Föräldraskap - de oavslutade samtalens tillstånd

Vanligtvis brukar jag vara en av dem som propsar på hur man visst "kan fortsätta" med livet och vad man annars slänger ned i den påsen även sen efter man fått barn, fantastiska Miss Muffin skrev på detta tema för ett tag sen. Man måste bara vara lite öppen för att man kanske får göra saker på lite andra sätt, planera lite mer och kanske vara beredd på att man kanske helt plötsligt prioriterar nya saker. Men det finns en sak som faktiskt verkligen förändras, i samma stund ungen slinker/slafsar/sugs ut.

Sofia skriver idag obeskrivligt vackert om sin och sin familjs första tid tillsammans på BB. Hon beskriver en ordlös dimma av tid, och det är just det här med orden jag funderar på. Jag är egentligen inne på något helt annat än vad Sofia skriver om, men måste bara säga en gång till att hennes inlägg är fantastiskt bra. Läs. nu. Eller strax, om du inte redan läst.

Men tillbaka till tanken på orden. I samma stund ungen finns där, finns också någon som alltid har rätt att avbryta och vars behov alltid måste komma först. Med det inte sagt att man inte måste lära sin unge vänta på att man pratar klart i vissa lägen, men behöver barnet ens uppmärksamhet, spelar det ingen roll hur viktigt samtalet än är, eller hur spännande. Man blir avbruten. Samtalet, tanken, känslan tvingas man avbryta. Man har konstant en tråd hängande. Man får prata klart senare.

Jag kommer ihåg mina första veckor som mamma, jag minns mig lite som en förlamad kärlekskropp. Då gick det inte riktigt att föra några samtal alls. Tillvaron bestod bara av fragment. Jag måste gå på toa, Liten sover i min famn och vaknar i samma sekund jag försöker lirka ut bröstvårtan ur munnen på henne. *Hon måste sova!* Hur ska jag göra nu?! Kissa med Liten i famnen samtidigt som jag försöker sortera tvätt med foten - ett fragment. Eller, Liten måste äta och påpekar det högljutt, jag måste få med mig amningsnappen, vattnet, mjölktrasan, få kudden på plats, glömma att jag redan är kissnödig och få oss på plats i soffan med kuddarna på rätt ställen - ett fragment. Sen ringde telefonen. Då fanns det knappt några ord. -Jo vi mår fint! kunde jag få ur mig, men sen var det liksom slut, allt som fanns var en känsla av att orden lät så högt och på något vis störde. Att ens uppbåda koncentration nog att bemöta någon annan än bara oss här hemma i kroppsbubblan var så onåbart och obegripligt.

Sen kom orden sakta och med dem behovet att prata och att samtala, att möta andra. Med orden kom de otaliga telefonsamtalen som avslutas med -Liten vaknar jag måste gå hej! Så kan det fortfarande låta, om än mer sällan nu. Så kom samtalen då fikapartnern blev tvungen att vänta på blöjbyte, på tröstning, på lek, -Jo jag vill höra! Förlåt att det är lite rörigt, jag lyssnar fast det kanske inte verkar så! Så kom samtalen när man helt plötsligt inser att man tappat tråden och inte kommer ihåg vad det var som var så viktigt. Så kom grälen man är tvungen att strypa, bära på en hel dag för att gå loss på när Liten somnat. Samtal som bränner under huden i timmar, som får bröstet att fladdra, komprimeras och hjärtat att slå lite hårdare, timme ut och timme in. Samtal som måste vänta. Sen dessa samtal man vill undvika men måste genomföra, vid kanten till sandlådan med kontaktsökande föräldrar man inte känner. Sen kom samtal som det aldrig finns någon tid till. Med dagisföräldrar man bara träffar under 7 minuter vid hämtning men verkligen vill prata med. Samtal då man måste slopa inledning och frågeställning, gå direkt på analys och diskussion. Samtal som kan tvingas att avslutas mitt i en mening då barnvagnsutrymmet redan är delvis upptaget på bussen och man springer med orden hängande i luften mot det andra dörrparet för att ändå få komma fort hem. -Nästa gång, jag måste komma ihåg till nästa gång, att berätta klart. Samtal med ens nära som nästan aldrig hinns med för att man verkligan vill ha tid för orden. Samtal som aldrig blir mer än påbörjade meningar för en själv i tysthet medan man nattar sin lilla. Ord som kanske tar månader på sig att komma fram i ett samtal med en syster, en vän, en älskad.

Trådarna hänger liksom alltid där i luften, lite hela tiden, överallt. Vissa samtal blir lite som vrak man lämnar efter sig på vägen, vissa mer som underbara platser man verkligen vill komma ihåg vägen tillbaka till. Vissa tappar man bort. Vissa samtal blir fragment av sammanhang och möten man kan stöta in i och plocka upp igen. Vissa går en förlorade och lever bara kvar som obegripliga rester av ord med förlorade sammanhang.

Man har inte fri tillgång till samtal. Man har inte utrymmet att låta samtalet tömmas ut och ta slut. Ibland önskar jag mig all tid i världen att få prata färdigt och prata om igen. Att verkligen få prata till punkt nu, inte sen.