Funderat: söndag

Översättningar, otroligt kluriga.

På sida efter sida fastnar jag just nu (min senast 8-10 lästa böcker) vid uttryck och frågar mig vad som finns bakom, i originalet. Använde Atwood crap eller shit, när översättaren skriver skit? Damerna som kallas tanten är de old ladies för Atwood, är det det som översatts, eller något annat, som frugan? I slutänden handlar det förstås om tolkning av språk och sådan är aldrig given och den färgar alltid och ofrånkomligt det som står att översätta. Ja, sen finns förstås de där "ord för ordöversättningarna" där sötnosar eller gullungar kallas för luktärter i översättning, för att sweet pea råkar beteckna en växt om man ska vara korrekt, men det är en helt annan fråga. En man förstås som översättare måste tampas rätt mycket med. Är det språket eller dess konventioner som skall bevaras i översättningen? Jag förstår tanken med att översätta sweet pea med luktärt, även om jag tycker det är ett dåligt val i det fallet. Jag förstår strävan att bevara språkets, textens och författarens integritet. Klurigt men roligt. Men vad f*** är det som står skrivet egentligen? frågar jag mig just nu när jag läser. På minst var tionde sida.

(Jag kanske helt enkelt borde sluta läsa översättningar så jag kunde ägna mig enbart åt texten när jag läser istället för att fråga mig hur texten egentligen ser ut. I alla fall översättningar från engelska kunde jag ju hoppa. Förbannat dyrt bara.)

En annan sak jag funderar på är dessa konventioner när man beskriver vissa saker. Nyfödda spädbarn beskrivs ofta exempelvis som skrynkliga, särskilt deras ansikten. Jag kan gå med på att spädbarn, när de skriker, kan knyckla ihop hela ansiktet (precis som andra individer av människosläktet) men allvarligt, vem har någonsin sett ett skrynkligt barn? Skrynkligt i den här meningen skulle för mig vara att ha en hudstruktur som ett russin. Och ändå står det där gång på gång, i Atwoods tappning, "nyfödda barn, med ansikten som skrynkliga aprikoser", vad fan har hänt med den ungen tänker jag?