Lokalt kvinnorelaterat gnäll

Innan jag hade hunnit vakna ordentligt i morse fick jag ett sms, ett "Kampen går vidare - grattis till dig och Liten på Kvinnodagen!"sms. Just det, tänkte jag, log lite, kvinnodagen, 100 år och allt. Dagen gick, jag läste läste läste, tog en och annan bloggrepa, läste tidningen lite och ja, internetförströdde mig, kvinnodagen kvinnodagen kvinnodagen, överallt utom i min bok. Åt lunch, lästelästeläste lite till. Läste färdigt. Solen sken, det droppade från taken och jag var klar i tid, hade till och med tid över. Drog på mig tjocktröjan för att ta en promenad. Då läste jag om barnet som lyfts ur sin vagn och begravts under 20 cm snö. Hjärnblödning, härdsmälta, hat. Det vore kanske bättre om människosläktet bara utraderades i alla fall, det är så vidrigt att jag saknar ord. Så vidrigt att jag mot mina principer ändå kände att dödsstraff vore det enda rätta, så blir det när jag tänker med magen i vissa lägen, och en historia som denna bypassar hjärnan alla gånger.

Tog mig ut. Det var vår ute, luften var liksom blöt, inte kall, fuktig och ljuvlig, humöret steg. Helt plötsligt fylldes jag av tillförsikt, våren kommer faktiskt! Studierna går bra, resten av terminen kommer bli hur bra som helst med praktik och bra samarbeten. Framtiden såg ljus ut, våren kändes i hela kroppen, solen i ansiktet. Så blev jag helt plötsligt skälld på, över telefon, inte med meningen, men någons stress gick helt plötsligt ut över mig. Så vred sig stigen över fältet, jag fick solen i ryggen. Det Dåliga Humöret gled in som en kladdig dimma. La sig stilla och tillrätta, kletade fast. Gick hemåt som ett åskmoln, sakta duggandes galla.

Middag. Fortfarande sur. Kvinnodagsnyheter. Det är kört nu, men jag skulle vilja känna lite pepp! Allt jag tänker dock när Bengt Magnusson berättar om hur kvinnodagen firats och uppmärksammats är att det är ju bara skit med alltihop. Här sitter vi fånigt nöjda svenskar och klappar oss på axeln för att så mycket ändå blivit så mycket bättre. Jag vill på något vis, som sagt, ändå känna lite pepp, lite entusiasm, lite - ja, kampen går vidare, i allas liv på sitt sätt! Men jag gör inte det, det är stendött i ådran. Det finns bara cynism och gnäll och hårda ord, som -grattis! du har fått en dag av årets 365, vad ska du göra med den? Bränna din bh eller raka ditt huvud och känna dig stark? Baka muffins och känna dig stolt över ditt förkläde och dina självständiga moderna hemmafruval? Förklara en gång extra att vi valde att jag skulle vara hemma mer för det funkar bäst för oss, just nu? Gå en parad genom Stockholm och visa ditt stöd för utsatta kvinnor på andra sidan jorden och känna dig god?

Samtidigt så vet jag att det är viktigt, vi måste fira och manifestera, vi måste minnas att vi står här i dag för att en mängd människor kämpat i århundraden för kvinnors rätt och lika värde. Det är viktigt att minnas och förstå hur vi kommit hit. Men det är något som rimmar illa. Det är något som känns surt. Som att alla de goda intentionerna med denna viktiga dag på något sätt riskerar att härskna. Det finns något så dubbelt i att fira kvinnodagen, på samma gång som det förhöjer så förminskar det. På samma gång det synliggör så döljer det. Jag vet inte om det är Det Dåliga Humöret, men det funkar inte för mig idag. En helt vanlig dag utan Det Dåliga Humöret hade jag hejat på tjejen som rakade skallen och brände bhn, och hon som bakade muffins och kände sig stolt över sina val. Jag hade diskuterat förstående med tjejen som var hemma mer än sin partner om svårigheten att leva upp till sina principer, och jag hade själv gått en parad genom Stockholm för att visa mitt stöd och jag hade nog handen på hjärtat känt mig som en lite bättre människa.

Det är Det Dåliga Humöret, mest, jag vet det, fortfarande sur. Men 100årsdagen - inte min dag.

En highlight, icke att förglömma, är dock detta. Heja dig Frida Gro! Tjejjouren är ett så förbannat bra initiativ. Det finns hopp (till och med i min härskna tillvaro).