Vi skulle gå på bio, med risk för att bli patetisk

Den dagen då SMHI uppmanar Sveriges befolkning att inte gå ut, stanna hemma för bövelen! då hade jag och A planerat in barnvakt, bio, restaurang, the works. Jaja, tänkte vi. Vi skulle ju inte så långt, tur. A skaffade biobiljetter, bokade bord. Planen var att äntligen få se Avatar, i 3D, vi fick fantastiska platser! och sen skulle vi gå på en liten vietnamesisk restaurang som jag väntat och väntat på att få besöka. Det är alltid är kö för att få bord där, så man måste verkligen vara ute i god tid och boka om man ska vara säker på att få någon mat. Det var vi och allt gick i lås.
Jag planerade ett inlägg om vår fantastiska kväll, funderade i flera dagar på att skriva något om vår plan, jag var helt uppspelt, som jag såg fram emot detta! Åhh, det skulle bli så grymt!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Alltså, under mina lidande tonår dök det då och då upp stunder när man verkligan ville skriva om sin smäähäärta. Typ när man blev dumpad. I de flesta fall gick det att babbla på om sitt onda, men just när man blev typ dumpad och man verkligen var avgrundsledsen, då gick det inte att skriva om för mig. Det blev så patetiskt. Det som kändes där och då, det gick inte att beskriva. Så känns det lite nu.
Från snöblåsten och kylan, in i salongen, med mentos på fickan och vattnet i hand satte vi oss till rätta i salongen. Småpratade lite och garvade åt varandra i 3Dbrillorna. Pussades lite, åt godis, la allt på plats. Ridån gick igen, salongsvärden instruerade oss att ta av oss brillorna och titta bort om vi mådde illa, annars försöka spy på toa hellre än i sopkorgarna. -Vilket välkomnande, viskade vi i nöjt till varandra, lagom uppspelta och förväntansfulla. Så gick hon ut, ridån gick upp och en text som uppmanade oss att ta på oss brillorna dök upp. Ok here we go. Det är från och med den stunden som jag inte kan skriva mer, eller beskriva hur det var. Jag kan ju där emot berätta vad som hände. Jag började grina. Redan till trailern av Alice i underlandet. Sen visades filmen, och just själva filmen kan jag inte säga något om. Själva berättelsen var på något sätt inte så viktig, men upplevelsen i sig helt obeskrivlig. Den kändes i kroppen och löste upp något, öppnade ett utrymme jag inte visste fanns och tog det i besittning. Det är det närmaste jag kommer en beskrivning. När filmen var slut och eftertexterna rullade var jag så tacksam att de inte tände ljuset, jag kunde inte sluta grina. Jag lyckades i alla fall samla ihop mig och vi tog oss ut. Var sena till vår bokning på restaurangen, skyndade oss ner i tunnelbanan genom snöblåsten och snödrivorna, och fortfarande hade ingen av oss sagt något om filmen. Väl nere försökte A trevande -Vilken film... Jag gjorde en ansats att svara men märkte att rösten inte bar. Försökte igen, började grina, igen. -Jag kan inte riktigt prata om det här, fick jag ur mig och skrattade genom tårarna. A skrattade och kramade mig. Så fort jag försökte säga något, hände samma sak. Fortfarande flera stationer senare, samma sak.
Vi åt, det var fantastisk mat, verkligen värd all väntan. Men Avatar. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag är fortfarande på väg att börja grina när jag tänker på det. På känslan. Det enda jag kan säga är att det var en unik upplevelse, unprecedented (i brist på ett svenskt ord).
Jag somnade i soffan vid tio på kvällen, helt utpumpad och utmattad, helt slut.