplevt den rasismen eller ett samhälle så i förfall. Men jag hör ljuden, känner värmen i huden och det kryper stundtals i mig när jag läser. Tartt har ett fantastiskt sätt att låta berättelsen utvecklas genom de olika gestalterna hon berättar om och berättelsen är stor och omfattande. I centrum för alla berättelsens trådar står Harriet, en avig tolvåring i otakt. En liten person med stor personlighet. Och det som drabbar mig är inte så mycket Harriets gestalt som Tartts förmåga att skildra hur utsatt en barn är för en oförstående och obegriplig vuxenvärld. Men det riktigt finfina med berättelsen är hur Tartt inte nöjer sig med att visa på utsattheten och den fruktansvärda ensamhet man upplever och lever i som barn, utan också på den enorma företagsamhet, kompetens och handlingskraft ett barn kan besitta. Ibland smärtar det så det nästan svartnar lite för ögonen då jag läser. Men åh vad det är bra. Hon skriver mig in i en annan värld, Tartt, en svettig, illaluktande värld. En ensam och farlig, en övergiven och missförstådd, obegriplig och ledsam och rå. Och samtidigt så öm.
Nu hoppas jag, HOPPAS JAG, att hon inte sabbar det på de sista hundra sidorna. Tartt I think I love you.

(Jag lyckades skriva hela inlägget utan att skämta om hennes namn - eloge till mig.)