Som läsare något defekt

I någonstans kring tre månader har jag jobbat mig genom Shadow and Claw i The Book of the New Sun av Gene Wolfe. Jag har funderat lite under vintern på att litteratur, som är en så stor del av mitt liv, har haft en så liten del här i bloggen. Gene Wolfe är svaret på frågan om varför. Jag skrev om att jag skulle läsa den här boken, ojoj, i början på februari. Om mina förväntningar. Neil Gaimans bedömning "the best novel of the last century", pressade ju upp dem något. Nu kan jag ju avslöja att hade det inte varit för den formuleringen hade jag aldrig tagit mig såhär långt. Aldrig. Och det är bara att erkänna, jag betvivlar å det grövsta att jag ens kommer att kunna avsluta den andra boken i detta så kallade epos. Men det som också står klart, är att en gammal klyscha väl beskriver situationen. Gene, det är inte du. Det är jag. Det är mig det är fel på.

Det är såhär. Jag förstår inte science fiction. Inte så att jag tycker att det är trist, inte tilltalas eller gillar det. Jag förstår inte. Jag kan läsa långa kapitel om gestalter i andra genrer utan att veta vilka de är eller hur de relaterar till huvudberättelsen. Långa parallellhistorier utan några som helst referenspunkter i tid, geografi eller storyline. Jag kan läsa berättelser utan direkt riktning, där läsandet mest är ett byggande av ord mer än någonting annat, där handlingen själv är sekundär om den ens finns där. Jag kan läsa om sådant jag inte förstår, sådant som är isärplockat och fragmenterat där historien tagits isär och man bara matas med bråkdelar av historien i en stigande förvirring och med ett stegrat "men åh hur går det ihop?!" Jag kan läsa ren fantasy, om påhittade ting, företeelser, artefakter och skeenden och ändå tro mig förstå berättelsen. Vad jag inte kan, är att läsa om ting, varelser och skeenden där man blandar science med fiction. Jag kan läsa utan karta, och i de flesta fall utan ordlista, men inte när jag läser science fiction. Sida upp och sida ner är det som att läsa en text med bläckplumpar för mig. Alla de här påhittade förekomsterna, som inte bryr mig i fantasy, förvirrar mig i science fiction. Och jag har försökt, jag har verkligen jobbat. Nu mer än någonsin. Och det är bara konstatera. Jag förstår inte. Och jag klarar inte av ovissheten.

Men jag vill. Jag ligger och lyssnar på A som berättar, om Arrakis och ökenplaneten. Om Pauls resa och ökenfolkets kamp. Jag ser en lärare bära med sig en Iain M. Banksbok och vill genast prata med henne, få veta vilka hennes favoriter är. För jag tycker det är så fantastiskt det A berättar, om The Culture och skeppen som kommunicerar. Om Noons böcker och filosofin, medvetandet, om fjäderdrogen och musiken. Om Gibson och Stevenson och cyberpunken. Åh jag vill. Men det går inte. Det går bara når det är A som berättar.

Att inte förstå, stör mig inte. Vanligtvis. Men i science fiction förstör det mig. Det är ett språk jag inte talar, ett tankesätt jag inte behärskar. Inte ens swingersgenren science fantasy, som Wolfe skriver, klarar jag. Tydligen. Inte ens när Neil Gaiman berättar att det jag har i min hand är det största, inte ens då.

Men, Gene. Det är verkligen inte du. Jag är ju trots allt läskunnig och ser kvalitéerna. Jag hör ju språket, de många berättarpositionerna och den eleganta prosan. Jag ser ju hur väl du byggt ditt universum. Jag anar hur intrikat protagonistens resa är och hur många berättelser i berättelsen du flätar samman. Hur skickligt du låter din berättare förleda läsaren.

Det är verkligen inte du. Det är jag. Jag är defekt.