Jag har precis fått locka håret på en åttaårig flicka inför hennes första disco. En spänd och förväntansfull flicka i ny tröja och scarf.
-Jag har aldrig varit på disco, sa hon tyst under luggen, knappt hörbart över locktångssorlet. Hårsprayen låg tung i luften.
-Känns det spännande? frågade jag. Hon nickade.
-Hur är det på disco?
-Det brukar vara ganska hög musik, började jag, och så en kiosk. Och så brukar man dansa, la jag till. Men sen tog det stopp.
Allt det där om att inte få dansa, inte bli uppbjuden och känna sig som en enda i världen som inte fick dansa tryckare till Stand by me, om hur pojkarna började jagas i stället för att göra discoaktiga saker medan de flickorna som inte hade någon att dansa med fnissade och vände ryggarna till i hörnen. Att känna sig fel, i fel ålder, i fel kläder, på fel ställe och att inte höra till. Om skratt och danssteg som blev för höga, för vågade och för mycket av bara farten. Om känslan av golv som tippar och glider under fötterna medan man febrilt försöker dansa som de andra till musiken och ens insida känns som öppet böljande hav. Om känslan av att vara för stor, för gammal, för liten och aldrig aldrig riktigt ha en plats i samspelet de andra tycks ha. Om det sa jag inte så mycket.
-Du är jättefin, sa jag, medan hon beundrade sig själv i spegeln med förundrad min.
-Ha så roligt! la jag till, lika mycket för hennes skull som för min när hon lite stelt småsprang mot dörren. Hon hörde mig nog knappt.
Jag hoppas hoppas hoppas. Att hon inte är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch, ja, fy tusan. Det där är sånt som jag förträngt. Mycket för att jag hoppas hoppas hoppas innerligt att mina barn inte heller är som jag som aldrig hörde hemma, aldrig kände mig bekväm, aldrig visste vad som förväntades... Men oj så bra du illustrerar det... Nu måste jag börja ångesta här hemma. Hu.
SvaraRaderaTack ! Det hade jag också förträngt, tills jag stod där med locktången i hand.
SvaraRaderaNej, det är mycket man önskar att de ska få slippa. Det är ett gissel att man måste släppa ut dem i världen, och att världen tränger sig på hur man än gör!;)
Du är bäst.
SvaraRadera(ingen protest! skriker mellanstadieungen i hjärnan)
Meh...åh *skrapar med tån*...
SvaraRaderaFantastisk text! FANTASTISK. Den där känslan minns jag hjärtskärande väl. Varje gång tänkte jag att jag skulle vara lite tuffare men det blev jag aldrig som barn. En sak som jag hoppas inte smittar från mig till barnen är den där blygheten och ensamheten jag kände från lekis till studenten.
SvaraRaderaTack! Nej, man hoppas verkligen inte att det smittar...och samtidigt har jag en gnagande känsla av att den där ensamheten på något vis är oundviklig och bara kommer med barnskapet. Hu, glad att vara vuxen.
SvaraRadera