Söndagskänsla och hatmangel

Söndag kväll:
Men deliver me från söndagskänslan. Jag har inte haft sån på flera år. Det är den här förbannade kursen, jag är övertygad om det. Helt bortsett från den kramp som satte in tidigare i veckan, vilken fortfarande är ett ofrånkomligt hot varje gång jag går in i klassrummet, så är det något med sammanhanget som får mig att vilja skolka. Och det var länge sen. Jag har annars haft den äran att nästan uteslutande läsa sånt jag verkligen gillat och varit intresserad av, på universitetet i alla fall. Och jag är egentligen intresserad nu med, men jag vill bara inte gå dit helt plötsligt. Mannen som undervisar är dessutom östgöte, vilket annars brukar vara ett plus, jag gillar östgötska, min far är östgöte (även om man bara får höra det när han pratar med sin syster), jag skämtar på östgötska. Det är en fantastiskt oförarglig dialekt, som är sjukt underhållande att driva med. Men det här är inget skämt, det här är näradöden, varje minut. Han pratar så utstuderat långsamt, pepprar med torra akademikerskämt, försvinner på ändlösa avvägar om böcker vi inte ska läsa, kuriosa ur hans liv som lärare, student bla bla bla. Kulturkoma. Det är så förbannat oinspirerat. Jag vill inte gå dit.

Idag:
Yes alltså, we're back. Inte tack vare östgöten, eller administratören som idag svamlade om hur vi hade en sån särskild kompetens och hur vi skulle ta för oss i arbetslivet. Jag har spenderat dagen i biblioteket med Nine inch.. argt hamrande i lurarna. Det var ett tag sen, och det är alltid lika underbart att upptäcka en riktigt bra platta igen. Att ta upp en skiva som varit ett monument i ens musikliv och få älska det lika mycket nu, här, som där och då. "The fragile", jag saknar ord. Nine inch..., med sitt lagom bombastiska, halvpretentiösa hatmangel, har alltid haft en fantastiskt uppiggande effekt på mig. Ju mer Trent Reznor skriker "your filthy little worn out broken down see though soul" i öronen på mig ju bredare ler jag på insidan. Det är lite stört, men funkar varje gång.

Så med ett nöjt leende på insidan slog jag upp bok ett på min litteraturlista, "Övervakning och straff" av Foucault. Inställd på gigantiskt, troligtvis oövervinnerligt, motstånd. Jag vet inte om det var Trents förtjänst, men jävlar vilken bok. Det här kanske blir bra ändå. Söndagskänslan är som bortblåst.