Jag ber om ursäkt på förhand. Det känns lite som att det här blev en blogg om kräks. Nu ligger det kanske ett visst mått av överdrift från min sida i den upplevelsen. Säkerligen för att livet mitt för tillfället är fullt av just kräks. Som i kräks i säng. I bil. I påse på parkeringsplats. På byxor, på stumpor, på handduk. På tröja, på pyjamas, i hink. I burk. I toa. På golv. På tvättkorg till och med. Som man önskar sig en tvättmaskin, en egen. Och att man ska kunna svara -Ja visst lilla älskling, det är klart du kan få en smörgås, när Liten spinkig och blek frågar -Mamma, kan jag få lite frukost? klockan halv nio på kvällen och hon inte fått behålla någon fast mat på hela dagen. Vad gör man när ungen håller på att kräkas till och med av vätskeersättningen? Jo, man hoppas på att teet med honung hon lyckades sörpla i sig i alla fall får stanna.
Vi flydde till värmland och svor oss ur viktigheter under false pretence. Tog teckning bakom A's begynnande magsjuka (som aldrig blev värre än vankande i hallen utanför toadörren), jag skolkade från både seminarium och "bra sammanhang att delta/synas i jippo", och vi drog tidigt till friden i skogen under (vit, tyckte jag) lögn. Jag är inte skrockfull, men jag skall aldrig mer ljuga om magsjuka. Jag lovar jag lovar jag lovar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar