Flickan i trädet

-Sjunga mamma, sjunga, säger Liten ut i mörkret. Vi ligger inne i sovrummet och har just läst klart och släckt lampan. Hon ligger nerbäddad i sin säng och jag håller hennes hand. Jag sjunger "Om alla berg och dalar" och "Jag blåste i min pipa". -Mamma, sjung Alla sånger, svarar Liten. Så jag sjunger vidare. Att sjunga med och för henne har alldeles från början vait ett sätt att umgås, ett sätt att vara med varandra. När jag satt där med bäbis i knät, och inte hade något direkt att säga, medan Liten tittade och tittade sådär förväntansfullt men stilla på mig, ja, då sjöng jag. Visa på visa, vers efter vers. Och sånger och texter blev något jag började samla på mig. Man vet aldrig när man måste sitta fastspänd i en trång bil på bred motorväg utan möjlighet att stanna och låta den lilla fastspända röja runt lite. Eller när det bara inte går att sova. Då är stora förråd bra.

Jag fortsatte med "Flickan och trädet". Den visan sjöng min äldsta syster för mig första gången när jag var så där nio år. Den handlar om en flicka med blåsvart hår som sitter högst uppe i det högsta trädet, i den längsta skogen, i det största landet. När det blåser så når hennes hår över skogen. Men en dag blåser det värre, och högsta trädet går itu med ljudet av en sträng som brister, och bak bergens toppar ses ett fladdrande blåsvart hår försvinna. Sista versen går:

Och Du som lyssnar till denna visa
och är en flicka med svarta lockar,
jag undrar bara om det var du,
som blåste bort ifrån högsta trädet,
i längsta skogen, i största landet?
Den dag då trädet gick mitt itu.

Jag minns hur jag levde mig in. Hur jag önskade att mitt ostyriga hår var blåsvart, att det kunde vara jag, på riktigt, som min syster sjöng om. För jag kände ju i magen att det var det, det var jag och mitt ostyriga hår, och trädet och skogen, allt passade ju in! Det var ju jag. Om det bara inte var för den där blåsvarta färgen.

Varje gång jag sjunger den visan, som jag för övrigt tror Fritz Sjöström skrivit, ser jag samma saker som när jag var nio. Kanske inte i detalj. Jag önskar inte längre på samma sätt att hon vore jag. Men känslan jag får i magen, och bilderna jag ser, är desamma.

Liten somnade ganska snart. Och jag ligger kvar och undrar vad Liten tänker? Jag undrar varför hon älskar just "Jag blåste i min pipa". Jag hoppas hon minns, och berättar för mig en dag.