Är det ett tecken jag fått?

När det lider mot påsk drabbas jag ganska ofta (läs jämt) av lust att sjunga storverk med orkester. Det hör liksom till, precis som att jag drabbas av enorm lust att sjunga requiem runt allhelgona. Har man sjungit klassisk kör, har man troligen någon gång gjort det i en kyrka, och då har man fått en ganska god rundtur i kyrkoårets högtider. Man har en eller annan passion till påsk, stabat mater till långfredagen, jubilate till annandagen, requiem till allhelgona och en enorm uppsättning advent och messias, ceremony of carols och annat julrelaterat till krubban, ottan, osv. Det är ofrånkomligt. Varje högtid kommer med sitt soundtrack så att säga. Det är så pass att många inbitna korister aldrig någonsin kommer i stämning för någon som helst högtid alls utan att få sjunga ett visst specifikt verk. Detta helt oavsett den religiösa aspekten av kyrkoårets högtider.

En av mina största musikförälskelser som liten var Pergolesis Stabat Mater. Om modern som vakar, väntar och lider med sin son som sakta dör på korset. Stycket är skrivet för sopran, alt och orkester, år 1736. Nu uppförs det oftast med solister, dam/flickkör och stråkorkester. Pergolesi dog, precis som många andra storheter tidigt, vid 26 års ålder. Jag vet inte hur många gånger jag sjungit det här stycket till konsert, eller hur många timmar jag repat det. Jag kan långa delar utantill och känner stämmorna utan och innan. Det är något av det vackraste jag vet.

Det är snart påsk och helt obegripligt (?) fick jag plötsligt en extrem lust att lyssna på just Stabat. Jag var tvungen att avbryta läsningen i veckan för att rota fram mina noter och sjunga igenom vissa delar helt ensam hemma i vardagsrummet. Två dagar efter att jag satt och gal i hemma stötte jag in i en gammal körkompis, en jag ofta sjungit just Stabat Mater med. -Åh! vilken StabatMatercraving jag har! sa jag. -Men vi behöver verkligen sopraner på långfredagen, sa hon, det är ju bara höra av dig, du kan ju hoppa in bara för just det här! Här någonstans började jag fundera på det här med tecken, man måste ju fråga sig om det är något som universum försöker få sagt? Om man är lagd åt det hållet vill säga, annars kunde man ju bara förundras över sammanträffandet.

Jag funderade lite. Kände efter. Vill, mm, jag vill verkligen. Men det tar lite emot, det finns nämligen vid sidan om själva musiken också en gammal korist/dirigent-relation jag skulle behöva konfrontera om jag skulle skicka ut en förfrågan om att vara med. Men det kanske är dags för det med? Precis som att det är dags att fira långfredag snart.

Så läser jag nu att den klassiska musikvärlden firar Pergolesis 300årsdag under 2010. Det känns ju lite som spiken i kistan. Det är nog bara att bita ihop och lyfta luren och be en liten bön att vatten flutit under bron.