Det är så många inlägg jag inte skrivit under denna påskhelg. Mest har de handlat om soliga dagar och lek. Om hur Liten blivit stor nog att cykla på sin trehjuling och hur hon älskar den. Om varma kaffekoppar i solskenet med en bok i handen medan A påtat i rabatterna och Liten lärt sig klättra i träd. Om hur vi struntade i babyrave för det var så ofattbart härligt där vi var så Liten kunde få fortsätta klättra på bergsknallen utanför vårt hus och vi kunde få fortsätta beundra hennes framsteg. Om hur fantastisk A är där han hänger i kronan på äppelträdet han beskär, och hur vacker där han står bland buskarna med jordiga händer och solglimtar i ögonen. Hur gott sol luktar i huden på dem man älskar. Ja lite så.
Hela världen är vit. I alla fall utanför våra fönster. Jag har verkligen hållit mig, hela vintern och har nästan lyckats undvika helt att blogga om snön, om kylan och det eviga eländets tid, men det här känns som en puck i magen. Det här är för mycket. Det här är för sorgligt. Jag känner mig bestulen. Jag är bestulen. Jag är en vissen tulpan som står i lite slemmigt brungrönt vatten.
Snälla snälla. Sluta snöa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar