Hormonhäxa

Man vaknar upp till en måndag i oktober med en hel tidigare vecka och en hel helgs samlade sömnskuld sakta domnande i kroppen, sakta surrande i hjärnan. Och här kan man ju sitta och förbanna sig. Oja sig. Och lova, dyrt och heligt, att nu, nu ska det bli ändring. Jag ska skärpa mig nu, för jag måste. Texterna skriver inte sig själva och böckerna måste läsas. Och jag måste ha plats över i sinnet att orka vänta på Liten och leran, höstlöven, skatterna vid sidan av trottoaren och de extra små turerna och konsterna hon vill göra och visa. Orka vänta medan maten som ska lagas väntar, hemmet som ska hållas sanitärt också väntar och en och annan social kontakt önskas upprätthållas. Också. Medan hormonerna bitvis skruvar om mitt humör och relativt snäll, omtänksam och trevlig mamma/sambo, förvandlas till spottande, fräsande, härjande häxa man som familjemedlem måste hitta ett sätt att stå ut med. Eller som man som vilt främmande medmänniska råkar komma i vägen för.

Det var lättare att vara gravid när man ingen egen familj hade och kunde ligga på soffan och känna sig speciell hela dagarna. Stackars dem, de som bor med mig. Inte varje dag tack och lov, men ibland och ibland lite för mycket.

Få något gjort nu, tänk något intelligent. Och försök vara lite trevlig mot folk.

Hej bloggen. Jag har saknat dig.