Kräkskräck

Just nu, i skrivande stund, vankar A fram och tillbaka i hallen och väntar på att kaskadkräkas. Till saken hör att han bestämt, nästan påstridigt och ofta påpekar att han har en mage av stål och är imun, alternativt resistent, mot allehanda magåkommor. Då alltså underförstått i relation till mig som med andra ord har både det ena, tredje och fjärde magrelaterade besväret. Fram till denna dag alltså, för här går han bevisligen, och erkänner att han både fryser och mår illa. (Så illa att han redan suttit i kortare stunder inne på toaletten.) Stackars stackars. Det finns ingenting så hemskt som att vänta på vinterkräk, inget. Att ha själva kräket är långt bättre. Då vet man ju vad man har, det är bara att kräkas tills man har kräkts klart. Det tar slut. Det gör ont, ok jävligt ont, i kroppen, magen, huvudet. Men det går över. Att vänta på kräket däremot, det är nästan obeskrivligt vidrigt. Så vad gör jag? Jo, jag klappar honom lite på ryggen mumlar -stackars, lite frånvarande, och tänker samtidigt; snälla gud, snälla snälla, låt mig slippa låt mig slippa! och springer in i köket och sköljer ner ett stort antal hela pepparkorn i förhoppning om att min magsyra ska ta död på eventuella kräkvirus i magsäcken. Jag tar all magsyra i världen bara jag skonas från kräket.
Mmm, man är ett under av empati. Men alltså jag tycker synd om dig älskling, otroligt synd om dig, men sover du på soffan ikväll?