Ännu en dag i värmländska skogen

Först kissa. Sen börjas det. Kofta. -Här! I med armen. Också andra, ut med ärmen under så det inte blir korvigt. Knäppa. Halsduk, vira runt, knyt. Strumpor över byxfållar. Så. På med overallen, en fot, -Så här kommer foten ut. Nästa, - Här kommer foten. Upp och stå, i med armarna. Dra till koftan, det får inte korva sig. Upp med dragkedja. På med ena vanten, den tunna. Den andra handen. På med tjockvanten, dra upp ärmen, knöla på så det sitter, inte komma in snö. Andra handen. Så, båda ärmarna nere, över vantarna. Mössan på. Så skorna. -I med foten, nej andra foten, tryck då. Så, hälen i. Också igen. Sen fast med kardborrbanden på skon, över med snölåset över skoskaftet, sist själva byxan, över skon. Under med bandet under skon. -Lyft foten, lyft! Så. Ingen snö får komma in. Så. Klar. Ut med dig nu!

(Påklädning med ostressad, tålmodig mamma. Men allvarligt, kan någon uppfinna ett helkroppsfunktionsplagg för barn? Det skulle drastiskt sänka frekvensen av mina helt orättvisa irritationsutbrott. Ett annat alternativ vore att hoppa över februari, mars och halva april. Det kunde också funka.)

Liten pulsar ut med sina fyra kusiner. Snön räcker henne upp till naveln, minst. Blir dragen på snowracer. Jag får stanna kvar inne, dricka en kopp te till med syster. A är på universitetet och svågern ute hos djuren. Vi ska förbereda lite mat, kanske sjunga något. Snart måste vi åka hem. Jag vill inte tänka på det.