Fritt fram för drömanalys

Jag drömmer sällan mardrömmar. Oftare sådana där som är mer åt det krypande obehagets håll. Där man vaknar svettig och tacksam för att det inte var på riktigt. Oftare segt och utdraget hot av något slag än full mardrömskonfrontation och hot till liv och lem.

I perioder av mitt liv har det där mer diffusa hotet inneburit att springa, för allt vad man är värd, utan att komma någonstans. Ett särskilt minne jag har är hur jag springer i djup sand. Sand som jag bara sjunker ned i, som det inte går att ta spjärn mot. Jag tar i allt vad jag kan och det spelar ingen roll. Ju mer jag tar i desto trögare blir det att ta sig fram. Nåja. Det är väl kanske inte jättesvårt att lägga i en psykologiserande växel och tänka i banor av maktlöshet, prestationsångest och att känna sig jagad i allmänhet i sin livssituation, bildligt talat. Men så till nattens utflykt. Jag drömde att jag helt plötsligt insåg att jag ju inte kunde ta ut min universitetsexamen förrän jag kompletterat alla mina gymnasiebetyg och tagit min gymnasieexamen. Jag hade helt förträngt det bara. (Snacka akademikermardröm?! man ba *himlar med ögonen åt mig själv*.) Och till min ännu större förskräckelse inser jag att jag bara har betyg i ett enda ämne, svenska, och är tvungen att läsa om hela gymnasiet. Mattan bara dras under fötterna på mig.

Jag vaknade svettig och stel efter att ha drömt detta utdraget och till och från under ett helt morgon uppvaknande med Liten snoendes och bökandes hit och dit. Vaknar och är helt stressad en stund innan det går upp för mig att det faktiskt var en dröm. Vad trött man blir på sig själv, var min första reaktion. A garvade högt och roat, med all rätt, när jag berättade. Man kan ju inte annat än skratta lite?

Och samtidigt har drömmen legat där i bakhuvudet hela dagen, vad är det jag försöker säga mig själv?