Kulturvetarfenomen

Jag har läst humanistiska ämnen på universitetet några år nu och tycker nog man kan säga att humanisten har viss...framtoning. I klassrummet ser man liksom, lite oavsett humanistiskt ämne att, ja - här intresserar vi oss för kultur. På littveten finns en uppsättning, en lite annan på filosofin, musikvetenskapen, ytterligare en på konstvetenskapen und so weiter. (Konstvetenskapen har dessutom, har jag hört från säker källa, de snyggaste tjejerna. Denna sanning avslöjas av en 30årig snubbe på geovetenskapen som funderade på att läsa lite dubbelt för att "komma ut lite mer, bredda det sociala umgänget".) Hur som, humanister har liksom en kulturvibb om sig, vilket är helt naturligt - det är ju det den främst intresserar sig för. Och jag känner mig hemma där, långt mer hemma än bland ekonomernas och juristernas portföljer till exempel. Jag fick en gång kommentaren "jamen du är en sån där kulturkofta som gillar att tälta" och det kan man ju säga vad man vill om eftersom jag inte gillar att tälta och inte riktigt kan känna igen mig i begreppet kulturkofta, men andemeningen har ju rätt bäring i alla fall, typ. Men så finns det ett läge där humanisternas kulturvibb går fullständigt överstyr.
Jag ryckte i morse upp dörren till ett seminarium på kulturvetarlinjen. Gick in, på sedvanligt stockholms universitetsmanér hälsade jag inte på någon, tittade knappt upp. Satte mig rätt långt fram i det ganska tomma rummet. Längst bak sitter en tjej och en kille och pratar. Om sina ämnen, sina uppsatser, och till sist sina stundande praktikplatser. Redan när jag går in har jag på känn att det där humanistvibbiga överstyret kommer snart, och visst, ett poäng till mig. Det tog 45 sekunder. salen är helt knäpptyst, och med hög stämma så att alla verkligan ska höra utbyts:
-Var ska du göra praktik? frågar snubben.
-New York... svarar tjejen, på .... (något ställe som uppenbarligen var sjukt creddit i hennes mening)
-Asså, jag får ju komma tillbaka till filmfestivalen. När jag vill...de har verkligen sagt det, men asså, jag vill verkligen åka nu...
-Aha, svarar snubben, motvilligt impad men nöjd att tjejen med praktik i NY sitter bredvid honom, - var ska du bo?
-Asså, jag har två lägenheter, en på Manhattan och en i Brooklyn, och asså, det är helt sjukt man tror att det ska va billigare i Brooklyn men asså, det är typ lika dyrt, men då måste jag ju åka typ 40 minuter till "det ascreddiga stället jag inte vet vad det hette"...och då liksom a det är ju jobbigt.
Såhär håller det på. Omedelbart hon öppnar munnen känner jag hur det kommer ryck, ryck, skak, ryck, skak, Ryck Ryck RyckRYckRYCK. KULTURKRAMPEN tar över mig totalt och ett nästan oemotståndligt tourettesliknande behov att säga fula ord rakt ut i tomma luften sätter in. Att vara ful och grov i mun, bara kräkas verbalt och smetigt, snyta mig i näven, fisa högt och garva hysteriskt.
Jag gjorde inte det. Jag höll mig, men kände hur jag behövde dö lite inombords för att inte ge efter. Och det kommer mera. Två dagar i veckan fram till slutet av mars. So help me God.