Veckans repa

Jo, det är ju fantastiskt det här med musik. Mötet, stunden närheten allt det där. Men man ska ju inte tro att det alltid är så, man ska framför allt inte få sig själv att tro att det alltid är så (note to self). För ibland faller allt som ett korthus, och det låter bara förbannat illa. När det helt plötsligt runt en stiger någon slags skev, vinglig, smått surrealistisk kakafoni som då och då påminner om ett stycke du själv ändå trodde att du sjöng på. När dirigenten slår av och ser lite förbluffad och nästan lite äcklad ut. -Ehh... fick hon ur sig. Det var tyst några sekunder innan uppgivet lite generat garv bröt ut i lokalen. Garv att gömma sig i.

Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.

Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:

När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.