39 graders feber, en varm påse gröt i famnen

Liten vaknade med feber, alldeles för tidigt i morse. Jag har spenderat dagen i soffan, läsandes, med Liten utslagen/snurrandes/bökandes på mig/runt mig. En Liten glödhet, med det där vimsiga lite förvirrade och osammanhängande i ögonen. Jag är inte alltför nojig eller orolig som mamma när det gäller sånt här som att slå sig eller bli sjuk, i allmänhet. Men feber gör mig lite mjuk i bröstet. Det är det där med den lilla personlighetsförändringen, Liten som bara vill sitta i famnen som en hängpåse och grina lite då och då. Då vill jag gärna grina lite själv ibland. Det så tydligt hur liten hon ändå är, den stora lilla.

Barn har ju vissa saker med sig när de kommer ut, förmågor som gripreflexer och annat. Men de kan också göra tecknet för "jag älskar dig", ni vet, som hårdrockstecknet fast med tummen också. Vi har pratat om det, jag A och Liten, att det betyder "jag älskar dig". När jag säger till Liten att jag älskar henne, brukar hon hålla upp sin lilla hand och visa mig tecknet. Jag brukar hålla upp min hand och visa henne, då vi vinkar hej då när jag lämnar henne på dagis, innan jag vänder runt husknuten.

I natt när hon vaknade febrig och ledsen bad hon om vatten. Jag hämtade och medan hon drack tog jag tempen. Jag frågade henne om hon ville sova hos oss när hon fick en hostattack och började gråta. -Mmm, nickade hon och kröp upp. Hon boade in sig mellan oss, la sig med ansiktet mot mig, panna mot panna, med tummen i munnen. Jag slumrade, dödstrött. Efter en stund kände jag ett finger snudda mitt ansikte, och tittade upp. Då låg hon och tittade på mig, fortfarande med tummen i munnen men höll upp sin lilla hand och visade mig tecknet. Hon killade mig lätt på kinden med pekfingret. Jag visade tillbaka. Då vände hon sig mot A som slumrade, och la sin hand och tecknet, på hans täcke. Hon klappade lite och vände sig mot mig igen. Så låg vi där alla tre, sömndruckna, nära och tillsammans.

Som sagt, feber gör mig lite mjuk i bröstet.