Dokusåpa och misshandel

Jag zappar förbi den nya såpan på fyran, om par som tävlar om att få driva ett bed n' breakfast i Italien i ett år. Drömmen om Italien heter det tydligen. Jag fastnar för att jag tycker att den ena deltagaren liknar en klasskompis jag hade i mellanstadiet. Samma namn till och med. Det måste ju vara han! inser jag och hänger kvar en stund till. Det här är inte ett inlägg om såpan, det är ett inlägg om illamåendet och raseriet som steg då kvinnan i paret förklarade att hon inte oroade sig för sin dotter, som de lämnade hemma hos hennes mormorsmor, fast hon hade förstås en klump i magen.

Att de lämnat sitt barn hemma berättas i deras "presentationsfilm", man får se klipp hemifrån Sverige, vad de jobbar med, ja ni vet hur det funkar. De har alltså lämnat sitt barn, hemma. Av bilderna att döma är det här ett barn på kanske strax över sex månader. Hon ställer sig precis vingligt upp från liggande om man drar henne lätt i händerna på skötbordet. De har lämnat henne med mormorsmor. Mamman känner sig inte orolig, men hon har en klump i magen. Kanske sex månader, definitivt inte ett år. Hemma driver de en telemarketingfirma tror jag de sa. De har lämnat henne hemma för att (få) vara med i en dokusåpa på TVfyra.

Jag vet inte vad jag ska säga. Var börjar man?

För det första är det här är inget barn som av nöden måste separeras från sina föräldrar. Det här är inget barn som är tillräckligt gammalt att det kan förstå konceptet av att hennes föräldrar är på en annan plats och kommer tillbaka inom en viss framtid. Det här är inget barn som kan uttrycka sin åsikt mer än i ren känslomässig protest i stunden. Det här är inte ett barn vars språkcentra är så pass utvecklat att hon kan förstå ett verbaliserat sammanhang eller en orsaksförklaring, som precis börjat greppa en tidmässig kausal ordningsföljd, att en händelse kan följa på en annan. Det här är inte ett barn vars minnesfunktion är så pass utvecklat att hon kan förhålla sig till minnet av sina föräldrar som en konkret och varaktig inre representation över tid.

Det finns för det andra inga omständigheter som tvingar fram den här separationen, av vad vi får veta i programmet. De driver eget företag, framgångsrikt, hävdar speakern. Det är inte en desperat åtgärd. Det som finns, är en möjlighet att få driva ett b n' b i Italien, och en dröm om att leva där året runt i framtiden. Det finns en möjlighet att vara med i TV. Och det råkar finnas ett sex månader gammalt barn.

Man måste ha skrikit nej och protesterat fysiskt om man ska kunna hävda våldtäkt. Man måste kunna visa upp tydliga bevis på våld på sin kropp eller i sin själ för att kunna kalla det för misshandel. Det här barnet kan inte säga nej, hon kan inte protestera. Hon får kanske inga fysiska men, men kommer heller aldrig kunna hävda själsliga men kopplade till den här handlingen rättsligt.

Konventionen om barnets rättigheter är inte lagstadgad i Sverige, men ratificerad sedan 20 år. Konventionen säger att i alla beslut som rör barnet skall barnets bästa alltid sättas främst. "Barnets bästa" är ett svårdefinierat begrepp. Nästintill omöjligt. Men själva konceptet är inte obegripligt. Att det inte är ett definitivt begrepp tvingar fram en medvetenhet och ett ifrågasättande av de val vi gör. "Barnets bästa" är något vi som föräldrar och vuxna får leta efter, vända och vrida för att komma fram till och aktivt söka definiera i varje situation.

Barnet utvecklas genom samspel med sina omvårdnadspersoner. De personerna behöver inte nödvändigtvis vara de biologiska föräldrarna, de behöver inte vara så många som två och de kan vara fler än så. Men den relationen är de facto livsviktig och unik, den är otroligt stark i sin potential men fruktansvärt skör i sin singularitet. Ett barn kan skapa nya band till nya omvårdnadspersoner, det är det lilla barnets enda chans till överlevnad, men det gör inte en omvårdnadsperson utbytbar, framförallt inte för ett sex månaders gammalt barn. Är det det den där klumpen i magen hon ändå nämner handlar om? Att hon innerst inne har en känsla av att hennes barns behov av henne själv är stort, för att inte säga monumentalt och att hon just hivat ut sitt barns bästa med badvattnet?

Men det här handlar inte om att skapa nya band för sin överlevnad. Det här handlar om två omvårdnadspersoners chans att få vinna en tävling om ett b n' b, om chansen att få vara med i TV, och ett barn som är så litet att hon inte kan protestera, eller själv hävda sin rätt till sina föräldrar. Ett barn vars rättigheter och vars "bästa" ingen talar för eller upprätthåller.

Jag kan inte avsluta det här på något bra sätt som inte innehåller ordet "vidrigt", så jag slutar bara.