En stor Liten på uppdrag i regnet

Jag står i fönstret och tittar ut över snö som sakta, oändligt sakta, regnar bort. Alldeles strax kommer Liten runt hörnet. Hon ville följa med storkusinerna ut till djuren. I ett kort litet lämmeltåg kommer de traskande fram om husknuten, Liten så stor, tillsammans med de äldre kusinerna. Hon bär en bytta med matrester som ska till komposten. Alla bär de varsin bytta, två till hönsen och två till komposten. Största storkusinen går först. Högtidligt och koncentrerat går min Liten där med sin bytta. Hon stannar och ser stilla på när den största storkusinen fyller på nytt vatten till kaninerna, ställer försiktigt sin last på maken framför sig, så hon verkligen kan studera den äldre flickans sysslor, så att hon ser.

I lånade regnkläder och med stolthet i ryggen traskar hon runt där ute med de stora. Ute själv utan vuxen, ensam med storbarna. Och jag kan inte slita mig från fönstret. Inte på grund av oro, utan för att det är så fantastiskt att få se henne utifrån. Som hon är i världen utan mig. En hel liten egen människa.