Snårigt, snärjigt, snabbt, snurrigt

Det är lite mycket nu, har man någonsin hört den förr? Kört den förr? Mina ord sinar, som vanligt. Det finns bara nog för det absolut nödvändigaste, mest akuta. Som Litens feber som hängt i sen i fredags. Hur mycket, hur länge, hur dan? Det fanns tillräckligt för de möten jag varit tvungen att ha i alla fall, fast A egentligen inte alls kunde vara hemma med sjukling den här veckan. Det fanns nog med ord, men precis på gränsen. Sen sitter man där på bussen, på väg hem, utan lunch i magen tjugo över ett grå i ansiktet av hunger, med musik i lurarna och önskar att det kunde gå att utplåna måsten om man bara koncentrerade sig tillräckligt på ljudet. Man betar av ett måste i taget, och jag försöker febrilt inte titta längre över horisonten än bara till nästa måste, för att inte kvävas av tidsbrist.