Frida Gro skrev igår ett inlägg om kroppen. Om hur hon som yngre förfasades över sina lår och lärde sig sitta med låren spända, något lyfta från underlaget. Om att ha knäckebröd i skåpet när det var för mycket vibbar i matsalen. Om att vara femton och faktiskt lyfta luren till en dietist. Om lättnaden när vågen sjönk under 40.
Jag funderade och kände efter, kände att jag hade en del att lufta på temat. Även om mina erfarenheter nog är annorlunda. För mig handlade det inte om kroppen i sig, den råkade bara vara det enda som fanns till hands. För mig handlade det om kontroll. Kontroll under de där tonåren då absolut ingenting gick att få styr på. När allt bara gled omkring en och varje minut av livet hela tiden kändes evighetslång och fullständigt livsavgörande. När nuet och jaget var allt. Då kunde jag kontrollera hur hungrig jag var. Det var ganska enkelt. Lite som en sport som jag då och då tog till när inget annat tycktes finnas till hands. Ända till den dagen då jag inte kunde lägga av. När jag inte ens hade kontroll över kontrolleken. Då även jag lyfte luren och ringde en dietist. Jag pratade, hon lyssnade, och hon gav mig något annat att kontrollera. Ett matschema. Helt oväntat förstod hon när jag berättade, men sa också vänligt men bestämt att -jag kan inte äta åt dig, det måste du göra, men jag kan säga åt dig vad och hur och när du ska göra det. Jag gjorde som hon sa.
För ett tag sen skrev Sofia ett inlägg om kroppen, om självbild och speglar. Om hur hon fotar och fotar, och ändå inte känner igen sig i bilderna. Hur hon faktiskt inte vet hur hon ser ut. Även om min ana-light främst handlade om kontroll, var kroppen i sig förstås ett fokus. Det var ju hur den kändes, och i förlängningen såg ut, som var beviset för min kontroll. Jag började i alla fall äta, följde duktigt schemat. Det gick ett gäng år och jag fick sedemera barn. På vägen dit hade kroppen förändrats, på avgörande sätt ett antal gånger. Större, tyngre, fylligare, mera, man blir äldre och det märks i kroppen. Och just det Sofia skriver om, att inte kunna se hur man ser ut, har varit ett återkommande problem för mig. Jag har verkligen försökt att försonas med den kropp jag har idag. Genom att exempelvis klä den så som den passar att bli klädd. Övat på att se den som bara en kropp, inte ett mått på mitt värde. Men jag ser den hela tiden genom bilden av min spinkiga, hårda och trådsmala artonårskropp, som då för mig var just ett mått på mitt värde. I det perspektivet är min kropp nu alltid bara för stor, för tung, för mjuk, för fyllig. Aldrig bara min kropp. Jag ser bilder på mig själv och tänker just; men ser jag ut sådär?!
Jag brukar säga om barn och uppfostran att man måste se till det barn man faktiskt har, inte det barn man kanske har imorgon eller om ett år eller fem, utan vem ungen är idag och vad den har för behov. Tänk att kunna se sin kropp som den faktiskt är, utan alla dessa lager av förväntan, minnen och förhoppningar. Stackars kropp att bära så mycket förväntningar och krav den omöjligt kan leva upp till, inte ens borde kunna, eller tros kunna, leva upp till.
Så gick jag och funderade igår kväll, och vidare idag på förmiddagen. Så ville Liten titta på bilder. Vi satte oss i soffan och dukade upp alla hennes album. Och idag, kanske för första gången sen Liten kom, tittade jag och..bara tittade. Inte oj där putar det ut, där är det bulligt, med gnagande obehagskänsla. Utan jag tittade och såg att där är jag, så ser jag ut, och det är ganska fint. Inte att det är ju ok, trots allt, utan det är ju ok bara. Sen vet jag fortfarande inte om jag egentligen ser hur jag ser ut. Men jag tittade, och såg och kroppen på bilderna passerade mig ganska obemärkt förbi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kontrollen! Jag känner igen det. Tror att det där med låren var en kontrollgrej också, ett sätt att lösa en snårig situation. Med halvbra resultat.
SvaraRaderaOch det där med bilder. Vad skönt att du kan känna så, äntligen. Jag har precis kommit till stadiet då jag kan se bilder på mig själv som barn och tonåring och tänka mmm, helt ok. Men nytagna, det är fortfarande svårt.
Ja, alltså jag satt där med Liten i knät, och kom på mig själv med att inte tänka allt det där jag brukar. Då var det för mycket tänk på samma dygn om samma sak. Det blev ett inlägg. Sen kanske det tar 10 år innan det händer igen=S.
SvaraRaderaOtroligt bra text. Känner verkligen igen mig. Inte för att jag någon gång haft ätstörningar - men den där känslan av att tappa kontrollen över kroppen och liksom låta den svämma över. Både i hjärnan och rent fysiskt. Det kändes så jättemycket när jag var yngre. Bättre nu tycker jag. Mycket bättre till och med. Men sen ibland så står jag ändå framför spegeln och nyper och dömer mig själv. Trots att jag kan vara så.. liksom logisk för det mesta försvinner det där när jag tittar på mig själv. Jag får inte heller ihop bilden av mig på foton med den bild jag ser i spegeln. Nu försöker jag bara känna mig glad för att den kropp jag har är frisk och snäll mot mig - gör det jag vill att den ska göra. Och så har den lyckats bli gravid och föda barn och jag står fortfarande upp. Men det där sista lilla äckliga missnöjet jag har med mig själv och min kropp finns ändå kvar och lurar någonstans i hjärnan. Försöker utrota det med träning. Inte träning för att bli smalare utan träning för att jag blir helt endorfinladdad och känner mig skitsnygg och stark och bra på alla sätt efteråt. Ändå är jag lite förvånad över att jag är så här gammal och ändå fortfarande bryr mig så mycket om min kropp (på det sättet) - jag trodde att det skulle ha lagt sig mer. Men ändå - det är mycket bättre. Jag gillar nog att bli äldre.
SvaraRaderaFörst, Tack! Sen, asså det är sjukt svårt det här med kroppen, och alla har nog sin vinkel...o man säger=) Känner igen det där med träningsmedicinen. Just för att man mår så förbannat bra av det. Jag försöker träna just för att vara frisk och göra gott med och för min kropp. Inte fokusera på att jag ska bli hottast i kvarteret (ehhh?) utan just för att man känner att kroppen mår bra. Då flyger ju all kroppsångest ut genom fönstret. Tycker nog också att äldre är att föredra framför yngre, i nästan alla lägen. Men det är lite skräckblandat spännande att man märker att just kroppen blir äldre, svårare att rå på, läker långsammare osv. Men jag gillar oxå. Räknar två gråa hår so far=)
SvaraRaderaMycket bra skrivet!
SvaraRaderaJag är fortfarande till viss del fast i det där med att jämföra sitt nu-jag med sitt då-jag. Jag som vägde 57-59 kg till mina 175 cm var ju rätt smal förr. Nu är jag betydligt tyngre och om än jag inte anses tjock så jämför JAG mig med hur det var förr. Detta fastän jag vet hur stört det är, jag har ju faktiskt blivit äldre, jag har fött två barn och jag rör inte på mig lika mycket. Dessutom äter jag mat nu. Förutsättningarna är ju inte samma som för 10 år sedan. Vet ju det och accepterar det, men ändå så är det så svårt att acceptera förändringen ibland. Samtidigt är jag ändå på nåt sätt nöjd med kroppen. Som Miss Muffin skriver, den funkar ju och den har varit gravid och fött barn!
Det går i vågor det där tyckandet om kroppen märker jag. Ibland är jag så ful och tjock att jag bara vill gömma mig (tack vinterkläder) och ibland är det Hej! Här kommer jag! Stolt som tusan.
Skulle så gärna vilja hamna i acceptans, och kanske till och med i ett gilla-läge, hela tiden, få känna mig tillfreds med den jag är, hur jag ser ut och slippa lägga energi på att gräma mig över att kroppen inte är som den var. För vad spelar det för roll egentligen, hur kroppen ser ut så länge den funkar?
Tack!
SvaraRaderaDet är ju precis som du säger, det är det där förbannade jämförandet som är så omöjligt! Min kropp är inte heller sån att jag på något vis egentligen kan kalla mig tjock, men ändå så är kroppen inte den den var för 10 år sen, och det KAN ju bara vara normalt, och helt ofrånkomligt! Att ens försöka argumentera för något annat vore ju helt bananas. Försöker hålla tag i det här med funktionen jag med. Den gör ju det den ska, och jag kan försöka hålla den så frisk jag kan. Mind over matter, nej, tvärtom, matter over mind i fallet kroppen.